1.Vad som framför allt kommer i fråga i sammanhanget är alltså ett ansvar för överträdelser av rättighetsreglerna i 2 kap. RF. Som redan nämnts kan detta ske på två sätt. Lagstiftningen kan vara grundlagsstridig, något som kan ha konstaterats tidigare eller i själva skadeståndsprocessen. Några av kapitlets regler inskränker sig till att skydda den enskilda mot lagar och andra föreskrifter av visst innehåll (se särskilt 2 kap. 12 och 13 §§). En myndighetsåtgärd grundad på en sådan lagstiftning kan medföra skadeståndsansvar. Vanligare lär dock vara att felet uppkommit vid rättstillämpning i enskilda fall, t.ex. genom att inte vissa lagliga formkrav har iakttagits vid ingrepp i en rättighet, genom andra fel i handläggningen, eller genom att ett ingrepp i en rättighet är oproportionerligt eller annars genomförts på ett felaktigt vis. Båda situationerna får beaktas i sammanhanget.s. 613
2.Till en början tillförsäkrar 2 kap. 1 § varje medborgare opinionsfrihet i olika hänseenden i förhållande till det allmänna: yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. Alla dessa friheter utom religionsfriheten kan enligt 20, 21, 23 och 24 §§ begränsas efter en utförligt beskriven intresseavvägning som inte skall återges här. Angående tryckfriheten och viss yttrandefrihet gäller dock specialregleringen i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.s. 614
3.Idag kan en överträdelse av dessa bestämmelser i RF grunda skadestånd enligt 3 kap. 2 § om fel eller försummelse förekommit vid myndighetsutövning. Inskränker en myndighet opinionsfriheten lär det alltid kunna bedömas som myndighetsutövning. Vare sig skadeståndet grundas på ett inskränkande beslut av en myndighet eller genom att lagstiftningen går längre i begränsningen än 2 kap. 21 § tillåter torde gälla de principer för culpabedömning som utbildats i rättspraxis — bl.a. kravet på uppenbart fel när en myndighet tillämpat en lagparagraf eller en allmän rättsprincip oriktigt. Om felet är att en inskränkande lagstiftning inte uppfyller kraven i 2 kap. 20 § blir idag de nämnda inskränkningarna i talerätten i 3 kap. 7 § SkL aktuell: för talan grundad på påstått fel av riksdagen eller regeringen krävs att det felaktiga beslutet upphävts eller ändrats. I detta fall är alltså möjligheterna små till skadestånd, även frånsett svårigheten att bedöma om begränsningsreglerna tillämpats på ett oaktsamt sätt. Enbart ekonomisk skada ersätts; den lär sällan vara mera omfattande.s. 614
4.Införs en särskild regel om ansvar för överträdelse av RF, blir det avgörande i stället om den aktuella opinionsfriheten kan anses kränkt, antingen genom att en inskränkande lagstiftning objektivt sett inte uppfyller kraven i 2 kap. 20 § eller genom att myndighetens beslut objektivt sett begränsar den frihet den enskilde är berättigad till (enligt 2 kap. 1 § eller, om det förekommit en begränsande lagstiftning, enligt 20 §). Här får man som sagt räkna med att inte något taleförbud motsvarande 3 kap. 7 § SkL blir tillämpligt på kravet; annars lär skadeståndstalan bli sällsynt.s. 614
5.En sådan ordning innebär en betydande skärpning av det allmännas ansvar — några ursäkter för avvikelsen från grundlagen kan inte åberopas. Men regeln framstår samtidigt som svårtillämpad, särskilt med tanke på den besvärliga avvägningen enligt 21, 23 och 24 §§, där bl.a. en proportionalitetsbedömning får väsentlig betydelse. Visserligen förekommer någorlunda likartade begränsningar i Europakonventionen — i art. 9 angående tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, i art. 10 angående yttrandefrihet samt i art. 11 om mötesoch föreningsfrihet — och man kunde tänka sig att Europadomstolens praxis här skulle kunna ge viss ledning. Men bestämmelserna är inte helt desamma, och det vore knappast rimligt att bortse från förarbetena till vår grundlagsregel och dess inhemska traditioner. — När det gäller kränkning av informationsfriheten saknas för övrigt en konventionsregel som den skadelidande kan åberopa.s. 615
