Interiören beskrivs av Olle Ekstedt, Mitt liv hos fru Justitia. Del 1 1958–87, Rottne 2010, s. 73–74. 1 2 Zeteo, kommentaren till 11 kap. 5 § brottsbalken (Madeleine Leijonhufvud), 25.11.2010. 13 NJA 1999 s. 647. Jfr att i NJA 1988 s. 481 talar Högsta domstolen om ”bokföringsbrottet” avseende ett och ett halvt räkenskapsår. 14 Se NJA 1999 s. 769 (underinstanserna). 1 5 NJA 1999 s. 102. 16 NJA 2003 s. 144. 17 Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 512. 18 Zeteo, kommentaren till 4 kap. 4 a § brottsbalken (Per-Ole Träskman), 25.11.2010. 19 Till stöd för min uppfattning: Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 512. Se också prop. 1997/98:55 s. 78. Annorlunda Zeteo, kommentaren till 4 kap. 4 a § brottsbalken (Per-Ole Träskman), 25.11.2010: ”Efter en fällande dom för grov fridskränkning (respektive grov kvinnofridskränkning) torde en åklagare inte som regel kunna komma tillbaka med ett nytt åtal som gäller ett brott av normalgraden som ingått i den tidigare helheten, också om denna gärning inte uttryckligen beaktats vid den tidigare lagföringen. Denna gärning kan alltså anses utgöra en del av den helhet som domen för grov fridskränkning (respektive grov kvinnofridskränkning) utgör. Däremot torde inte något hinder föreligga för att senare väcka åtal t.ex. för en grov misshandel som inte beaktats vid den tidigare domen.” 20 Tjuvabalken i Åke Holmbäck och Elias Wessén, Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning, Stockholm 1962, s. 267–278, och Tjuvabalken i Åke Holmbäck och Elias Wessén, Magnus Erikssons stadslag i nusvensk tolkning, Stockholm 1966, s. 278– 283. 2 1 ”Drottning Christinae Straff-Ordning dat. Stockholm den 18 Maji åhr 1653” i J. Schmedeman (utg.), Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref, Resolutioner […], Första delen, Stockholm 1706, s. 294–296. 22 ”Swar till Ammiralitetz Collegium om stöldz afstraffande […] Stockholm den 9 Junii 1699” i J. Schmedeman (utg.), Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref, Resolutioner […], Andra delen, Stockholm 1706, s. 1551–1552. 23 ”Till Swea hofrätt [den 27 oktober 1699] angående tiufwar som stulit i åthskillige härader och orter men ey blifwit derföre lagförde och afstraffade” i Justitierevisionens registratur 1699 (Riksarkivet), se även Svea hovrätts brev till underlydande domare den 18 november 1699 (lösblad, Lunds universitetsbibliotek) och Åbo hovrätts brev till underlydande domare den 8 december 1699 (Lunds universitetsbibliotek, Schrevelius samling av kungl. brev m.m., bd 9, nr 126). 24 Petter Abrahamsson (utg.), Swerikes Rijkes Lands-Lag, […], 2 uppl., Stockholm 1726, s. 804. 2 5 ”Till Göta hofrätt [den 25 november 1762] angående them, som flera gånger och på särskilte ställen begå snatteri” i Justitierevisionens registratur 1762 (Riksarkivet). 26 15 § Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning [den 4 maj 1855] om answar för stöld och snatteri samt rån, SFS 1855:61 s. 1. 27 Philibert Humbla, Om strafflagens användande vid sammanträffande af brott. Afhandling i fäderneslandets gällande criminalrätt, Lund 1851. 28 Humbla 1851 s. 17. 29 Humbla 1851 s. 1–18. 30 Juridiska föreningens tidskrift, 11 häftet, Stockholm 1855, s. 152–153. 3 1 Juridiska föreningens tidskrift, 12 häftet, Stockholm 1856, s. 109–137, jfr s. 177 till identifieringen av initialerna A. L. v. S. 32 Juridiska föreningens tidskrift, 12 häftet, Stockholm 1856, s. 176–178. 33 Sjunnesson 1900 s. 10–11. 34 Sjunnesson 1900 s. 131–133. 35 Se härtill Lars Björne, Den konstruktiva riktningen. Den nordiska rättsvetenskapens historia. Del III. 1871–1910, Lund 2002, speciellt om Sjunnesson s. 148 och 498. 36 Sjunnesson 1900 s. 180. 3 7 Johan Hagströmer, Svensk straffrätt. Föreläsningar, band 1, Uppsala 1901–05, s. 694–695 och 716–732. 38 Johan C. W. Thyrén, Kommentar till strafflagen kap. 20, Lund 1908, s. 136. 39 Thyrén 1908 s. 134–135. 40 NJA II 1938 s. 488–489. 4 1 NJA II 1938 s. 489–490. 42 NJA II 1942 s. 267–268. 43 NJA II 1942 s. 268. 