4 · Tryckfriheten under press

1.Inför medlemskapet i EU fanns en oro om att detta skulle påverka vår tryckfrihetsrättsliga reglering på ett oacceptabelt sätt. Särskilt gällde det unika rättsfigurer som meddelarfriheten och offentlighetsprincipen. Skulle vi kunna behålla dessa?s. 378

2.Offentlighetsprincipens möjligheter att överleva ett medlemskap var kanske den fråga som väckte mest debatt inför inträdet i EU. Kanske berodde det på att det var en fråga som journalistkåren direkt kunde relatera till. 15 år senare kan man väl konstatera att en del av farhågorna var överdrivna. Så här långt tycks inte medlemskapet lett till någon större utökning av begränsningarna av offentligheten, i varje fall inte i praktiken. Ett exempel på en situation där offentligheten begränsats med stöd av regler som anknyter till EUmedlemskapet är utgången i RÅ 2007 ref 45. Tillgång till allmänna handlingar vägrades där med hänvisning till dåvarande sekretesslagens regler om absolut sekretess i fall där sekretess förelåg i hemlandet (Nederländerna). En annan tillämplig regel, utan koppling till EU, gav ett visst skydd för uppgifter som kunde skada enskildas ekonomiska intressen, men det är osäkert om denna lett till samma bedömning. Mitt intryck efter en kort genomgång av senare års rättspraxis på området är att offentlighetsprincipen klarat inträdet i EU förhållandevis bra och att det inte ännu är fråga om att denna princip skulle vara hotad på något mera påtagligt sätt.s. 378

3.Hur är det då med meddelarfriheten och de andra delar av det tryckfrihetsrättsliga system som numera går under beteckningen ”grundbultarna”? Det handlar om censurförbudet, ensamansvaret, etableringsfriheten, brottskatalogen och den särskilda processordningen med bl.a. JK som ensam åklagare och juryrättegång. En första iakttagelse innan denna diskussion är att vi nu befinner oss så nära en svensk konstitutionell identitet som det är möjligt att komma. Känsligheten för ingrepp eller förändringar som påverkar regelverkets funktion är stor hos såväl politiker som opinionsbildare i övrigt. Kanhända är jurister de minst sentimentala betraktarna av det tryckfrihetsrättsliga systemet, men även bland oss finns många som betraktar ordningen som i det närmaste fulländad och utan behov av annat än mindre justeringar. Här är också ett rättsområde som omfattas av de principer för statsskicket som nämnts ovan i samband med 10 kap. 6 § RF. Grundlagen sätter alltså även här gränser för vad som grundlagsenligt kan överlåtas till EU respektive ges verkan i Sverige.s. 379

4.Vad är då problemet med EU i detta sammanhang? Vanligtvis är det EU-rättens starkare integritetsskydd som lyfts fram som det hotfulla visavi TF och YGL. Tanken är att det tryckfrihetsrättsliga systemet inte innefattar tillräckligt goda skyddsmekanismer för skydd av privatliv och personlig integritet; det saknas straffbestämmelser i brottskatalogen, preskriptionstiderna gör brott svåra att beivra och ensamansvaret och meddelarfriheten begränsar kretsen av ansvariga på ett påtagligt sätt. Om svenska argument som pressens självreglering och vår långa tryckfrihetsrättsliga tradition kan vinna gehör i EUdomstolen är osäkert.s. 379

5.Jag kan i hög grad instämma i en sådan problembeskrivning, men anser egentligen att inte det bristande integritetsskyddet, utan en annan sak, är det väsentliga. En anledning till att integritetsskyddet är bristfälligt är nämligen att det tryckfrihetsrättsliga systemet kan sägas vara (mer eller mindre avsiktligt) designat för att vara ineffektivt. Nya straffbestämmelser skulle inte göra något åt det problemet.s. 379

6.Det centrala i systemet ligger i de processuella reglerna. JK har en central roll, massor av andra uppgifter och därtill en instruktion att endast ingripa i mera allvarliga fall (1 kap. 4 § TF). Redan här finns ett viktigt filter för att se till att få mål med tryckfrihetsrättslig anknytning alls går till rättslig prövning. Till detta kommer de korta preskriptionstiderna, som även de medverkar till att försvåra möjligheterna till lagföring. Blir det väl rättegång har den tilltalade två chanser att bli friad, av juryn eller av juristdomarna. Friar juryn kan inte detta överklagas. Vid dessa prövningar ska återigen instruktionen vara vägledande, vilket i praktiken ger ett viss ytterligare skydd mot ingrepp. Tillsammans medför dessa faktorer, och säkert fler, att tryckfrihetsmål är sällsynt förekommande i våra domstolar och att de oftast gäller förtal, som drivs av enskilda.s. 379

7.Åter till EU. Det är väl känt att EU:s rättsordning i hög grad bygger på rättsprinciper som utvecklats av EU-domstolen i dess rättspraxis. En sådan viktig princip är den om EU-rättens effektivitet (effet utile) och däribland rätten till ett effektivt rättsmedel. Den innebär starkt förenklad att EU-rättsliga anspråk måste kunna göras gällande på ett reellt sätt, det får inte vara omöjligt eller orimligt svårt att realisera EU-rättsliga rättigheter. Den finns idag kodifierad i artikel 47 i unionens Stadga om de grundläggande rättigheterna.s. 380

8.Här tror jag det finns ett större och mer subtilt problem med EU för det svenska tryckfrihetsrättsliga systemet. Systemet är ju, som ovan framgått, i hög grad utformat för att vara ineffektivt, eller i alla fall är detta dess praktiska effekt. I den utsträckning EU-rätten i framtiden kan komma att beröra områden som ligger inom det särskilda grundlagsskyddet i TF och YGL kan denna ineffektivitet utgöra ett svårt problem, som inget litet tillägg i brottskatalogen eller mindre modifikation av någon regel kan åtgärda. Ska rättsskyddet vara reellt — och inte omöjligt eller orimligt svårt att realisera — så kan vi få problem. De är (kanske) inte här idag, men mot bakgrund av hur oförutsägbart EU-rättens fyra friheter kan få ”negativ” verkan visavi nationella rättsordningar och hur sekundärrätten kan komma att utvecklas i framtiden på det straffrättsliga området, så finns skäl att vara vaksam.s. 380