6.Som nämnt lär en inskränkning av opinionsfriheterna oftast medföra ingen eller bara obetydlig ekonomisk skada; ibland kan enskilda drabbas av kostnader, t.ex. när ett möte får inställas, och när ett kommersiellt företag drabbas av ett förbud kan skadan bli betydande. I varje fall kan det ligga nära till hands att liksom enligt Europakonventionen låta ansvaret omfatta ideell skada (om man inte föredrar att låta den skadelidande grunda kravet i dessa fall enbart på konventionsbrott från det allmännas sida).s. 615
7.Allt som allt kan sägas, att en skadeståndsregel vid överträdelse av 2 kap. 1 § kan ha sitt värde, även om man ofta kan komma till samma resultat genom att åberopa Europakonventionen — i vart fall om den föreslagna ändringen i 3 kap. SkL genomförs. Samtidigt är det tydligt att regeln kan medföra stora tillämpningssvårigheter. De aktuella grundlagsreglerna är ingalunda lättolkade.s. 615
8.Enligt 2 kap. 2 § skyddas enskilda medborgare mot tvång av olika slag: att ge sin åskådning till känna i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende, eller att delta i sammankomst för opinionsbildning eller demonstrationer eller annan meningsyttring, eller att tillhöra politisk eller annan sammanslutning för sådan åskådning. Vad som är tvång kan inte antas vara lika svårt att konstatera som andra inskränkningar i opinionsfriheten. Otillåtet tvång lär idag i regel kunna grunda skadestånd enligt 3 kap. 2 § SkL; någon gång kan dock ett någorlunda ursäktligt misstag föreligga från det allmännas sida. På liknande sätt lär en regel om skadestånd grundad på överträdelse av RF inte vålla större tillämpningssvårigheter. Uppkommen skada lär mestadels vara av ideellt slag (fast naturligtvis kan tvång att delta i en sammankomst medföra viss inkomstförlust eller kostnad). Även på denna punkt kan det stärka skyddet att låta ett ansvar omfatta ideellt skadestånd.s. 615
9.Något liknande kan sägas om 2 kap. 3 §, om kravet på samtycke för registrering av politisk åskådning. Att konstatera en överträdelse lär inte heller här vara så svårt. Både ideell och ekonomisk skada kan bli följden.s. 616
10.Brott mot 2 kap. 4 och 5 §§ (om förbud mot dödsstraff respektive mot kroppsstraff, tortyr och viss medicinsk påverkan) synes inte medföra problem från skadeståndssynpunkt. När det gäller 2 kap. 6 § — om skydd mot kroppsliga ingrepp, kroppsvisitationer, husrannsakan, hemlig avlyssning, övervakning och andra intrång i den personliga integriteten — kan däremot besvärliga skadeståndsfrågor komma upp på liknande sätt som enligt 2 kap. 1 §; även här får ju begränsning av rättigheterna ske efter en intresseavvägning enligt 2 kap. 20 och 21 §§. Dessutom kan tolkningen av uttryck som ”liknande intrång” och ”betydande intrång” vålla svårigheter. Meningen är inte att man skall söka ledning i sekretesslagens utformning; när det gäller betydande intrång skall man i stället enligt motiven beakta dels åtgärdens intensitet och omfattning, dels arten av intrånget — t.ex. hur integritetskänslig uppgiften är — dels åtgärdens ändamål, dels andra omständigheter. Först efter en sådan avvägning, som onekligen ter sig ganska komplicerad, kan man konstatera om det förekommit en överträdelse av en rättighet. Anses väl begränsningen otillåten lär skadestånd i många fall vara möjligt också enligt 3 kap. 2 § SkL, men eftersom skadan även här främst lär bli av ideellt slag, bör ett ansvar på grund av grundlagsbrott ha sitt värde för en skadelidande.s. 616
11.Förutsättningarna för skadestånd enligt 2 kap. 7 § (om landsförvisning och fråntagande av medborgarskap) lär inte vara svåra att konstatera. Överträdelser lär inte bli så många, men där de uppkommer kan de medföra både ekonomisk och ideell skada (jfr RÅ 2006 ref. 73)..s. 616
12.Inte heller skyddet mot frihetsberövanden enligt 2 kap. 8 § 1 st. lär medföra nämnvärda problem i detta sammanhang. I regel utgår skadestånd oberoende av vållande enligt den särskilda lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Däremot kan bestämmelsen om andra inskränkningar i rörelsefriheten i 2 st. medföra tillämpningssvårigheter — också här på grund av intresseavvägningen enligt 2 kap. 20 och 21 §§. Viss ledning bör man kunna få från praxis rörande Europakonventionens liknande bestämmelse (tilläggsprotokoll nr 4, art. 2). Förutom ideell skada kan en överträdelse medföra betydande ekonomiska förluster.s. 616
