1.Frågan om tolkningen av Bryssel I-förordningens artikel 1(2)(b), varigenom från förordningens tillämpningsområde undantas ”konkurs, ackord och liknande förfaranden”, aktualiserades inför EGdomstolen i målen German Graphics v. van der Schee (mål C-292/08), avgjort den 10 september 2009, och SCT v. Alpenblume (mål C-111/08), avgjort den 2 juli 2009. Frågan uppstod visserligen i samband med erkännande av i annan medlemsstat meddelade avgöranden, men svaren torde ha samma betydelse för tillämpningen av förordningens domsrättsregler (se vidare om dessa domar i avsnitt 11 och 16 nedan).s. 897
2.Bakgrunden till NJA 2010 s. 508 var att ett brittiskt bolag hade inlett skiljeförfarande mot den ryska staten. Tvisten saknade anknytning till Sverige men parterna var överens om att Stockholm skulle utgöra platsen för förfarandet. Ryssland väckte inför svensk domstol talan mot det brittiska bolaget med yrkande om fastställelse att skiljemännen inte var behöriga att pröva den aktuella tvisten. Det brittiska bolaget yrkade att Rysslands talan skulle avvisas på grund av bristande svensk domsrätt. Bolaget menade att svensk domsrätt skulle avgöras med tillämpning av Bryssel I-förordningen och hävdade dessutom att det saknades svenskt rättskipningsintresse. HD konstaterade att Bryssel I-förordningen enligt sin artikel 1(2)(d) inte är tillämplig på skiljeförfarande. Eftersom parterna hade avtalat om att skiljeförfarandet skulle äga rum i Sverige var den svenska lagen (1999:116) om skiljeförfarande enligt sin 46 § tillämplig, vilket enligt HD betydde att det förelåg såväl svenskt rättskipningsintresse som svensk domsrätt. HD påpekade också att skiljemän, även när parterna bestämt platsen för skiljeförfarandet, i enlighet med lagens 22 § får hålla sammanträde på annan plats i Sverige eller utomlands, om parterna inte har bestämt något annat. — Att Bryssel I-förordningen inte var tillämplig var i det närmaste uppenbart. Av större intresse är att HD:s uttalanden om svensk domsrätt och svenskt rättskipningsintresse torde betyda att det mycket kritiserade hovrättsavgörandet RH 2005:1 (se kommentaren i SvJT 2006 s. 640–641) får anses överspelat, något som säkerligen gläder de svenska jurister som specialiserat sig på skiljedomsförfaranden. Det svenska rättskipningsintresset är här av ett lite ovanligt slag, eftersom det inte har att göra med sakens faktiska Sverigeanknytning utan snarare med den lättförståeliga och legitima önskan att upprätthålla Stockholms position som en populär avtalad skiljedomsort i tvister som i sig inte har med Sverige att göra.s. 897
3.I RH 2010:75 har 1988 års Luganokonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (se SFS 1992:794 med konventionstexten som bilaga) inte ansetts tillämplig på en negativ fastställelsetalan väckt mot ett norskt bolag angående kärandens (ett ryskt bolags) bundenhet av ett skiljeavtal. Svensk domsrätt kunde därför anses föreligga på grund av att skiljeförfarandet enligt det omtvistade skiljeavtalet skulle äga rum i Sverige, utan hinder av Luganokonventionens tvingande huvudregel om svarandens forum domicilii. Hovrätten ansåg att frågan om kärandens bundenhet av skiljeavtalet omfattades av undantaget för skiljeförfarande i Luganokonventionens artikel 1(4), oavsett att den aktuella negativa fastställelsetalan vilade på obligationsrättslig snarare än skiljedomsrättslig grund. — Hovrättens ställningstagande förefaller korrekt: frågan huruvida en part är bunden av ett skiljeavtal avser skiljeförfarande och faller utanför Bryssel/Luganoreglernas tillämpningsområde även när bundenheten ifrågasätts på allmänna avtals- och obligationsrättsliga grunder. Saken hade dock kommit i annat läge om bundenheten inte utgjort själva föremålet för talan utan endast skulle prövas i samband med en på skiljeavtalet grundad jurisdiktionsinvändning i ett förfarande som omfattas av Bryssel/Luganoreglerna.s. 898
