1.EG-domstolsdomen den 2 april 2009 i saken A (mål C-523/07) tolkar flera artiklar i Bryssel II-förordningen. Målet handlade om en ursprungligen i Finland bosatt barnfamilj vilken 2001 flyttade till Sverige. Under sommaren 2005 åkte familjen till Finland för att tillbringa semestern där. De stannade i Finland och i oktober samma år ansökte de om bostad hos finländska sociala myndigheter. Ett par veckor senare omhändertogs barnen brådskande med stöd av den finländska barnskyddslagen och placerades i familjehem. Modern överklagade omhändertagandet hos de finländska förvaltningsdomstolarna och menade bl.a. att de finländska myndigheterna saknade behörighet eftersom barnen blivit svenska medborgare och sedan lång tid var fast bosatta i Sverige. Högsta förvaltningsdomstolen i Finland vände sig till EG-domstolen med ett antal frågor. Den första frågan var huruvida Bryssel II-förordningen, som enligt sin artikel 1(1) endast tillämpas på ”civilrättsliga frågor”, omfattar beslut om att omedelbart omhänderta ett barn när detta beslut har fattats med stöd av offentligrättsliga bestämmelser om skydd för barn. Denna fråga besvarade EG-domstolen jakande med hänvisning till sitt tidigare avgörande i saken C (mål C434/06). En annan fråga avsåg innebörden av förordningens artikel 20, som ger medlemsstaterna rätt att i brådskande fall vidta interimistiska åtgärder även när domstol i annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak. Enligt EG-domstolen kan en nationell domstol med stöd i denna artikel besluta om en säkerhetsåtgärd, såsom omhändertagande av barn, förutsatt att åtgärden är brådskande, vidtas mot personer i den berörda medlemsstaten och är interimistisk. En interimistisk åtgärd genomförs i enlighet med nationell rätt och den nationella domstol som vidtagit den är enligt artikel 55 skyldig att, om det krävs för att tillvarata barnets bästa, direkt eller genom centralmyndighet utsedd i enlighet med förordningens artikel 53 informera den behöriga domstolen därom. Någon skyldighet att överlämna målet till den behöriga domstolen föreligger däremot ej. Motsvarande gäller också när talan har väckts hos en nationell domstol som i enlighet med Bryssel II-förordningens artikel 17 självmant förklarat sig helt sakna behörighet. — Domens viktigaste bidrag till rättsutvecklingen utgörs enligt min mening av resonemanget om hemvistbegreppet, som behandlas i avsnitt 3 ovan.s. 882
2.EU-domstolens dom den 23 december 2009 i saken Detiček v. Sgueglia (mål C-403/09) handlade om en ursprungligen i Italien bosatt familj. Makarna ansökte hos italiensk domstol om äktenskapsskillnad, varvid de tvistade om vårdnaden om sitt barn. Den italienska domstolen tillerkände interimistiskt fadern ensam vårdnaden, varpå modern med barnet samma dag lämnade Italien och bosatte sig i Slovenien. Slovensk domstol förklarade det italienska avgörandet vara verkställbart i Slovenien, men modern försökte hindra verkställigheten genom att hos slovensk domstol ansöka om säkerhetsåtgärd i form av att hon interimistiskt skulle tillerkännas vårdnaden. Hon stödde sig därvid på Bryssel II-förordningens artikel 20, enligt vilken förordningen inte hindrar att domstolarna i en medlemsstat i brådskande fall vidtar säkerhetsåtgärder, avseende personer i den staten, även om en domstol i en annan medlemsstat enligt förordningen är behörig att pröva målet i sak. Lägre slovensk domstol biföll moderns ansökan, bl.a. med hänvisning till att barnet hade funnit sig tillrätta i sin sociala miljö i Slovenien. Efter att fadern överklagade detta beslut vände sig Sloveniens HD till EG-domstolen med frågan om huruvida ett av en enligt Bryssel II-förordningen i sak behörig domstol meddelat beslut, varigenom en av föräldrarna tillerkänts interimistisk vårdnad, hindrar domstol i en annan medlemsstat, där detta beslut befunnits vara verkställbart, från att enligt artikel 20 besluta om att interimistisk vårdnad tillerkänns den andra föräldern. EU-domstolen kom av flera skäl fram till att dylikt nytt interimistiskt vårdnadsbeslut inte är tillåtet. Den ansåg att själva principerna för Bryssel II-förordningen skulle undergrävas om en gradvis ändring av förhållandena (såsom att barnet funnit sig tillrätta i en ny levnadsmiljö) vore tillräcklig för att en domstol, som inte är behörig att pröva