4 4 Se härtill Zeteo, kommentaren till 30 kap. 1 § brottsbalken (Johan Munck), 25.11.2010, som också synes uppfatta det på detta sätt: ”Om i en serie av stölder ingår en eller annan gärning som i och för sig är endast snatteri, kan det vara tillräckligt att för hela brottsligheten döma för stöld. Så skedde i NJA 1944 s. 555. Likaså kan det vara tillräckligt att döma för förskingring för hela brottsligheten även om däri skulle ingå en eller annan gärning som i och för sig är endast undandräkt. Motsvarande gäller om förhållandet mellan bedrägeri och bedrägligt beteende. Att märka är emellertid att brott inte skall hänföras till högre grad för det att det skall dömas till gemensam påföljd för detta brott jämte annat och brotten tillsammans avser högt värde. Flera snatterier skall alltså inte bedömas som stöld för det att de tillsammans avser högt värde.” 45 Se också Birger Ekeberg, Ivar Strahl och Nils Beckman, Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, Stockholm 1952, s. 51, samt Ivar Strahl m.fl., Om påföljder för brott, 2 uppl., Stockholm 1955, s. 205. 4 6 Fängelsestraffkommitténs betänkande Påföljd för brott, del 2, SOU 1986:14 s. 114–116. 4 7 Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 503–504 not 445. 48 Jfr numera NJA 2007 s. 557 angående att mottagande och förvaring av ett narkotikaparti utgör en gärning i lis pendens- (och res judicata-) hänseende, oavsett att olika delmängder sedan hanterats på olika sätt. 4 9 Jfr SOU 1986:14 s. 114–116. 50 NJA II 1942 s. 268. 51 En intressant bifråga är vad detta ställningstagande rent processuellt är för något. Enligt 30 kap. 5 § rättegångsbalken skall ”domslutet” anges i domen, och enligt 2 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister antecknas bland annat ”de brott som den registrerade har begått samt påföljden”. Enligt 21 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol får Domstolsverket meddela föreskrifter om utformningen av tings- och hovrätters domar och beslut i brottmål. Enligt 5 § förordningen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem skall tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen lämna uppgift om bland annat ”dom i brottmål”. Enligt 8 § i den sistnämnda förordningen får Domstolsverket meddela närmare föreskrifter om omfattningen av uppgiftsskyldigheten enligt bland annat 5 § och om sättet för att fullgöra den; det anges vidare att uppgifter som lämnas på annat sätt än elektroniskt via domstolens verksamhetsstöd skall undertecknas av en lagfaren tjänsteman eller av en annan tjänsteman som förordnats till detta. Domstolsverket har med stöd av 1996 års förordning utfärdat föreskriften DVFS 1998:4 och med stöd av 1970 och 1996 års förordningar DVFS 2006:9. I bilaga A till den sistnämnda föreskriften i lydelse enligt DVFS 2008:1 anges beträffande domslut ”Vid likartad brottskonkurrens (flera brott av samma slag) anges rubriceringen endast en gång” (s. 17) och beträffande rapporteringsskyldighet till belastningsregistret ”För varje slag av brott ska alltid antalet brott anges. Antalet anges med siffra.” (s. 22). Se även den så kallade RI-pärmen för tingsrätt, avsnitt RI-uppgift 3.4. — Detta är således den rättsliga grunden för att antalet brott registreras i domstolarnas datasystem och förs vidare till belastningsregistret. Antalet anges som framgått inte i domslutet, utan där anges bara brottsrubriceringen en gång. Antalet återfinns således i bästa fall i domskälen, och kan därifrån rapporteras. Men om antalet brott inte angetts i skälen, något som är mycket vanligt, uppkommer frågan om rapporteringen av antalet brott är något slags särskilt beslut, vem som i så fall skall fatta det och om det i så fall kan överklagas. De lege ferenda borde angivandet av antalet brott finnas i domslutet, eftersom det är rättens ställningstagande. Skulle å andra sidan utgångspunkten vara att rätten inte behöver ta ställning till antalet brott, kan det ifrågasättas om Domstolsverket har haft rätt att föreskriva att antalet ska ll registreras. — Det kan också konstateras att några uttalanden i doktrinen inte säger hela sanningen: ”Frågan huruvida