4.EG-domstolens avgörande den 23 april 2009 i saken Falco v. WellerLindhorst (mål C-533/07) handlar om Bryssel I-förordningens artikel 5(1), enligt vilken en talan som avser avtal, där svaranden har hemvist i en medlemsstat, kan väckas i en annan medlemsstat vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. I motsats till 1968 års Brysselkonvention definierar förordningen närmare upp-fyllelseorten vid försäljning av varor och utförande av tjänster; beträffande tjänster föreskrivs i artikel 5(1)(b) att man med uppfyllelseort åsyftar den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts. Den aktuella tvisten rörde betalning av licensavgift för försäljning av videoinspelningar av en konsert och EGdomstolen ställdes inför frågan om huruvida ett avtal, genom vilket en inne-havare av en immateriell rättighet upplåter en rätt att mot vederlag nyttja rättigheten, är ett avtal om utförande av tjänster i bestämmelsens mening. Efter att ha fastställt att tolkningen skall ske autonomt mot bakgrund av förordningens tillkomst, syften och systematik (och därmed oberoende av nationell begreppsbildning) uttalade domstolen att begreppet tjänst innebär att den som utför tjänsten utför en bestämd verksamhet mot ersättning. Ett licensavtal utgör enligt domstolen inte någon sådan verksamhet, eftersom den endast förpliktar upplåtaren att inte motsätta sig att motparten utnyttjar rättigheten i fråga. Särskilda behörighetsregler i Bryssel I-förordningens artikel 5 skall tolkas restriktivt och tjänstebegreppet enligt artikel 5(1) påverkas inte av det mera vidsträckta tjänstebegrepp som EG-rätten använder sig av när den t.ex. talar om friheten att tillhandahålla tjänster eller om mervärdeskatt. Ett avtal genom vilket en innehavare av en immateriell rättighet till motparten upplåter en rätt att mot vederlag nyttja den immateriella rättigheten omfattas således inte av artikel 5(1)(b), utan av artikel 5(1)(a), som avser sådana avtal vilka inte är vare sig försäljningar av varor eller avtal om utförande av tjänster. Artikel 5(1)(a), som i relevanta avseenden kvarstår oförändrad i förhållande till artikel 5(1) i 1968 års Brysselkonvention, skall enligt EGdomstolen fortsatt tolkas utifrån de principer som lagts fast i domstolens rättspraxis rörande konventionen. — Domen klargör att ett passivitetsåtagande inte utgör tjänst enligt Bryssel I-förordningens artikel 5(1)(b). Domstolens hänvisningar till avtalets onerösa karaktär torde inte betyda att en vederlagsfri licens skulle ha behandlats på annat sätt. Påpekandet om oförändrad tolkning av artikel 5(1)(a) bekräftar fortsatt prejudikatverkan av bl.a. Tessili v. Dunlop (mål 12/76).s. 898
5.Ett annat EG-domstolsavgörande rörande Bryssel I-förordningens artikel 5(1)(b) är Rehder v. Air Baltic (mål C-204/08), meddelat den 9 juli 2009. Det rörde sig om en tvist avseende ersättningskrav enligt EG-förordningen nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar. Käranden, som stämde flygbolaget inför tysk domstol, var en passagerare som drabbats av ett inställt flyg mellan Tyskland och Litauen. Den tyska domstolens domsrätt var beroende av att avtalets uppfyllelseort enligt förordningens artikel 5(1) befann sig i Tyskland, vilket var problematiskt med hänsyn till att avreseorten och ankomstorten befann sig i olika länder. EG-domstolen konstaterade inledningsvis att domsrätten i det aktuella fallet reglerades av Bryssel I-förordningen och inte av artikel 33 i 1999 års Montrealkonvention om vissa internationella lufttransporter, eftersom den på EG-förordningen nr 261/2004 grundade rätten till schabloniserad kompensation är oberoende av sådant skadestånd som kan utgå enligt Montrealkonventionen. Beträffande tolkningen av artikel 5(1) noterade domstolen att den i sitt tidigare avgörande i saken Color Drack v. Lexx (mål C-386/05), avseende försäljning av varor där det fanns flera leveransorter i en och samma medlemsstat, ansåg domstolen på den huvudsakliga leveransorten vara behörig; kunde denna leveransort inte bestämmas fick käranden välja att väcka talan vid domstolen i vilken som helst av leveransorterna. I Color Drack-domen avstod EG-domstolen uttryckligen från att ta ställning till vad som gäller i ett fall med flera uppfyllelseorter i olika medlemsstater, men de överväganden som låg till grund för sagda dom är enligt EG-domstolen lika relevanta vid avtal om utförande av tjänster då tjänsterna skall