målet i sak, med stöd av artikel 20 ansågs behörig att genom interimistisk åtgärd dra ut på tiden och skapa förutsättningar för att ändra åtgärd som vidtagits av den domstol som är behörig att pröva målet i sak. Ett annat av EU-domstolen åberopat argument var att artikel 20 enligt sin ordalydelse endast kan tillämpas ”avseende personer…i den staten”. Enligt domstolen vidtas en interimistisk åtgärd, som innebär förändringar rörande vårdnaden, inte bara i förhållande till barnet självt utan också gentemot båda föräldrarna. Eftersom fadern i målet var bosatt i en annan medlemsstat (Italien) menade EU-domstolen att förutsättningar för tillämpning av artikel 20 inte var uppfyllda. Domstolen stödde sig slutligen på Bryssel II-förordningens premiss 33, enligt vilken förordningen syftar till att säkerställa respekt för barnets rättigheter enligt artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Förordningens artikel 20 kan enligt domstolen inte tolkas så att den kan utnyttjas av den förälder, som olovligen har bortfört barnet, för att förlänga den faktiska situation som han förorsakat genom sitt olovliga handlande, eller för att legitimera verkningarna av detta handlande. — EU-domstolens slutsats är knappast överraskande. Något förvånande och föga rimlig är dock domstolens argumentering i domens punkter 50–52 avseende tolkning av formuleringen ”avseende personer…i den staten” i förordningens artikel 20. Interimistiska åtgärder enligt denna artikel bör rimligtvis kunna vidtas i den medlemsstat där barnet befinner sig och där åtgärden följaktligen kan verkställas. Huruvida även föräldrarna eller någon av dem har hemvist eller befinner sig i denna medlemsstat borde inte vara avgörande. Domen kommenteras också av Ida Otken Eriksson m.fl. i SvJT 2010 s. 275–276 och av Maria Fritz och Jörgen Hettne i Ny Juridik 2010:1 s. 91–94.s. 883
3.Bryssel II-förordningens artikel 20 aktualiserades också i EUdomstolens dom den 15 juli 2010 i saken Purrucker v. Vallés Pérez (mål C-256/09), där domstolen kom fram till att interimistiska åtgärder rörande föräldraansvar, vidtagna enligt artikel 20 av domstol i en medlemsstat som inte är behörig att pröva tvisten i sak, inte omfattas av förordningens erkännande- och verkställighetsbestämmelser i artiklarna 21 och följande (de kan dock tänkas bli erkända och verkställda enligt de andra medlemsstaternas nationella rätt). Domstolen konstaterade bl.a. att artikel 20 har sitt ursprung i den upphävda äldre Bryssel II-förordningens artikel 12, som i sin tur var identisk med artikel 12 i en bakomliggande konvention, vilken kommenterats i den s.k. Borrásrapporten (EGT 1998 C 221 s. 27), som angav att artikeln endast var avsedd att få territoriella effekter i den stat där åtgärden vidtagits. — Det bör noteras att Bryssel II-förordningens artikel 20 uttryckligen begränsar sig till åtgärder avseende personer eller tillgångar i den medlemsstat där åtgärderna vidtas, vilket naturligtvis begränsar sådana fall där frågan om erkännande och verkställighet i andra medlemsstater kan aktualiseras.s. 884
4.Samma parter ligger också bakom EU-domstolens dom den 9 november 2010 i saken Purrucker v. Vallés Pérez (mål C-296/10), som lämpligen kan betecknas som Purrucker II. Målet avsåg i huvudsak frågan huruvida ett förfarande om interimistiska åtgärder i en medlemsstat (in casu Spanien) i enlighet med Bryssel II-förordningens artikel 19 skall tillerkännas litispendensverkan i en senare i ett annat medlemsland (in casu Tyskland) inledd vårdnadstvist. EU-domstolen konstaterade att om det förstnämnda medlemslandet är behörigt att pröva själva vårdnadstvisten i sak så kan det där inledda interimistiska förfarandet ses som ett steg på väg mot en sådan prövning och det måste därför få litispendensverkan i de övriga medlemsstaterna. Det ankommer på den domstol vid vilken talan har väckts senare att på eget initiativ undersöka om förfarandet om interimistiska åtgärder vid den först anlitade domstolen utgjorde en förberedelse inför ett senare avgörande i själva saken. I detta syfte kan den domstol, vid vilken talan väckts senare, begära upplysningar av den part som åberopar litispendens, den först anlitade domstolen och den berörda centralmyndigheten. Om man trots ansträngningar inte får ett svar om huruvida den först anlitade