Närliggande

10.Förhållandet mellan Bryssel I-förordningens artiklar 5(1) och 5(3) blev föremål för prövning också i hovrättsavgörandet RH 2010:23, där ett svenskt bolag (kärandebolaget) väckte negativ fastställelsetalan mot två i annat EU-land hemmahörande bolag (svarandebolagen), för att få fastställt att det inte var ersättningsskyldigt för sitt dotterbolags betalningsförpliktelser enligt ett mellan dotterbolaget och svarandebolagen ingånget tidsbefraktningsavtal varigenom ett fartyg av svarandebolagen hyrts ut till dotterbolaget. Enligt svarandebolagen var kärandebolaget ansvarigt för sitt dotterbolags förpliktelser dels därför att kärandebolaget genom konkludent handlande (t.ex. genom att sköta viss korrespondens med anledning av avtalet) inträtt som part i avtalet och dels därför att dotterbolaget, som var ett inaktivt bolag utan nämnvärt eget kapital, av kärandebolaget använts som bulvan på ett sätt som medförde moderbolagets ansvar enligt principerna om ansvarsgenombrott. Enligt svarandebolagen saknade domstolen behörighet att pröva kärandebolagets talan med hänsyn till Bryssel I-förordningens regler. Enligt hovrätten var artikel 5(1) inte tillämplig på tvisten om ansvarsgenombrott (som ju inte avsåg ett avtal i förordningens mening), men omfattade frågan om kärandebolagets påstådda inträde som avtalspart. Det var därför nödvändigt att finna en enligt artikel 5(1) relevant uppfyllelseort. Tillhandahållande av ett fartyg med besättning fick enligt hovrätten närmast anses som utförande av en tjänst och enligt artikel 5(1)(b) var det domstolen i orten för tjänstens utförande som var behörig. Hovrätten nämnde visserligen att EG-domstolen i bl.a. den ovannämnda Rehder-saken (mål C204/08) hade tillämpat artikel 5(1)(b) även när uppfyllelseorten var belägen i olika länder, men det nu aktuella fartyget hade angjort ett så stort antal hamnar i olika länder att en tillämpning av artikel 5(1)(b) i detta fall skulle innebära så många möjliga fora att de avtalsslutande parterna inte skulle ha en rimlig möjlighet att förutse var deras tvist skulle tas upp till prövning. Inte heller var det enligt hovrätten möjligt att identifiera en nära koppling mellan tvisten och en domstol enligt artikel 5(1)(b). Hovrätten tillämpade därför artikel 5(1)(a), varvid den ansåg det sakna betydelse att tvisten rörde en negativ fastställelsetalan. Eftersom det omtvistade kontraktsbrottet avsåg bristande betalning fick uppfyllelseorten anses vara den ort där betalningen skulle ha ägt rum. Hovrätten övergick sedan till att diskutera tillämpning av artikel 5(3) på frågan om ansvarsgenombrott. Trots att man som sagt inte ansett att denna fråga omfattades av artikel 5(1) och trots EG-domstolens uttalanden i Kalfelis-målet (se därom ovan i samband med NJA 2009 s. 519) kom hovrätten fram till att artikel 5(3) inte heller var tillämplig eftersom talan på sådant sätt hänförde sig till avtal att den inte kunde inordnas under begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden. Då behörigheten således inte kunde grundas vare sig på artikel 5(1) eller artikel 5(3) fastställde hovrätten tingsrättens avvisningsbeslut. — Att tvisten om ansvarsgenombrott ansågs så att säga falla mellan två stolar eftersom den varken omfattades av artikel 5(1) eller av artikel 5(3) var inte särskilt förvånande med hänsyn till att HD kort dessförinnan i det ovan kommenterade avgörandet NJA 2009 s. 519 fastslagit att EG-domstolens Kalfelis-dom inte skall tolkas så att det för tillämpning av artikel 5(3) är tillräckligt att det omtvistade ansvaret faller utanför artikel 5(1). Det är beklagligt att denna fråga inte heller denna gång kunde underställas EG-domstolens prövning (enligt det före Lissabonfördraget gällande EG-fördragets artikel 68(1) var en tingsrätt eller hovrätt inte behörig att be EG-domstolen om tolkningsbesked rörande Bryssel Iförordningen). Å andra sidan är det välkommet att hovrätten slog fast att artikel 5(1) även kan åberopas av en kärande som önskar att få fastställt att något avtal inte existerar, detta trots att han då stöder sig på ett avtalsförhållande vars existens han själv bestrider. Meningarna på denna punkt är delade (se därom Lennart Pålsson, Bryssel Iförordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, Stockholm 2008, s. 113–114 med vidare hänvisningar), men sakliga skäl talar för hovrättens uppfattning, eftersom käranden kan ha ett legitimt intresse att få klarhet om läget när han hotas av på det omtvistade avtalet grundade krav.s. 904