utföras i olika medlemsstater. Det gäller således att finna den ort där anknytningen mellan avtalet och den behöriga domstolen är närmast och i synnerhet den ort där tjänsten enligt avtalet huvudsakligen skall utföras. Till skillnad från leverans av varor på olika orter, som utgör åtskilda och kvantifierbara transaktioner när det gäller att bestämma den huvudsakliga leveransorten, är lufttransporter till sin art tjänster som utgörs på ett odelbart och enhetligt sätt från avreseorten till ankomstorten, vilket gör det omöjligt att utifrån ekonomiska kriterier utskilja en viss del av prestationen som skulle vara huvudprestationen och som utförs i en specifik ort. Under dessa omständigheter får käranden enligt EG-domstolen efter eget val väcka talan med stöd av artikel 5(1)(b) i antingen avreseorten eller ankomstorten. Han kan dessutom enligt artikel 2(1) i stället vända sig till domstolen i svarandens hemvistort. — EG-domstolens domslut begränsar sig till sådana transporter ”som utförs enligt ett avtal som ingåtts med ett enda lufttrafikföretag som är den faktiska transportören”, men det finns ingen anledning varför domen inte borde vara vägledande även i de icke sällsynta fall där flygpassageraren ingått transportavtalet med någon annan än det flygbolag som faktiskt utför själva transporten, låt vara att artikel 5(1) normalt endast torde gälla i förhållande till den avtalsslutande transportören.s. 899
6.Viktiga bidrag till förståelsen av Bryssel I-förordningens artikel 5(1) lämnades i EU-domstolens dom den 25 februari 2010 i saken Car Trim v. KeySafety (mål C-381/08). Ett tyskt företag levererade till ett italienskt företag vissa tekniska komponenter, vilka av det tyska företaget tillverkades i enlighet med den italienska beställarens specifikationer rörande inköp, bearbetning och leverans. Det tyska företaget väckte vid tysk domstol talan mot det italienska företaget och yrkade skadestånd för kontraktsbrott. I samband därmed aktualiserades två spörsmål avseende tolkningen av artikel 5(1). Den första frågan avsåg gränsdragningen mellan avtal om försäljning av varor och avtal om utförande av tjänster, eftersom artikel 5(1)(b) för dessa två avtalstyper innehåller olika regler om var den domsrättsgrundande uppfyllelseorten skall anses befinna sig. EU-domstolen noterade att själva artikeln inte innehåller några definitioner av de två avtalskategorierna. Domstolen hänvisade dock till att en sådan avgränsning förekommer i vissa andra EU-rättsliga och internationella dokument, bl.a. i artikel 1(4) i EGdirektivet 1999/44 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier och i artikel 3(1) i 1980 års FN-konvention angående avtal om internationella köp av varor (CISG). Dessa avgränsningar tyder enligt EU-domstolen på att kvalificeringen av ett avtal som köpeavtal inte påverkas av att den vara som skall levereras först måste tillverkas eller framställas. Domstolen hänvisade också till att den tidigare dragit samma slutsats vid tolkningen av bestämmelserna om offentlig upphandling. Att det inte var köparen som tillhandahållit allt eller större delen av det material som varan tillverkas av var enligt domstolen ett starkt argument för att avtalet skulle kvalificeras som försäljning av varor. Slutligen kan enligt domstolen leverantörens ansvar vara en faktor som bör beaktas vid kvalificeringen. Om säljaren svarar för varan kan det vara avgörande för att avtalet skall kvalificeras som ett avtal om försäljning av varor. Om säljaren däremot endast svarar för att köparens anvisningar utförs på ett riktigt sätt, talar det enligt domstolen för att avtalet skall kvalificeras som ett avtal om utförande av tjänster. Domstolens slutsats beträffande den första frågan blev således att ett avtal om leverans av varor som skall tillverkas eller framställas skall kvalificeras som försäljning av varor i den mening som avses i artikel 5(1)(b), även när köparen har uppställt vissa villkor beträffande inköp, bearbetning och leverans av varorna, förutsatt att köparen inte har tillhandahållit materialet och att leverantören ansvarar för varans kvalitet och dess överensstämmelse med avtalet. Den andra