Läget är bekräftat genom NJA 1990 s. 9 där RÅ förgäves pläderade för att tillgrepp av fortskaffningsmedel skulle bedömas som ett frånhändande i häleriparagrafens mening.
Hänvisas från p. 2 (s. 632)
1.Den gärningsbeskrivning som åklagaren presenterade i målet uppfylller inte de rekvisit som krävs för att döma för häleri. BrB 9:6 talar om egendom som frånhänts annan genom brott. Detta innefattar något mera än att egendomen är åtkommen genom brott.s. 632
2.Av förarbetena till BrB framgår att ett brott som endast innebär besittningsrubbning innebär inte ett frånhändande i häleriparagrafens mening (NJA II 1942 s. 406). Stöld som förutsätter tillägnelseuppsåt är förbrott till häleri medan egenmäktigt förfarande är det endast i vissa fall, såsom när rekvisiten för stöld brister genom att gärningen inte innebär någon skada för ägaren, t.ex. för att egendomen inte har något ekonomiskt värde. Tillgrepp av fortskaffningsmedel anses inte kunna vara förbrott till häleri och därmed inte heller häleriförseelse (Lena Holmqvist m.fl., Kommentar till BrB, s. 9:71).s. 632
3.HD har, som framgått ovan, uttalat ”Enär annat inte framgår av utredningen får åklagaren med sin gärningsbeskrivning anses ha gjort gällande, att O på grund av vad som förekom när han lånade bilen måste ha insett att den frånhänts annan genom brott”. HD har alltså gjort tolkningen inte bara att insett innefattar måste ha insett utan också att objektet för insikten har varit att bilen frånhänts annan genom brott, såsom häleriparagrafen föreskriver. Omformuleringen från gärningsbeskrivningens åtkommen genom brott har så att säga smugits in i HD:s avgörande och betydelseförändringen synes inte ha uppmärksammats i litteraturen. Att HD varit medveten om distinktionen måste man utgå ifrån, inte minst på grund av att en av brottsbalkens fäder, Carl Holmberg, har ingått i rätten.s. 632
4.Det enda klara stöd för att åklagaren har avsett att bilen frånhänts annan genom brott är att brottet har rubricerats som häleri. Rent faktiskt har emellertid åklagaren inte haft något stöd för ett sådant påstående. Det finns inget i förundersökningen som belyser gärningsmännens uppsåt i tillgreppsögonblicket. Bilen hade tillgripits i Värnamo av två personer och hade använts för färd från Värnamo till Landskrona varifrån gärningsmännen, enligt uppgift vid rättegången, hade tänkt köra tillbaka till Värnamo. Dessa uppgifter talar i vart fall snarast emot att de skulle ha haft tillägnelseuppsåt, dvs. att de gjort sig skyldiga till stöld av bilen och därigenom frånhänt ägaren bilen. Det är oklart hur åklagaren har resonerat då han formulerade gärningsbeskrivningen. Riksåklagaren bestred ändring i HD och skriver i sitt yttrande att O har lånat en ”stulen bil som varit åtkommen genom brott”. När det under förundersökningen och vid förhör talas om att bilen var stulen har man säkert endast avsett att den var tillgripen men inte gjort klart för sig om brottet varit stöld eller tillgrepp av fortskaffningsmedel. Med bilstöld avses ju i vardagsspråk båda brotten. Det förefaller som om både parter och underrätter har förbisett problematiken om förbrottet.s. 633
5.HD har i rättsfallet uppmärksammat problemet kring förbrottet men på ett mindre lyckat sätt. Istället för att undanröja domen på grund av att tingsrätten dömt O för häleribrott utan att gärningsbeskrivningen täcker sådant brott har HD tolkat in nödvändigt rekvisit för brottet trots att omständigheterna talat däremot. Resultatet har enligt min uppfattning blivit att O dömts för något som åklagaren inte har påstått och som inte heller utredningen gett stöd för, nämligen att O tagit befattning med en bil som tillgripits med tillägnelseuppsåt, dvs. frånhänts annan genom brott.s. 633
6.Vid en rättegång idag borde åklagaren i ett fall som detta uppmärksammas på att han i gärningsbeskrivningen anger andra rekvisit än som föreskrivs i häleriparagrafen. Han skulle också avkrävas närmare besked om förbrottet och de gärningsmoment som konstituerar förbrottet. Den tilltalade skulle därmed ha fått tillfälle att argumentera beträffande förbrottets art.s. 633