Stycket

2.Bakgrunden till NJA 2010 s. 508 var att ett brittiskt bolag hade inlett skiljeförfarande mot den ryska staten. Tvisten saknade anknytning till Sverige men parterna var överens om att Stockholm skulle utgöra platsen för förfarandet. Ryssland väckte inför svensk domstol talan mot det brittiska bolaget med yrkande om fastställelse att skiljemännen inte var behöriga att pröva den aktuella tvisten. Det brittiska bolaget yrkade att Rysslands talan skulle avvisas på grund av bristande svensk domsrätt. Bolaget menade att svensk domsrätt skulle avgöras med tillämpning av Bryssel I-förordningen och hävdade dessutom att det saknades svenskt rättskipningsintresse. HD konstaterade att Bryssel I-förordningen enligt sin artikel 1(2)(d) inte är tillämplig på skiljeförfarande. Eftersom parterna hade avtalat om att skiljeförfarandet skulle äga rum i Sverige var den svenska lagen (1999:116) om skiljeförfarande enligt sin 46 § tillämplig, vilket enligt HD betydde att det förelåg såväl svenskt rättskipningsintresse som svensk domsrätt. HD påpekade också att skiljemän, även när parterna bestämt platsen för skiljeförfarandet, i enlighet med lagens 22 § får hålla sammanträde på annan plats i Sverige eller utomlands, om parterna inte har bestämt något annat. — Att Bryssel I-förordningen inte var tillämplig var i det närmaste uppenbart. Av större intresse är att HD:s uttalanden om svensk domsrätt och svenskt rättskipningsintresse torde betyda att det mycket kritiserade hovrättsavgörandet RH 2005:1 (se kommentaren i SvJT 2006 s. 640–641) får anses överspelat, något som säkerligen gläder de svenska jurister som specialiserat sig på skiljedomsförfaranden. Det svenska rättskipningsintresset är här av ett lite ovanligt slag, eftersom det inte har att göra med sakens faktiska Sverigeanknytning utan snarare med den lättförståeliga och legitima önskan att upprätthålla Stockholms position som en populär avtalad skiljedomsort i tvister som i sig inte har med Sverige att göra.s. 897