fråga som domstolens ställdes inför avsåg bestämmande, vid distansförsäljning av varor, av den relevanta uppfyllelseorten, dvs. av den ort ”dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats”. Domstolen konstaterade till att börja med att parterna är fria att bestämma leveransorten. Har de inte gjort detta, så är det enligt domstolen (som här hänvisade till vissa kommissionsuttalanden i bestämmelsens förarbeten) uteslutet att bestämma leveransorten i enlighet med den materiella lag som forummedlemsstatens internationellt privaträttsliga regler hänvisar till (vilket görs när uppfyllelseorten skall bestämmas vid tolkningen av artikel 5(1)(a)). Enligt domstolen är anknytningsmomenten i artikel 5(1)(b) autonoma. I brist på parternas eget val skall man som leveransort anse orten för det fysiska överlämnandet av varorna, genom vilket köparen har eller skulle ha fått faktisk rådighet över varorna på den slutliga bestämmelseorten för försäljningstransaktionen. — EU-domstolens svar på den första frågan är förnuftigt. Det är intressant att domstolen sökte och fann vägledning också i icke-EU-rättsliga dokument såsom CISG. Man torde kunna utgå ifrån att den av domstolen utvecklade autonoma EU-rättsliga avgränsningen mellan försäljning av varor och utförande av tjänster även blir avgörande för tolkningen av bl.a. artikel 4(1) i Rom I-förordningen nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som skiljer mellan ”avtal om köp av varor” och ”tjänsteavtal”. Domstolens svar på den andra frågan är betydligt mer kontroversiellt. Svaret torde betyda att man vid transportköp betraktar destinationsorten som uppfyllelseort även när den på köpet tillämpliga lagen stadgar att säljaren gjort vad på honom ankommer och att hans ansvar för skador och dröjsmål upphört redan när varan överlämnats till en självständig transportör. Ett problem är dock att artikel 5(1)(b) avser inte bara den ort där varorna faktiskt har levererats utan även den ort där de ”skulle ha levererats”. Har t.ex. den fysiska leveransen uteblivit, hur bör man, utan att vända sig till någon rättsordnings dispositiva regler, hantera de fall där avtalsparterna underlåtit att reglera var det fysiska överlämnandet av varorna skulle ha ägt rum, var köparen skulle ha fått faktisk rådighet över varorna och var ”den slutliga bestämmelseorten för försäljningstransaktionen” befunnit sig? Skulle man kanske ändå bli tvungen att tjuvtitta på någon rättsordnings dispositiva bestämmelser?s. 900
7.En antydan till svar på den sistnämnda frågan finns i den ett par veckor senare (den 11 mars 2010) meddelade domen i saken Wood Floor v. Silva Trade (mål C-19/09), som handlade om samma artikels anknytningsmoment ”där…tjänsterna har eller skulle ha utförts”. Efter Car Trim-domen kunde man vara ganska säker på att även detta anknytningsmoment skulle få en autonom definition, men hur denna skulle se ut återstod att se. I Wood Floor väckte en i Österrike hemmahörande handelsagent inför österrikisk domstol talan mot sin i Luxemburg hemmahörande huvudman med krav på ersättning vid hävning av ett handelsagenturavtal som käranden fullgjort i flera medlemsstater. Efter att föga överraskande ha slagit fast att artikel 5(1)(b) är tillämplig även när tjänster utförs i flera medlemsstater ställdes EU-domstolen inför frågan hur man i sådana fall skall fastställa uppfyllelseorten för handelsagentens avtalsförpliktelser. Enligt domstolen måste som uppfyllelseort anses den ort där handelsagenten utför huvuddelen av sina tjänster för huvudmannens räkning i form av bl.a. förberedelse, förhandling och slutförande av affärsuppgörelser. Denna ort skall i möjligaste mån fastställas med ledning av bestämmelserna i själva avtalet. Ger avtalet ingen ledning men handelsagenten redan faktiskt utfört tjänsterna, skall man i andra hand beakta den ort där detta faktiskt har skett, förutsatt att utförandet på denna ort inte stred mot avtalet. För detta ändamål kan man beakta olika faktiska omständigheter, i synnerhet den tid som agenten lagt ner på dessa orter och omfattningen av den verksamhet som där bedrivits. Visar det sig omöjligt att fastställa fullgörelseort på grundval