domstolen även är behörig att pröva själva saken, ankommer det på den senare anlitade domstolen att efter rimlig väntetid på svar fortsätta handläggningen av talan. Hur lång denna rimliga väntetid på svar skall vara måste enligt EU-domstolen avgöras med hänsyn till framför allt barnets bästa, med beaktande av bl.a. barnets ålder. — EU-domstolen har uppenbarligen ansträngt sig att hitta en praktisk lösning för litispendensproblem av den beskrivna typen, där barnets behov kan vara oförenliga med stela litispendensprinciper. Att den av domstolen formulerade kompromisslösningen synes kunna leda till andra komplikationer, såsom inbördes oförenliga avgöranden, är en sak för sig.s. 885
5.Ett ytterligare avgörande avseende hanteringen enligt Bryssel IIförordningen av barnbortföranden mellan EU:s medlemsstater är EUdomstolens dom den 1 juli 2010 i saken Povse v. Alpago (mål C-211/10). Efter att ett i Italien bosatt sambopar separerade och inledde en vårdnadsprocess om dottern tog kvinnan dottern olovligen med sig till Österrike. Fadern vände sig till österrikisk domstol med begäran om barnets återförande till Italien i enlighet med 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Italiensk domstol tillät dock modern och barnet att i avvaktan på slutligt vårdnadsavgörande bo kvar i Österrike. Efter att österrikisk domstol avslagit faderns begäran enligt Haagkonventionen väckte modern vårdnadstalan vid österrikisk domstol, som ansåg sig ha domsrätt enligt Bryssel II-förordningens artikel 15(5) och bad den italienska domstolen att förklara sig sakna behörighet. Den italienska domstolen ansåg sig dock inte ha förlorat sin domsrätt, slog fast att barnet omedelbart skulle återlämnas till Italien och utfärdade för detta ändamål ett intyg i enlighet med förordningens artikel 42. Detta gav upphov till ett antal frågor som underställdes EU-domstolen. En fråga var huruvida förordningens artikel 10(b)(iv) skall tolkas så att en interimistisk åtgärd (som den italienska domstolens tillstånd för modern att tillsammans med barnet i avvaktan på slutlig vårdnadsdom vistas i Österrike) utgör ”dom i vårdnadsfrågan som inte medför att barnet skall återlämnas”. EU-domstolen besvarade denna fråga nekande och menade att ett interimistiskt avgörande inte kan ligga till grund för en överföring enligt artikel 10 av domsrätten till domstolarna i den medlemsstat dit barnet olovligen har bortförts. En annan fråga var huruvida artikel 11(8) skall tolkas så att ett i denna bestämmelse åsyftat beslut av behörig domstol i ursprungslandet om att barnet skall återlämnas måste ha fattats med stöd av samma domstols slutgiltiga vårdnadsbeslut. Även denna fråga besvarade EU-domstolen nekande (dvs. barnet skall återföras trots risken att ursprungslandets domstol så småningom tillerkänner vårdnaden åt den bortförande föräldern). Nästa fråga var huruvida andra stycket i artikel 47(2) betyder att ett senare interimistiskt men verkställbart beslut i verkställighetsstaten utgör hinder för verkställigheten av en med intyg enligt artikel 42 försedd dom från ursprungslandet (dvs. huruvida ett senare meddelat österrikiskt interimistiskt avgörande kunde hindra verkställighet av en italiensk dom som kräver att barnet återlämnas). EUdomstolens svar blev återigen nekande, eftersom artikel 47(2) endast åsyftar oförenlighet med eventuella senare avgöranden från ursprungsmedlemsstaten. Den sista frågan var huruvida verkställigheten av en med intyg enligt artikel 42 försedd dom från en annan medlemsstat kan vägras på grund av efter domens meddelande inträffade omständigheter som skulle innebära att barnets bästa allvarligt äventyrades. EU-domstolens svar blev att sådana ändrade omständigheter måste göras gällande inför den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten, där också en eventuell ansökan om uppskov med verkställigheten skall göras. — EU-domstolens samtliga svar i detta mål blev till den barnbortförande förälderns nackdel. Domstolen försvarade på goda grunder effektiviteten hos det system för återlämnande av bortförda barn som Bryssel II-förordningen bygger på.s. 885