13.Bestämmelsen i 2 kap. 9 §, om rättssäkerhet, kan tänkas vålla någon svårighet genom kravet på domstolsprövning ”utan oskäligt dröjsmål”. Också i dessa fall kan betydande ekonomisk skada tänkas uppkomma.s. 617
14.Förbudet i vissa fall mot retroaktiv lagstiftning i 2 kap. 10 § lär knappast medföra skadeståndsproblem. I andra stycket talas visserligen om ”särskilda skäl”, men om riksdagen anser sådana föreligga är inte RF överträdd.s. 617
15.När det gäller 2 kap. 11 § får framför allt det nya andra stycket intresse. En rättegång skall genomföras rättvist och inom skälig tid. Även om bestämmelsen inte är avsedd som någon ändring i sak, kan kravet innebära åtskilliga problem om det skall skadeståndssanktioneras. Uttrycken är oklara, och meningarna kan vara i hög grad delade om de krav som bestämmelsen ställer. De flesta som förlorat en process lär sätta i fråga om domstolen dömt rättvist. Regeln avser dock inte att ge uttryck för andra krav än vad som framgår av allmän lag — framför allt rättegångsbalken — och man får anta att kravet på rättvis rättegång i allmänhet inte medför någon rätt till skadestånd utöver vad som nu gäller enligt 3 kap. 2 § SkL. Beträffande vad som utgör skälig tid bör tolkningen av art. 6 i Europakonventionen ge ledning. När allt kommer omkring kanske bekymren inte behöver bli så mycket större än för närvarande, fast bestämmelsens formulering kan uppmuntra till nya skadeståndskrav. — I vart fall kan omfattande ekonomisk skada uppkomma vid försenad rättegång. Redan nu kan dessutom ideell skada ersättas när Europakonventionen anses överträdd (jfr NJA 2005 s. 462).s. 617
16.I 2 kap. 12 § förbjuds diskriminering av olika slag genom lag eller annan föreskrift. Att en myndighet i ett enskilt fall bryter mot detta diskrimineringsförbud skulle därför inte medföra skadeståndsansvar, om inte handlandet grundar sig på en allmän föreskrift med diskriminerande innebörd. Annars får den skadelidande åberopa diskrimineringslagens bestämmelser. Betydelsen av paragrafen torde därför vara begränsad i sammanhanget. — Att bedöma om ett föreskrivet handlande av visst slag utgör diskriminering kan naturligtvis vara svårt, men samma fråga uppkommer ju vid tillämpning av diskrimineringslagen.s. 617
17.Ungefär detsamma kan sägas om möjligheten till skadestånd vid överträdelse av förbudet mot könsdiskriminering i 2 kap. 13 §. Också detta blir tillämpligt bara på lagar och andra föreskrifter.s. 617
18.Bestämmelsen i 2 kap. 14 §, om rätten till stridsåtgärder på arbetsmarknaden, lär väl för det allmännas del närmast kunna medföra skadestånd vid lagstiftning som inkräktar på strejkrätten. Frågan kan knappast väntas bli praktisk.s. 618
19.Som förut nämnts lär överträdelser av regeln om egendomsskydd i 2 kap. 15 § redan idag kunna medföra skadestånd för det allmänna, bl.a. om en myndighet ingriper i rätten till mark eller byggnad på ett sätt som rätteligen bort medföra ersättning enligt paragrafens andra stycke. Det gäller oavsett om själva ingreppet är felaktigt eller om myndigheten felaktigt vägrar ersättning. Förekommer oaktsamhet, blir det allmänna ansvarigt enligt 3 kap. 2 § SkL. Efter den diskuterade lagändringen torde också felaktiga förfoganden över annan egendom kunna medföra skadestånd, om de inte påkallas av ”angelägna allmänna intressen”.s. 618
20.Här kan det uppkomma en hel del problem. Vad är t.ex. egendom? Allmänt sett finns det goda skäl att tolka begreppet ganska vidsträckt — skyddet skulle omfatta inte bara sakrätter av olika slag utan också vissa fordringsrätter. Det är emellertid ovisst hur långt ett sådant resonemang kan gå i ett skadeståndsärende. HD har visserligen ansett försummelse att låta en sakägare yttra sig i ett bygglovsärende inte kränka dennes rätt till respekt för sin egendom enligt Europakonventionens regel om egendomsskydd (NJA 2010 s. 112); men det säger inte mycket om hur RF skulle tillämpas vid ingrepp i olika ekonomiska rättigheter. — En annan välkänd tvistefråga är vilka allmänna intressen kan betecknas som angelägna. Bl.a. spelar den förut berörda, svårtolkade proportionalitetsprincipen en viktig roll.s. 618
