1.4.1 Diskrimineringsförbud och unionsmedborgarskap EU-rätten påverkar inte enbart den internationella privaträtten i Sverige genom de förordningar, direktiv och beslut som förhandlats fram i Bryssel inom ramen för EU:s civilrättsliga samarbete, utan också genom de allmänna principer och primärrättsliga regler som gäller inom hela EU-rätten. Om EU-domstolen slår fast att en viss nationell regel på något sätt utgör ett hinder för den fria rörligheten för varor, tjänster, personer eller kapital eller är diskriminerande på grund av nationalitet och att den därför inte får tillämpas (på visst sätt) brukar detta ibland gå under beteckningen ”negativ harmonisering” och kontrasteras mot s.k. ”positiv harmonisering” där EU-lagstiftaren aktivt antar regler på ett visst område. Det kanske mest kända exemplet på negativ harmonisering är det s.k. Cassis de Dijon-fallet, som handlade om tysk lagstiftning som förbjöd försäljning av likörer med för låg (sic!) alkoholhalt. Länge var den allmänna uppfattningen att de EU-rättsliga reglerna om fri rörlighet hade begränsad betydelse för den internationella privaträtten och i den mån det fördes en diskussion handlade den om etableringsfriheten för bolag och den internationella bolagsrätten. På senare tid har ett antal rättsfall från EUdomstolen dock visat att dessa principers räckvidd är större än så och sträcker sig ända in på den internationella familjerättens område.s. 405
2.För att få med hela bilden måste man också beakta unionsmedborgarskapet, som infördes 1993 genom Maastrichtfördraget. Under den andra hälften av 1990-talet brukade jag i undervisningen använda bestämmelserna om unionsmedborgarskapet som exempel på fördragsbestämmelser som var skrivna i syfte att inte få s.k. direkt effekt. Jag var yngre då och måhända också naivare. I vart fall hade jag fel och 2002 slog EU-domstolen i fallet Baumbast fast att dåvarande artikel 18.1 EG (nu artikel 22.1 FEUF) ger en unionsmedborgare en direkt tillämplig i fördragsartikeln grundad rätt till fri rörlighet. 4.2 Exempel — den internationella namnrätten Betydelsen av kombinationen av den direkt i fördraget grundade rättigheten till fri rörlighet som unionsmedborgarskapet ger och förbudet mot alla hinder för denna som följer av funktionsfördragets (tidigare: EG-fördraget) regler om fri rörlighet och förbud mot diskriminering på grund av bland annat nationalitet kan svårligen överskattas. Från den internationella namnrättens område finner vi ett antal rättsfall, som alla härrör från tiden efter EU-domstolens avgörande i Baumbast. (1) Garcia Avello-fallet I Garcia Avello-fallet var det fråga om efternamn för spanska medborgarens Carlos Garcia Avello och belgiska medborgarens Isabelle Weber två barn Esmeralda och Diego. Familjen hade hemvist i Belgien och barnen hade såväl spanskt som belgiskt medborgarskap. Föräldrarna önskade att barnen i enlighet med traditionellt spanskt namnskick skulle heta Garcia Weber. Detta namn registrerades vid konsulära avdelningen vid Spaniens ambassad i Belgien.s. 405
3.Belgisk internationell privaträtt tillämpar nationalitetsprincipen på frågan om namn och belgiska myndigheter gav i enlighet med artikel 3 i 1930 års Haagkonvention för lösande av lagkonflikter mellan medborgarskapslagar företräde åt det belgiska medborgarskapet. Barnen fick därför namn i enlighet med belgisk rätt, dvs. sin faders efternamn Garcia Avello. Beslutet överklagades i flera led och den belgiska högsta förvaltningsdomstolen Conseil d’Etat/Raad van State vände sig till EU-domstolen med begäran om förhandsavgörande.s. 406
4.EU-domstolen konstaterade i målet att barnen var unionsmedborgare och i denna egenskap är skyddade mot att diskrimineras på grund av nationalitet när det gäller reglerna för deras efternamn. Domstolen erinrade om tidigare praxis där det slagits fast att enligt icke-diskrimineringsprincipen får lika situationer inte behandlas olika och olika situationer inte behandlas lika. Eftersom barnen Esmeralda och Diego hade dubbla medborgarskap, och således inte befann sig i en identisk situation som barn med enbart belgiskt medborgarskap, hade de en rätt att kräva en annan behandling om inte likabehandlingen kan motiveras utifrån objektiva hänsyn.s. 406