6.EU-domstolen gick mycket långt i samma riktning också i sin dom den 22 december 2010 i saken Aguirre Zarraga v. Pelz (mål C-491/10). Enligt Bryssel II-förordningens artikel 42 skall en dom om återlämnande av ett olovligt bortfört barn, meddelad i en medlemsstat enligt artikel 11(8), erkännas och vara verkställbar i en annan medlemsstat utan att det behövs någon verkställbarhetsförklaring och utan möjlighet att invända mot erkännandet, förutsatt att domen i sitt ursprungsland har försetts med ett intyg bl.a. om att barnet fått möjlighet att komma till tals om detta inte ansetts olämpligt med hänsyn till barnets ålder eller mognad. Ett i Spanien bosatt äkta par, bestående av spansk man och tysk kvinna, fick år 2000 en dotter. I samband med separation och ansökningar om äktenskapsskillnad beslutade en spansk domstol 2008 att interimistiskt tilldela fadern vårdnaden. Modern flyttade till Tyskland, där hon samma år kvarhöll dottern efter dennas korttidsbesök. I december 2009 tillerkändes fadern av spansk domstol ensam vårdnaden om dottern. Dessa händelser gav upphov till två tyska domstolsförfaranden. Det första avsåg faderns begäran om dotterns återlämnande till Spanien med stöd av 1980 års Haagkonvention och slutade med ett avslag på grund av konventionens artikel 13 andra stycket, eftersom dottern motsatt sig återlämnandet. Det andra förfarandet handlade om erkännande och verkställighet i Tyskland enligt Bryssel II-förordningens artikel 42 av den spanska vårdnadsdomen från december 2009. Den tyska domstolen ansåg att det till domen hörande spanska intyget, utfärdat enligt förordningens artikel 42, innehöll en uppenbart felaktig uppgift om att dottern hade hörts av den spanska domstolen. Den vände sig därför till EUdomstolen och undrade om det ändå förelåg en skyldighet att utan någon egen prövning verkställa den spanska domen i Tyskland. Frågan besvarades jakande av EU-domstolen, som fastslog att den verkställande medlemsstaten kunde bara konstatera verkställbarhet av en med vederbörligt intyg försedd dom. EU-domstolen noterade också att intyget inte avser själva hörandet av barnet utan endast möjligheten för barnet att komma till tals och att kravet inte är absolut utan beror på barnets ålder och mognad. På grund av bl.a. principen om ömsesidigt förtroende ankommer det enligt EU-domstolen endast på domstolar i ursprungsmedlemsstaten att avgöra huruvida barnets rätt att komma till tals har åsidosatts.s. 886
7.I samband med de beskrivna barnkidnappningsmålen bör man dock uppmärksamma ett avgörande som visserligen inte härrör från vare sig svensk domstol eller EG/EU-domstolen, men vars relevans för svenskt vidkommande är av motsvarande dignitet. I detta avgörande, meddelat den 6 juli 2010 av Europeiska människorättsdomstolens stora kammare (Grand Chamber) i saken Neulinger och Shuruk v. Schweiz (application no. 41615/07), förklarades att verkställighet av en schweizisk dom, enligt vilken ett från Israel till Schweiz av modern olovligt bortfört barn i enlighet med 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn skulle återföras till Israel, vore oförenlig med den europeiska människorättskonventionens artikel 8, som ger var och en bl.a. rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Den schweiziska federala domstolens uppfattning att det inte fanns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en inte godtagbar situation (se Haagkonventionens artikel 13, 1 st. b, som i svensk rätt införlivats genom 12 § 2 mom. lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn) delades inte av Strasbourgdomstolen, vilken tog hänsyn till bortförandets bakgrund (bl.a. faderns klandervärda uppförande, som redan i Israel föranlett begränsningar i hans umgängesrätt), omständigheternas utveckling efter den schweiziska domen (bl.a. faderns passivitet och hans flyttning till okänd ort) samt risken för att modern inte skulle kunna följa med barnet p.g.a. att hon i Israel hotades av ett kännbart fängelsestraff för barnbortförandet. På grund av bl.a. den sistnämnda omständigheten kom domstolen fram till att ett återförande av barnet skulle kränka icke blott barnets utan även moderns rätt enligt människorättskonventionens artikel 8. — Detta avgörande illustrerar det icke helt oproblematiska samspelet mellan 1980 års Haagkonvention och den europeiska människorättskonventionen. Strasbourgdomstolen är inte behörig att tolka Haagkonventionen, men kan bedöma huruvida de nationella tolkningarna och tillämpningarna därav