av själva avtalet och dess faktiska utförande, måste denna ort med iakttagande av krav på förutsebarhet och närhet bestämmas som varande den ort där handelsagenten har sitt hemvist, eftersom hemvistet är förutsebart och handelsagenten med all sannolikhet kommer att utföra en inte obetydlig del av sina tjänster där. — Domen bekräftar att uppfyllelseorten även vid tjänster skall fastställas autonomt utan att söka vägledning i nationella rättsregler och därmed sammanhängande internationellt privaträttsliga överväganden. Att man i första hand skall titta på avtalets eventuella föreskrifter om uppfyllelseort, och i brist på sådana föreskrifter beakta var tjänsterna faktiskt har fullgjort, torde inte vara kontroversiellt. Valet av tjänsteleverantörens hemvist som sista utväg är nog inte lika självklart. Att parterna har underlåtit att i avtalet specificera uppfyllelseorten kan ju bero på att de förlitat sig på den för dem kända tillämpliga lagens dispositiva bestämmelser och det kan synas märkligt att uppfyllelseorten vid tilllämpning av artikel 5(1)(b) skall variera beroende på den metod genom vilken parterna bestämt den. Hur EU-domstolens resonemang skall överföras till avtal om köp av varor återstår att se, men det är inte omöjligt att man där skall anse säljarens eller köparens hemvist utgöra uppfyllelseort i de fall där varken avtalet eller redan utförd leverans ger någon ledning. Det är också intressant att notera att EUdomstolen inte nämner möjligheten att vid flera uppfyllelseorter med samma rang i olika medlemsstater anse domstolen på varje uppfyllelseort vara behörig enligt artikel 5(1) såvitt gäller den del av avtalet som uppfylls inom respektive domstolsland. Det är inte klart huruvida domstolen därmed har övergivit, i fråga om utförande av tjänster, sin inställning uttryckt 1999 i målet Leathertex v. Bodetex (mål C420/97).s. 902
8.I sin den 16 juli 2009 meddelade dom i saken Zuid-Chemie v. Philippo’s (mål C-189/08) fick EG-domstolen uttala sig om tolkningen av Bryssel I-förordningens artikel 5(3), som stadgar att talan avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden mot den, som har hemvist i en medlemsstat, kan väckas i en annan medlemsstat vid domstolen i ”den ort där skadan inträffade” eller kan inträffa. Enligt EG-domstolens fasta rättspraxis från Brysselkonventionens tid åsyftas därmed enligt kärandens val såväl den ort där skadan uppkom som den ort där den händelse som orsakat skadan inträffade. Det aktuella målet handlade om utomobligatoriskt produktansvar. Ett nederländskt företag väckte inför nederländsk domstol skadeståndstalan mot ett belgiskt företag som tillverkat vissa ingredienser vilka ingick i det nederländska företagets egna produkter och förstörde dessa. Det var inte omtvistat att den skadevållande händelsen ägt rum i ingrediensernas tillverkningsort i Belgien. EG-domstolen ställdes dock inför frågan om var skadan hade uppkommit: var det i den ort där tillverkaren levererat den skadebringande produkten (denna ort låg hos tillverkaren i Belgien eftersom den aktuella produkten hade levererats till en köpare ”fritt fabrik”) eller där skadan konkret visat sig (dvs. hos användaren/käranden i Nederländerna)? EG-domstolen fastnade för den sistnämnda tolkningen och menade att det som var avgörande var den ort där skadan inträffade vid normal användning av produkten för det syfte som denna var avsedd för. — Den hänskjutande nederländska domstolen frågade också om lokalisering enligt artikel 5(3) av rena förmögenhetsskador uppkomna utan samband med fysiska skador på personer eller egendom. Med hänsyn till att den aktuella kärandens ursprungliga skada var en fysisk skada på egendom konstaterade EG-domstolen att denna fråga var hypotetisk och inte behövde besvaras. Med ursprunglig skada synes domstolen härvidlag mena den direkta och omedelbara skadan. Domen kommenteras också av Ida Otken Eriksson m.fl. i SvJT 2010 s. 272–273.s. 903