5.EU-domstolen noterade att det fanns en risk att barnen skulle komma att tvingas bära olika efternamn i olika medlemsstater, vilket kunde ge upphov till avsevärda problem både yrkesmässigt och privat. Belgiska statens argument att likabehandlingen kunde motiveras med principen om efternamns oföränderlighet respektive danska statens argument att likabehandlingen underlättade integrationen underkändes. Det utgjorde därför en otillåten diskriminering på grund av nationalitet av en unionsmedborgare att vid dubbla medborgarskap avslå en ansökan om att bära det namn de skulle ha fått enligt lagen i den andra medlemsstaten. Här kan noteras att EU-domstolen inte slog fast att belgiska myndigheter måste tillämpa spansk namnrätt. Möjligen hade det varit tillräckligt för att undvika diskriminering om belgisk materiell namnrätt hade varit tillräckligt flexibel för att tillgodose föräldrarnas önskemål. (2) Grunkin och Paul-fallet Paret Stefan Grunkin och Dorothee Paul, båda tyska medborgare, fick en son, Leonhard Matthias, som också blev tysk medborgare. Vid tidpunkten för nedkomsten var de samtliga bosatta i Danmark och i enlighet med dansk lag fick barnet efternamnet Grunkin-Paul och behörig dansk myndighet utfärdade ett namnintyg samt skrev in namnet i pojkens danska födelseattest. Namnet kom emellertid inte att erkännas av tyska myndigheter eftersom det i tysk internationell privaträtt (10 § EGBGB) föreskrivs att en persons namn ska bedömas enligt lagen i den stat där han är medborgare och det enligt tysk rätt inte är möjligt att ge ett barn ett dubbelnamn som består av faderns respektive moderns efternamn. Det kan noteras att svensk rätt intar samma inställning som den tyska.s. 406
6.EU-domstolen kunde inledningsvis direkt konstatera att det i detta fall inte var fråga om en sådan diskriminering på grund av nationalitet som förbjuds i artikel 12 EG (nu artikel 18 FEUF). Eftersom såväl barnet som dess föräldrar enbart hade tyskt medborgarskap och den tyska lagvalsregeln hänvisar till tysk materiell namnrätt är det ingen diskriminering att barnets namn fastställs i enlighet med tysk rätt, såsom för alla andra tyska medborgare.s. 407
7.Domstolen erinrade emellertid om att nationell lagstiftning som missgynnar unionsmedborgare på den grunden att de utnyttjat rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat utgör en begränsning av den fria rörlighet som tillkommer dessa enligt artikel 18.1 EG (nu art. 21.1 FEUF). I detta fall skulle barnet Leonhard Matthias i sitt framtida liv kunna drabbas av avsevärda problem eftersom han heter olika i två medlemsstater. Framgent kommer han, oavsett var han är bosatt, att tvingas leva med det besvär som det innebär att det namn som finns i alla offentliga handlingar som upprättats avseende honom i Danmark, däribland födelseattesten, inte är detsamma som det som anges i hans tyska pass.s. 407
8.Det följer av EU-domstolens praxis att nationella regler som utgör hinder för den fria rörligheten kan rättfärdigas med objektiva hänsyn om de nationella reglerna i fråga är ändamålsenliga och proportionerliga. Den tyska regeringens argument för att använda sig av medborgarskapet som anknytningsmoment, nämligen att det bidrog till att ge syskon samma namn och att garantera likabehandling för alla personer av viss nationalitet underkändes emellertid, bland annat, men inte huvudsakligen, för att det inte tillämpades utan undantag. Vidare argumenterade den tyska regeringen för att den tyska materiella namnrätten inte tillåter sammansatta efternamn eftersom längden på namn måste kunna begränsas. Detta argument underkändes också, bland annat på den grunden att även ett barn med tysk nationalitet skulle kunna ges ett sammansatt efternamn om en av föräldrarna var utländsk medborgare.s. 408