21.Till detta kommer möjligheten att lagstiftning eller en myndighetsåtgärd utgör en otillåten begränsning i allemansrätten (se fjärde stycket). Att märka är att det kan vara svårt att finna något rättssubjekt som kan kräva skadestånd enligt paragrafen — vem skall företräda allmänheten? Vid en åtgärd som riktar sig mot viss person — t.ex. ett vitesförbud som hindrar en företagare att vidta en åtgärd som i själva verket är tillåten enligt allemansrätten — borde det dock vara möjligt att döma ut skadestånd, även om det inte är fråga om överträdelse av någon särskild lagstiftning. Kommersiellt utnyttjande av allemansrätten är som bekant godtagbart inom vissa gränser.s. 618
22.I alla händelser skulle lagändringen medföra att nya besvärliga tolkningsfrågor kan uppkomma beträffande 2 kap. 15 §. — I regel torde det främst bli ekonomisk skada som uppkommer vid dessa överträdelser.s. 618
23.Överträdelser av bestämmelsen i 2 kap. 16 § torde i praktiken knappast få betydelse för skadeståndsrättens del.s. 619
24.Den allmänt hållna regeln om näringsfrihet i 2 kap. 17 § första stycket kan däremot medföra svårigheter, om den sanktioneras genom skadestånd. Delvis blir problemen desamma som enligt 2 kap. 15 § — vad är sålunda angelägna allmänna intressen? Dessutom kan kravet på likabehandling (inskränkningar får aldrig ske ”i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag”) vara svårt att tolka i det enskilda fallet; när är syftet enbart att gynna någon på detta vis? En särskild fråga är om myndigheters handlande i enskilda fall skulle kunna medföra skadeståndsansvar. Bestämmelsens formulering (”Begränsningar…får införas”) tyder på att den främst avser generella föreskrifter av något slag, och det är denna typ av inskränkningar man närmare diskuterat i förarbetena. Rimligen bör dock också ett beslut mot viss näringsidkare i strid med grundlagsregeln kunna leda till skadeståndsansvar, om man tar skyddet för den enskilde på allvar. Idag kan utan tvivel skadestånd förekomma enligt 3 kap. 2 § vid vissa sådana överträdelser, men det torde ha begränsad betydelse; även om ingreppen inte kan godtas blir det svårt att konstatera uppenbart oriktig tolkning av paragrafen. — Också här lär det väsentligen bli fråga om ekonomisk skada.s. 619
25.Bestämmelsen om utbildning och forskning i 2 kap. 18 § borde vålla mindre svårigheter. Det första stycket lär sakna praktisk betydelse i sammanhanget. Andra stycket har ansetts inte innefatta något egentligt materiellt skydd, och skadestånd borde inte heller då bli aktuellt. Man kan dock diskutera om inte bestämmelsen skulle kunna åberopas vid obehöriga ingrepp i en forskares verksamhet. Ekonomiskt skadestånd bör i alla händelser kunna utdömas enligt 3 kap. 2 § SkL.s. 619
26.Överträdelse av förbudet i 2 kap. 19 § att lagstifta i strid med Europakonventionen kan tänkas medföra skadeståndsansvar mot den som lider skada genom lagstiftningen. För skadestånd bör dock krävas att den skadelidande på grund av den grundlagsstridiga lagen blivit utsatt för ett konkret myndighetsbeslut, som riktat sig direkt mot honom eller i vart fall mot en klart avgränsad grupp av enskilda. Grundas talan på SkL förutsätts idag som sagt att det felaktiga lagstiftningsbeslutet — av riksdag eller regering — blivit upphävt eller ändrat (3 kap. 7 § SkL; jfr 5 ovan). Som redan berörts kan 2 kap. 20 § i förening med 21, 23 eller 24 § medföra åtskilliga bekymmersamma gränsdragningsfrågor. Reglerna lär däremot inte ensamma utgöra grunder för skadestånd enligt den diskuterade reformen; talan får grundas på att någon tidigare nämnd rättighet blivit åsidosatt. — 2 kap. 25 § bör inte vålla problem utöver vad som följer av de paragrafer den hänvisar till.s. 619