är förenliga med människorättskonventionen. Man torde kunna utgå ifrån att detta även gäller barnbortföranden mellan EU:s medlemsstater, där Haagkonventionen med vissa tillägg är tillämplig enligt Bryssel IIförordningens artikel 11. Förordningens artiklar 11(8), 40(1)(b) och 42, vilka i vissa fall kräver att bortförda barn återlämnas ”utan möjlighet att invända”, torde således inte få användas på ett sätt som kränker de berördas mänskliga rättigheter (se artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som motsvarar den europeiska människorättskonventionens artikel 8, samt EU-fördragets artikel 6, som bl.a. ger denna stadga samma status som grundfördragen). Utgången i målet torde dock i hög grad vara en konsekvens av de ganska speciella omständigheterna, där fadern genom sitt beteende i det närmaste har förverkat sin rätt. Det vore mycket beklagligt om domen tolkades så att risken för att den bortförande föräldern i ursprungslandet frihetsberövas normalt innebär att barnets återförande dit skulle utgöra en konventionsstridig kränkning av barnets och/eller denna förälders rätt till familjeliv. Den bortförande förälderns självförvållade problem torde vid intresseavvägningen enligt människorättskonventionens artikel 8(2) i varje fall normalt väga betydligt mindre än den andra förälderns legitima intressen. Såvitt gäller barnets rätt till kontakt med den bortförande föräldern påverkas den naturligtvis negativt om denna förälder är frihetsberövad eller på grund av straffhotet inte vågar att tillsammans med barnet återvända till ursprungslandet, men barnkidnappning är ett mycket allvarligt brott som måste beivras och barnets försämrade kontakt med den bortförande föräldern kompenseras normalt genom förbättrad kontakt med den andra föräldern.s. 887
8.Hovrättsavgörandet RH 2010:85 handlade visserligen om ett barnbortförande till Sverige, men inte om återlämnande av ett kidnappat barn enligt Bryssel II-förordningens artikel 11, eftersom någon ansökan därom inte hade gjorts av den berövade föräldern i Grekland. Den uppkomna frågan rörde i stället spörsmålet huruvida förordningens artikel 10 tillsammans med den berövade förälderns jurisdiktionsinvändningar inte hindrade en prövning här i riket av kidnapparens vårdnadstalan. Tingsrätten, till vars bedömning hovrätten anslöt sig, noterade att barnet hade fått hemvist i Sverige och varit bosatt här i riket i mer än ett år efter det att den berövade föräldern fått kännedom om var barnet befann sig. Svensk domsrätt ansågs därför föreligga. — Domstolarnas tolkning och tillämpning av Bryssel IIförordningens artikel 10 förefaller korrekt.s. 888
9.Bryssel II-förordningens regler om barnbortföranden, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och den europeiska människorättskonventionen aktualiserades också i EUdomstolens dom den 5 oktober 2010 i saken McB. v. L.E. (mål C400/10). Den klagande fadern och modern var ett ogift par som under många år levde tillsammans och fick flera barn. I juli 2009, då familjen bodde i Irland, flyttade modern med barnen till England, varpå fadern hos engelsk domstol ansökte om barnens återförande till Irland i enlighet med 1980 års Haagkonvention och Bryssel IIförordningen. Den engelska domstolen begärde att fadern i enlighet med artikel 15 i Haagkonventionen skulle införskaffa ett avgörande eller annat utslag från irländska myndigheter, varigenom bortförandet förklaras ha varit olovligt i den betydelse som avses i konventionens artikel 3, dvs. att det bl.a. stred mot faderns rätt till vårdnad enligt irländsk rätt såsom lagen i barnens hemvistland omedelbart före bortförandet. Irländsk familjerätt stadgar emellertid att fadern till ett utanför äktenskapet fött barn inte automatiskt får någon del i vårdnaden om barnet. På grund av detta ansåg irländska domstolar bortförandet inte vara olovligt. EU-domstolen ställdes med anledning därav inför frågan huruvida detta irländska ställningstagande var förenligt med Bryssel II-förordningen. EU-domstolen noterade att begreppet ”vårdnad” i förordningen visserligen skall tolkas autonomt, men att frågan om vem som innehar vårdnaden uteslutande beror på tillämplig (in casu irländsk) nationell rätt. Enligt fadern var en sådan tolkning emellertid oförenlig med hans rätt till privat- och familjeliv, som