9.Således var det under de omständigheter som rådde i målet fråga om ett brott mot artikel 18 EG (nu art. 21 FEUF) att inte erkänna ett barns efternamn såsom detta har registrerats i en annan medlemsstat.s. 408
10.Omständigheterna i målet är mycket lika dem som var för handen i RÅ 2005 ref. 30 i vilket modern, svensk medborgare, vid inflyttning från Storbritannien till Sverige till Skattemyndigheten i Stockholm anmälde efternamnet B.-C. för sin dotter Anneli. Dottern var född i Storbritannien men i likhet med sin mor svensk medborgare. Skattemyndigheten tillämpade svensk lag eftersom flickan var svensk medborgare (något dubbelt medborgarskap var inte för handen) och eftersom inte någon anmälan om namn till Skattemyndigheten hade gjorts vid födelsen ansågs flickan ha förvärvat moderns efternamn. Målet överklagades och varken kammarrätt eller Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd. Regeringsrätten uttalade i samband med detta att det inte gick att ta ställning till frågan om den svenska regleringen och dess tillämpning uppfyller EU-rättens krav eller inte eftersom modern inte använt sig av den kompletterande möjligheten att ansöka om namnbyte hos PRV. Det får noteras att målet avgjordes den 2 juni 2005, dvs. innan Grunkin Paul-målet avgjordes. (3) Sayn-Wittgenstein-fallet I Sayn-Wittgenstein-fallet adopterades en österrikisk medborgare i Tyskland av Lothar Fürst von Sayn-Wittgenstein och hennes namn fastställdes 1992 av tysk domstol till Ilonka Fürstin von SaynWittgenstein. Kvinnan i fråga levde vid denna tidpunkt och lever fortfarande i Tyskland. Detta namn registrerades först av österrikiska myndigheter och hon fick ett pass utställt i det namnet men 2007 meddelade dessa med hänvisning till en dom från den österrikiska författningsdomstolen (Verfassungsgerichtshof) från 2003 att namnet skulle ändras till Sayn-Wittgenstein. Bakgrunden till ändringen ligger i den österrikiska lagen om upphävande av adelstitlar (Adelsaufhebungsgesetz) från 1919, som har grundlagsstatus. I avgörandet från Verfassungsgerichtshof slogs fast att det är förbjudet att vidarebefordra en adelstitel till en österrikisk medborgare genom att vederbörande adopteras av en tysk medborgare som lagligen bär adelstiteln som en del av namnet (och inte som titel). I målet konstaterade EUdomstolen att ett beslut att i Österrike inte erkänna hennes efternamn, såsom det hade fastställts av myndigheter i Tyskland, där hon var bosatt och som hon lagligen burit i 15 år utgjorde en begränsning av de friheter som tillkommer henne som unionsmedborgare enligt artikel 21 FEUF.s. 408
11.EU-domstolen gjorde därefter en proportionalitetsbedömning och fann därvid att det konstitutionellt garanterade skyddet av likhetsprincipen som det österrikiska förbudet mot adelstitlar syftade till att säkerställa utgjorde ett sådant objektivt skäl som i sig kunde motivera en inskränkning i en unionsmedborgares friheter. Sådana inskränkningar måste emellertid alltid vara proportionerliga, dvs. vara nödvändiga för att skydda de intressen som de avser att säkerställa och då enbart om dessa mål inte kan uppnås genom åtgärder med mindre ingripande verkan. I det konkreta fallet kunde EU-domstolen slå fast att det österrikiska beslutet inte kunde anses vara en åtgärd som omotiverat begränsar unionsmedborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna. Det spelade säkerligen stor roll i målet att förbudet mot adelstitlar var konstitutionellt garanterat i Österrike och möjligen också att det kunde sägas genomföra den s.k. likhetsprincipen, som också återfinns i artikel 20 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna. 4.3 Sverige tvingas ändra namnlagen Äkta paret Susana Benedet Perea, spansk medborgare, och Christian Andersson, svensk medborgare, är bosatt i Sverige och har en son med förnamnet Roque som har dubbelt medborgarskap, spanskt och svenskt. Paret gav in en ansökan till Skatteverket om att sonen skulle folkbokföras under namnet Roque Andersson Benedet i enlighet med spansk lag och sedvänja. Eftersom pojken hade dubbelt medborgarskap tillämpade Skatteverket svensk rätt, avslog ansökan och registrerade namnet Roque Andersson. Paret överklagade till länsrätt och åberopade Garcia Avello-fallet till stöd för sin uppfattning. Länsrätten avslog ansökan och konstaterade att det inte förelåg någon motsättning mellan svensk rätt och EU-rätten eftersom det fanns möjlighet att genom särskild ansökan till PRV få det ursprungliga namnet ändrat enligt 14 § namnlagen om det finns särskilda skäl. Varken kammarrätten eller Regeringsrätten beviljade prövningstillstånd. Det kan i sammanhanget noteras att kammarrätten i Göteborg (samma som i Andersson Benedet) i ett senare avgörande (Skoog Ahani) med hänvisning till Garcia Avello-fallet tillåtit tillämpning av dansk namnrätt på frågan om rätten att bära mellannamn för en pojke med svenskt och danskt medborgarskap och hemvist i Sverige.s. 409
12.Kommissionen har med anledning av detta fall beslutat att inleda ett överträdelseärende mot Sverige och inkommit med formell underrättelse den 17 oktober 2007 samt ett motiverat yttrande den 18 mars 2010. Kommissionen är av den uppfattningen att det utgör en diskriminering att ett barn med dubbelt medborgarskap vid födelsen får två olika efternamn i de stater i vilka det är medborgare och först i efterhand genom ett namnbyte kan bota det haltande namnförhållandet. Det innebär att barn med dubbla medborgarskap hamnar i en sämre situation än barn med enbart ett svenskt medborgarskap. Till detta kommer att en namnändring är avgiftsbelagd. Vidare kan det haltande namnförhållandet utgöra ett hinder mot unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.s. 410
13.På Justitiedepartementets uppdrag skrev jag en departementspromemoria med ett förslag till ny lag om internationella namnfrågor. I promemorian föreslår jag en helt ny lag om internationella namnfrågor med en fullständig reglering av frågor om domstolars och myndigheters behörighet, tillämplig lag samt erkännande av utländska namnbeslut. De viktigaste förslagen, som syftar till att bringa svensk rätt i överensstämmelse med EU-rätten är bl.a. en möjlighet för personer med dubbla medborgarskap att begära tillämpning av endera medborgarskapslandets lag samt att utländska namnbeslut avseende svenska medborgare ska erkännas om personen i fråga hade hemvist eller var medborgare i den staten (även om vederbörande också är svensk medborgare). Förslaget var dock en smula för ambitiöst såtillvida att det inte fanns tillgänglig handläggarkraft att hantera ett förslag till en helt ny lag och det verkar i skrivande stund som om departementet kommer att gå vidare med ett mycket mindre omfattande förslag, som enbart innebär att utländska namnbeslut avseende svenska medborgare som också är medborgare eller har hemvist i ett annat EES-land ska kunna erkännas om de fattats i något av dessa länder. Departementets inställning är att ett sådant förslag borde vara tillräckligt för att övertyga kommissionen om att lägga ned överträdelseärendet. Det större förslaget till lag om internationella namnfrågor överlämnas till Namnlagsutredningen och får hanteras i samband med de förslag till ändringar av materiell svensk namnrätt som denna kan komma med.s. 410
14.Exemplet visar tydligt att EU-rätten påverkar den internationella privaträtten även indirekt och att allteftersom praktiserande jurister i större och större utsträckning blir medvetna om detta kan vi nog vänta oss fler fall där svenska domstolar sätter åt sidan svenska internationellt privaträttsliga bestämmelser eller begär förhandsavgöranden från EU-domstolen. Det är heller inte uteslutet att det kan bli fråga om fler överträdelseärenden från kommissionen på andra områden.s. 411