det föreligger flera brott i likartad brottskonkurrens behöver domstolen inte besvara, om den finner att påföljden skall bli densamma vare sig förfarandet bedöms som ett eller flera brott” (Zeteo, kommentaren till 30 kap. 1 § brottsbalken (Johan Munck), 25.11.2010); ”I detta avseende är det en brist i lagstiftningen att den inte ålägger en domstol att i detalj redovisa hur många brott som har förövats vid likartad konkurrens” (Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 504). Åliggandet för domstolen finns, bristen är snarare att det inte är angivet i lag och att det inte är klarlagt vem som skall utföra det. 52 Nils Jareborg anser att detta senare alternativ knappast kan ske utan lagstiftning, se Jareborg 1995 s. 215. Jag instämmer inte i detta, eftersom praxis är motstridig och då entydig och klargörande lagreglering saknas. För det fall principen i NJA 1944 s. 555 skulle anses fortsatt giltig krävs efter NJA 2007 s. 973 ett avgörande från Högsta domstolen som klargör detta. 53 NJA II 1942 s. 268. 54 Jfr NJA 1944 s. 555 och 1984 s. 889. 55 Se bl.a. SOU 1986:14 s. 115. 5 6 I Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 24 juni 2010 i mål B 1170-10 rubricerade majoriteten tre narkotikaöverlåtelser den 14 mars 2009, den 17 december 2009 och den 30 december 2009 samt ett innehav den 28 januari 2010, där alla brotten sedda för sig skulle ha varit att bedöma som brott av normalgraden, som sammanlagt fyra grova narkotikabrott, eftersom dessa varit led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning och som avsett en särskilt stor mängd narkotika, sammantaget 33,57 gram heroin. En skiljaktig ledamot (jag) ansåg att ingen av gärningarna avsåg en så stor mängd narkotika eller var så farlig eller hänsynslös att någon av dem, sedd för sig själv, borde bedömas som grovt narkotikabrott. Vidare ansåg jag att gärningen den 14 mars 2009 var så tidsmässigt avlägsen från de andra att den inte kunde anses omfattas av en brottsplan eller utgöra en del av ett systematiskt brottsligt förfarande, varför den skulle bedömas som narkotikabrott av normalgraden. Slutligen ansåg jag, när det gällde gärningarna den 17 december 2009, den 30 december 2009 och den 28 januari 2010, att de hade ett närmare tidsmässigt samband. De hade också det gemensamt att det i samband med överlåtelserna och innehavet enligt avlyssning hade förekommit kodat språk, vilket tydde på att det varit fråga om systematisk och organiserad narkotikaförsäljning. Samtidigt måste det beaktas att åtalet endast omfattade just de specificerade överlåtelserna och innehavet, och att det inte kunde spekuleras om en eventuell verksamhet utöver detta. Den planering och systematik som hade förekommit var enligt min uppfattning inte tillräcklig för att gärningarna sammantagna skulle anses utgöra ett grovt narkotikabrott. Även dessa skulle därför bedömas som narkotikabrott av normalgraden. Majoritet och minoritet var — trots de olika rubriceringarna av brotten — ense om den samlade brottslighetens straffvärde. 57 Se Borgeke 2008 s. 139–148. 58 Jfr Borgeke 2008 s. 144–145. 5 9 Jfr SOU 1986:14 s. 115, Magnus Ulväng, Påföljdskonkurrens — problem och principer, Uppsala 2005, s. 34, jfr även s. 254, Jareborg 1995 s. 215 samt Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 513. 60 Också i SOU 1986:14 s. 155 tas avstånd från detta synsätt: det är inte ”en tillfredsställande lösning”. Utredningen föreslog en särskild straffskala för systematisk brottslighet, jfr vid not 46 ovan. 61 Resonemangen i lagmotiven (se prop. 1997/98:55 s. 74–82 och 1998/99:145) innehåller dock inga hänvisningar till det historiska materialet. 62 Se vid not 9 ovan. 63 Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 503–504 not 445. 64 Jareborg 1995 s. 213. 6 5 Jareborg 1995 s. 215. Se också Dag Victor, ”Den åtalade gärningen — några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningen” i 35 års utredande. En vänbok till Erland Aspelin, Malmö 1996, s. 248–254, Pekka Koskinen, ”Synpunkter på några straffrättsliga konkurrensproblem” i Lov og frihet. Festskrift till Johs. Andenæs, Oslo 1982, s. 190–191 (avseende finsk rätt) och Ulväng 2005 s. 33. 