slås fast i såväl artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som artikel 8 i den europeiska människorättskonventionen, samt med barnens rättigheter enligt stadgans artikel 24. EUdomstolen underkände dock denna argumentation. Den hänvisade till att stadgan enligt sin artikel 51 vänder sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten (således inte Haagkonventionen eller nationell familjerätt). Av stadgans artikel 52(3) följer vidare att stadgans bestämmelser, i den mån de motsvarar Europakonventionen, skall ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Europeiska människorättsdomstolen har redan slagit fast att en nationell lagstiftning, där vid ogift föräldrapar endast modern automatiskt tillerkänns föräldraansvaret, inte strider mot människorättskonventionen i den mån fadern har möjlighet att hos behörig nationell domstol ansöka om en ändring av ansvarsfördelningen (Guichard v. Frankrike, ECHR 2003-X 714). Moderns flyttning med barnen utgjorde således ett tillåtet utövande av moderns rätt att som ensam vårdnadshavare besluta var barnen skall bo. — Domen är av direkt betydelse för Sverige, eftersom den svenska föräldrabalkens 6 kap. 3 §, i likhet med irländsk rätt, automatiskt utser modern till ensam vårdnadshavare när hon och fadern vid tiden för barnets födelse inte är gifta med varandra. Innan fadern genom domstols beslut fått en del i vårdnaden kan modern således även utan hans medgivande flytta (med) barnet till utlandet utan att fadern med hjälp av Haagkonventionen eller Bryssel II-förordningen kan få barnet återfört till Sverige. Att barnet fötts inom ramen för ett långvarigt samboförhållande gör härvidlag ingen skillnad.s. 889
10.I det i avsnitt 3 ovan omnämnda målet Mercredi v. Chaffe (mål C497/10), avgjort av EU-domstolen den 22 december 2010, hade fransk domstol avslagit faderns begäran enligt 1980 års Haagkonvention om barnets återförande till England, eftersom han inte hade del i vårdnaden. EU-domstolen noterade att detta avslag inte utgjorde ett avgörande i sak av vårdnadsfrågan och därför inte hade någon inverkan på den pågående vårdnadsprocessen i England. EU-domstolen uttalade också att fransk domstol saknade behörighet att avgöra vårdnadsfrågan i sak, eftersom faderns talan därom i England väcktes först (se litispendensregeln i Bryssel II-förordningens artikel 19).s. 890
11.Migrationsöverdomstolen konstaterade i sitt i avsnitt 3 ovan beskrivna avgörande MIG 2009:17 att vem som skall anses som vårdnadshavare som huvudregel skall avgöras enligt lagen i det land där barnet har sitt hemvist, varvid domstolen stödde sig på uttalandena i prop. 2004/05:136 s. 24 och 2005/06:72 s. 76. — Denna ej lagfästa kollisionsregel anses numera väletablerad i den svenska internationella privaträtten, se t.ex. redan NJA 1992 s. 93.s. 890
12.I ett antal notismål beviljades verkställighet i enlighet med lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande rörande underhållsskyldighet, se NJA 2009 N 21, 2009 N 42, 2009 N 46, 2009 N 47, 2009 N 72 och 2010 N 25. Av mera principiellt intresse är därvid hovrättens uttalande i NJA 2009 N 42 att underhållsanspråkets preskription inte är en processuell invändning utan en materiell fråga som får bedömas enligt den lag som av den utländska (in casu amerikanska) domstolen tillämpats på underhållsskyldighetens fastställande. Hovrättens beslut fastställdes av HD (jfr redan NJA 1984 s. 25 och 1994 s. 439 avseende liknande frågeställning vid tillämpning av lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge). I NJA 2009 N 62 avslogs däremot ansökan om verkställighet av en polsk underhållsdom, som meddelats i parternas utevaro och utan att stämningsansökan delgivits svaranden (se 4 § 2 st. i 1976 års lag och Mikael Berglunds kommentar i JT 2009–10 s. 640–642). I NJA 2010 N 15 bekräftades att 3 kap. 7 § lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap endast avser erkännande av utländska skilsmässodomar såvitt gäller själva upplösningen av äktenskapet, däremot inte de delar av den utländska skilsmässodomen som rör vårdnad och underhåll. Av samma rättsfall framgår också att erkännande och verkställighet av utländska vårdnads- och underhållsdomar förutsätter stöd i svensk lag eller EUförfattning (jfr redan NJA 1974 s. 629 och NJA 2004 N 57).s. 890