9.I NJA 2009 s. 519 kom HD fram till att en talan om återbetalning av medel, vilka av misstag förts över till annan än den avsedda mottagaren, inte var en sådan talan om utomobligatoriskt skadestånd som åsyftades av artikel 5(3) i 1988 års Luganokonvention. HD noterade att bestämmelsen skall tolkas i enlighet med EG-domstolens rättspraxis rörande artikel 5(3) i 1968 års Brysselkonvention i samma ämne och att EG-domstolen i sin Kalfelis-dom (mål 189/87) ansåg uttrycket ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” omfatta varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt artikel 5(1). HD tolkade icke desto mindre Kalfelis-domen så att det för tillämpning av artikel 5(3) inte är tillräckligt att tvisten faller utanför artikel 5(1). Enligt HD ter det sig bl.a. mindre naturligt att på en talan av det aktuella slaget (återkrävande av obehörig vinst) tillämpa en domsrättsregel som knyter an till ”den ort där skadan inträffade”. — Tolkningen i detta fall av artikel 5(3), och i synnerhet av EG-domstolens inte helt solklara formuleringar i den ovannämnda Kalfelis-domen, skulle förtjäna större utrymme än vad den kan ges i denna rättsfallsöversikt. Artikel 5(3) i 1988 års Luganokonvention är visserligen en kopia av artikel 5(3) i 1968 års Brysselkonvention, men Luganokonventionens tolkning, i motsats till Brysselkonventionens, kan inte underställas EGdomstolens prövning. Detta var just i detta fall beklagligt, eftersom den aktuella tolkningsfrågan aldrig prövats av EG-domstolen, samtidigt som det finns anledning att misstänka att EG-domstolen måhända skulle ha kommit till en annan slutsats än HD (jfr Tacconi v. HWS, mål C-334/00). Frågan behåller sin aktualitet eftersom såväl artikel 5(3) i EG:s Bryssel I-förordning som artikel 5(3) i 2007 års nya Luganokonvention i här relevanta avseenden motsvarar artikel 5(3) i 1988 års Luganokonvention. Göta hovrätts av HD fastställda beslut i målet publicerades av någon anledning också i RH 2009:87, trots att det meddelats redan i april 2008.s. 904
10.Förhållandet mellan Bryssel I-förordningens artiklar 5(1) och 5(3) blev föremål för prövning också i hovrättsavgörandet RH 2010:23, där ett svenskt bolag (kärandebolaget) väckte negativ fastställelsetalan mot två i annat EU-land hemmahörande bolag (svarandebolagen), för att få fastställt att det inte var ersättningsskyldigt för sitt dotterbolags betalningsförpliktelser enligt ett mellan dotterbolaget och svarandebolagen ingånget tidsbefraktningsavtal varigenom ett fartyg av svarandebolagen hyrts ut till dotterbolaget. Enligt svarandebolagen var kärandebolaget ansvarigt för sitt dotterbolags förpliktelser dels därför att kärandebolaget genom konkludent handlande (t.ex. genom att sköta viss korrespondens med anledning av avtalet) inträtt som part i avtalet och dels därför att dotterbolaget, som var ett inaktivt bolag utan nämnvärt eget kapital, av kärandebolaget använts som bulvan på ett sätt som medförde moderbolagets ansvar enligt principerna om ansvarsgenombrott. Enligt svarandebolagen saknade domstolen behörighet att pröva kärandebolagets talan med hänsyn till Bryssel I-förordningens regler. Enligt hovrätten var artikel 5(1) inte tillämplig på tvisten om ansvarsgenombrott (som ju inte avsåg ett avtal i förordningens mening), men omfattade frågan om kärandebolagets påstådda inträde som avtalspart. Det var därför nödvändigt att finna en enligt artikel 5(1) relevant uppfyllelseort. Tillhandahållande av ett fartyg med besättning fick enligt hovrätten närmast anses som utförande av en tjänst och enligt artikel 5(1)(b) var det domstolen i orten för tjänstens utförande som var behörig. Hovrätten nämnde visserligen att EG-domstolen i bl.a. den ovannämnda Rehder-saken (mål C204/08) hade tillämpat artikel 5(1)(b) även när uppfyllelseorten var belägen i olika länder, men det nu aktuella fartyget hade angjort ett så stort antal hamnar i olika länder att en tillämpning av artikel 5(1)(b) i detta fall skulle innebära så många möjliga fora att de avtalsslutande parterna inte skulle ha en rimlig möjlighet att förutse var deras tvist skulle tas upp till prövning. Inte heller var det enligt hovrätten möjligt att identifiera en nära koppling mellan tvisten och en domstol enligt artikel 5(1)(b). Hovrätten tillämpade därför artikel 5(1)(a), varvid den ansåg det sakna betydelse att tvisten rörde en negativ fastställelsetalan. Eftersom det omtvistade kontraktsbrottet avsåg bristande betalning fick uppfyllelseorten anses vara den ort där betalningen skulle ha ägt rum. Hovrätten övergick sedan till att diskutera tillämpning av artikel 5(3) på frågan om ansvarsgenombrott. Trots att man som sagt inte ansett att denna fråga omfattades av artikel 5(1) och trots EG-domstolens uttalanden i Kalfelis-målet (se därom ovan i samband med NJA 2009 s. 519) kom hovrätten fram till att artikel 5(3) inte heller var tillämplig eftersom talan på sådant sätt hänförde sig till avtal att den inte kunde inordnas under begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden. Då behörigheten således inte kunde grundas vare sig på artikel 5(1) eller artikel 5(3) fastställde hovrätten tingsrättens avvisningsbeslut. — Att tvisten om ansvarsgenombrott ansågs så att säga falla mellan två stolar eftersom den varken omfattades av artikel 5(1) eller av artikel 5(3) var inte särskilt förvånande med hänsyn till att HD kort dessförinnan i det ovan kommenterade avgörandet NJA 2009 s. 519 fastslagit att EG-domstolens Kalfelis-dom inte skall tolkas så att det för tillämpning av artikel 5(3) är tillräckligt att det omtvistade ansvaret faller utanför artikel 5(1). Det är beklagligt att denna fråga inte heller denna gång kunde underställas EG-domstolens prövning (enligt det före Lissabonfördraget gällande EG-fördragets artikel 68(1) var en tingsrätt eller hovrätt inte behörig att be EG-domstolen om tolkningsbesked rörande Bryssel Iförordningen). Å andra sidan är det välkommet att hovrätten slog fast att artikel 5(1) även kan åberopas av en kärande som önskar att få fastställt att något avtal inte existerar, detta trots att han då stöder sig på ett avtalsförhållande vars existens han själv bestrider. Meningarna på denna punkt är delade (se därom Lennart Pålsson, Bryssel Iförordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, Stockholm 2008, s. 113–114 med vidare hänvisningar), men sakliga skäl talar för hovrättens uppfattning, eftersom käranden kan ha ett legitimt intresse att få klarhet om läget när han hotas av på det omtvistade avtalet grundade krav.s. 904
11.I sin dom den 17 september 2009 i saken Vorarlberger Gebietskrankenkasse v. WGV (mål C-347/08) fick EG-domstolen tolka Bryssel Iförordningens artikel 11(2), enligt vilken de speciella domsrättsreglerna om försäkringstvister i artiklarna 9 och 10 också gäller när den skadelidande på grund av ansvarsförsäkring väcker talan direkt mot försäkringsgivaren, förutsatt att sådan direkt talan är tillåten. Hänvisningen i artikel 11(2) omfattar bl.a. artikel 9(1)(b), som stadgar att talan mot en försäkringsgivare med hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat vid domstolen i den ort där käranden har hemvist om talan väcks av försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare. Det aktuella målet handlade om ersättning som ett österrikiskt socialförsäkringsorgan betalat till en person som skadats vid en i Tyskland inträffad trafikolycka. Socialförsäkringsorganet väckte vid österrikisk domstol regresstalan mot den ansvariges tyska försäkringsbolag, men bolaget invände att socialförsäkringsorganet inte kunde stödja sig på artikel 9(1)(b) eftersom tvisten stod mellan två jämbördiga parter. EG-domstolen påpekade att syftet med förordningens regler om behörighet vid försäkringstvister är att skydda den svagare parten och att detta skydd inte kan utsträckas till att omfatta personer som inte behöver det. Ett socialförsäkringsorgan, som enligt lag har förvärvat den direkt skadades rättigheter, kan följaktligen inte göra gällande dessa bestämmelser, medan bl.a. den skadades arvingar, vilka själva kan anses utgöra en svagare part, bör kunna dra fördel av bestämmelserna. — Avgörandet överensstämmer med EG-domstolens inställning rörande andra liknande domsrättsregler avsedda att skydda den svagare parten, såsom de särskilda domsrättsreglerna om konsumenttvister (se Shearson Lehmann Hutton v. TVB, mål C89/91) och tvister om underhåll (se Freistaat Bayern v. Blijdenstein, mål C-433/01).s. 906
12.EG-domstolens avgörande den 14 maj 2009 i saken Ilsinger v.s. 906