66 Se Martin Borgeke, ”Hur säkerställer vi en enhetlig påföljdsbestämning?” i Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 2010 nr 3, s. 401–411. 67 Prop. 1987/88:120 s. 79. 68 Rekvisitet att ”brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet” finns både i den allmänna uppräkningen av straffvärdehöjande omständigheter i 29 kap. 2 § sjätte punkten brottsbalken och — med liknande ordalydelse — i beskrivningarna av ett antal grova brott. 6 9 Man kan visserligen tänka sig att det skulle gå att döma för ett samlat grovt brott innefattande även de inledande gärningar som gärningsmannen utfört innan han hade ens likgiltighetsuppsåt i förhållande till brottslighetens hela omfattning. Det skulle åtminstone vara mera rimligt att se ett sådant inledande ringa brott som ett led i ett grovt brott konstituerat av det brottet och övriga brott sammantagna, än att retroaktivt — på grund av de efterföljande gärningarna — se det som ett grovt brott i sig självt. Minst problematiskt är dock att låta uppgraderingen omfatta först den gärning där uppsåtsrekvisitet är uppfyllt. 70 Jfr Borgeke 2008 s. 142 som varnar för att straffvärdesbedömningen kan bli för sträng om flera brott ”bakas samman” till ett. 71 Exempel på ett sådant avgörande finns i Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 4 juni 2010 i mål B 922-10. Gärningsmannen hade vid över 150 tillfällen under omkring ett års tid, med tyngdpunkt i periodens senare del, systematiskt överlåtit små mängder cannabis, delvis till mycket unga personer. Han dömdes för dessa överlåtelser och för innehav i överlåtelsesyfte till fängelse två år för ett grovt narkotikabrott. 72 Martin Borgeke och Georg Sterzel m.fl., Studier rörande påföljdspraxis m.m., 4 uppl., Stockholm 2009, s. 338. 7 3 Jfr SvJT 1970 rf. s. 50, Jareborg 1995 s. 213–215, Ulväng 2005 s. 32–36 och 254 samt Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 513.
Hänvisas från p. 1 (s. 498)
1.kvinna som hade dömts för grovt narkotikabrott eftersom hon vid upprepade tillfällen sålt och innehaft narkotika. Hon åtalades sedan på nytt för grovt narkotikabrott under väsentligen samma tidsperiod, avseende andra försäljningstillfällen än de hon redan dömts för. Hon argumenterade för att de nya brotten ingick i samma yrkesmässiga verksamhet som den hon redan dömts för varför det var fråga om samma gärning. Hovrätten uppfattade den tidigare domen på så sätt att det var fråga om ett grovt narkotikabrott och inte om flerfaldig brottslighet och avvisade åtalet på grund av res judicata. Riksåklagaren argumenterade i Högsta domstolen för att ett sådant resonemang bara var hållbart om grovt narkotikabrott var ett kollektivdelikt. Enligt Riksåklagaren hade vissa ändringar i rusdrycksförordningen inneburit att ett kollektivdelikt hade ersatts med straffstadganden byggda på det vanliga gärningsbegreppet: ”Den som säljer rusdrycker” hade bytts ut mot ”Den som till någon säljer rusdrycker”. Vidare hade skälet för bedömning av brottet som grovt, att ”försäljningen bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt”, ersatts av att ”försäljningen utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt”. Eftersom samma formuleringar — förutom när det gällde innehav — hade använts i beskrivningen av narkotikabrottet drog Riksåklagaren den slutsatsen att varje överlåtelse var ett brott. Högsta domstolen delade Riksåklagarens bedömning, återförvisade målet till hovrätten och tillade att det förhållandet de nya överlåtelserna utgjort led i samma verksamhet som de tidigare prövade i händelse av fällande dom skulle beaktas vid påföljdens bestämmande.s. 498
