Stycket

2.Då frågeställningen för företagsrekonstruktion inte prövats i praxis ligger det nära till hands att söka analogier till rättsområden där praxis och doktrin föreligger och då i första hand konkursrätten där en likartad frågeställning finns vad gäller vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen. Samma lokution används i konkurslagen, det vill säga att fordran skall ha uppkommit före konkursbeslutet. Det vore vidare en fördel om man vid flertalet av de fall där fordringsförhållandet skall fastställas, kan tillämpa samma principer, särskilt om de materiella regleringarna är likartade. Frågan om fordrans uppkomst löses generellt i konkursrätten utifrån en prövning av vad som är den ”väsentliga grunden” för fordringsförhållandet. Grundas fordringsanspråket på ett avtal som träffats före konkursbeslutet bedöms detta som en konkursfordran, även om inte samtliga övriga förutsättningar för ett fordringsförhållande förelegat vid konkursbeslutet. En sådan likabehandling förutsätter att regleringarna inte bara avser likartade avgränsningsfrågor utan även att underliggande rättsliga förutsättningar samspelar. Strävan efter generaliseringar får inte innebära att avkall görs från en bedömning utifrån regelns syfte. Även om vid en första anblick likheterna är stora mellan regleringen i FrekL och konkurslagen finns stora underliggande skillnader som gör att en försiktighet är påkallad och som talar emot en likabehandling. I konkurssituationen är frågeställningen mer komplicerad än vid rekonstruktion då alternativen till konkursfordran är att fordran utgör massafordran eller en fordran som inte kan göras gällande i konkursen. Syftet med de olika insolvensförfarandena är inte heller detsamma. Vid en rekonstruktion är målsättningen att ge i grunden lönsamma företag ett rådrum för att lösa den tillfälliga likviditetsbristen. Företaget ges ett moratorium med att betala gamla skulder under det att företagets verksamhet fortgår. Vid konkurs är syftet att avveckla gäldenärens tillgångar. I konkursrätten är fokus på borgenärernas bästa medan FrekL har fokus på rekonstruktionsbolaget. Då konkurs av juridiska personer innebär en avveckling är den tidsperiod då konkursboet önskar nyttja ett perdurerande avtal begränsad, varför borgenären regelmässigt kommer ur avtalsförhållandet och får härigenom en möjlighet att begränsa sin skada. I NJA 2009 s. 291 (ProCell) har Högsta domstolen förordat tillämpningen av en nyanserad metod för fastställandet av fordrans uppkomst. Tidpunkten skall närmast fastställas efter vilket syfte aktuell rättslig fråga avser att reglera. Frågan om fordrans uppkomst vid en prövning enligt 3 kap. 3 § FrekL bör således ske efter regelns egna meriter och inte utifrån konkursrättsliga regler, även då lagstiftaren valt samma lokution ”uppkommit före” för att avgränsa fordringsförhållandena.s. 291