2.Ett bokföringsbrott skall bedömas som grovt bland annat om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt. När det gäller bokföringsbrott finns det emellertid betydande oklarheter redan om vad som konstituerar en gärning och ett brott. Varje enskild felaktig bokföringsåtgärd skulle kunna betraktas som en gärning, eftersom den är avskiljbar i tid och rum, men detta motsägs av rekvisitet att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte skall ha kunnat bedömas av bokföringen, vilket innebär att någon form av systematik finns inbyggd redan i själva gärningsbegreppet. Enligt brottsbalkskommentaren kunde det synas näraliggande att anse allt åsidosättande under ett räkenskapsår som ett brott, men det anges också att frågan kan synas mindre betydelsefull med hänsyn till att ett kännbart straff kan utdömas även om ett brott anses omfatta en längre tidsperiod. Detta hindrar inte att frågan om gärnings- och brottsidentiteten är viktig för bedömningen av res judicata-frågan och medverkansansvaret. Högsta domstolen har konstaterat att ett bokföringsbrott kan innefatta flera handlingar (flera felaktiga bokföringsåtgärder) och att det finns skäl att betrakta åsidosatt bokföringsskyldighet som ett brott för varje räkenskapsår. I och för sig är dessa uttalanden inte ratio decidendi — målet handlade om förutsättningarna för näringsförbud — men de är det mest auktoritativa som sagts i frågan. Dock hamnar bedömningen av bokföringsbrott som grovt i ett märkligt läge: Man skulle kunna förvänta sig att bokföringsbrott, där gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt, vid den bedömningen skulle förutsätta flera års åsidosatt bokföringsskyldighet — gärningen skulle i så fall vara liktydig med ett års åsidosatt bokföringsskyldighet. Vid denna bedömning synes man emellertid snarare läsa bestämmelsen som om det stod att handlingarna — de enskilda felaktiga bokföringsåtgärderna — utförts systematiskt. Det är mot denna bakgrund svårt att utifrån bokföringsbrottets konstruktion dra några för andra brottstyper relevanta slutsatser om innebörden av begreppen gärning, brott och led.s. 499
3.Den närmare innebörden av begreppet led blev dock av betydelse när brottet grov (kvinno)fridskränkning (4 kap. 4 a § brottsbalken) skulle definieras. I bestämmelsens ursprungliga lydelse angavs som rekvisit att de aktuella ”gärningarna varit ett led” i den upprepade kränkningen, vilket fick Högsta domstolen att se alla de gärningar som var uppe till prövning som en enhet, ett led. Därmed krävdes ytterligare gärningar, ytterligare led, för att det skulle kunna vara fråga om en upprepad kränkning. Med hänsyn till legalitetsprincipen kunde bestämmelsen inte läsas som om det räckte att de aktuella gärningarna varit olika led i samma upprepade kränkning. Brottsbeskrivningen ändrades därefter så att det blev tillräckligt att var och en av de aktuella gärningarna utgjort led i den upprepade kränkningen. Denna formulering har sedan tillämpats på avsett sätt.s. 499
4.I litteraturen har särskilt påpekats att grov (kvinno)fridskränkning inte är ett kollektivdelikt. Enighet synes råda om att preskriptionsfrågor avgörs separat för varje led, något som innebär att redan preskriberade gärningar inom ramen för en grov (kvinno)fridskränkning inte kan beaktas såsom led i den upprepade kränkningen. Mest följdriktigt, och bäst förenligt med lydelsen av 30 kap. 9 § rättegångsbalken, torde vara att också res judicata-frågan bedöms separat för varje led, så att nyupptäcka gärningar inom ramen för en fridskränkning, som bedömts av domstol, kan bli föremål för nytt åtal, låt vara att mindre allvarliga sådana brott kan bli föremål för åtalsunderlåtelse.s. 500
5.Sammanfattningsvis: Varje led i ett större sammanhang är en gärning och kan bestraffas som ett brott. Preskriptions- och res judicatafrågan avgörs separat för varje led. Flera led som tillsammans konstituerar en upprepad kränkning kan, när det gäller grov (kvinno)fridskränkning, bestraffas som ett samlat brott. Det finns alltså en modell där ett brottsbegrepp tillåts omfatta flera brottsliga gärningar utan att det är fråga om kollektivdelikt. Analysen så långt ger dock inget stöd för min inledningsvis uppställda hypotes, nämligen att den modell, som lagstiftaren utformat för den grova (kvinno)fridskränkningen, kan användas i fler sammanhang än det enda där lagstiftaren uttryckligen har påbjudit den.s. 500