Se t.ex. Gregow, T., Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn, SvJT 1996 s. 510–523 samt NJA 1992 s. 446
Hänvisas från p. 13 (s. 170)
1.I 40 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas om sakkunniga att i ”fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap” är en möjlighet att anlita ”en eller flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att avgiva yttrande”.s. 170
2.Psykologiska sakkunnigvittnen i svenska domstolar kan i praktiken anses höra till någon av följande tre kategorier:s. 170
3.1. Individer som äger sakkunskap inom psykologins område som hars. 170
4.sin grund i egna och andras allmänna erfarenheter, reflektioner ochs. 170
5.intryck, exempelvis av möten med en viss typ av patienter eller en visss. 170
6.typ av brottslingar.s. 170
7.2. Individer som äger sakkunskap och skicklighet i användandet av ens. 170
8.specifik metod, exempelvis olika former av strukturell utsageanalys,s. 170
9.vilka kan tillämpas på det aktuella fallet.s. 170
10.3. Individer som, genom egen erfarenhet av forskning kan anses ägas. 170
11.sakkunskap om det aktuella kunskapsläget i en eller flera specifikas. 170
12.vetenskapliga frågor som är av betydelse för bevisvärderingen i aktu-s. 170
13.ellt mål. Under mitten av 1990-talet framhölls från bland annat juridiskt håll att användande av de två första typerna av sakkunnigvittnen kan ses som potentiellt problematiska.s. 170
14.Delvis kanske som ett resultat av detta tycks antalet psykologiska expertvittnen ha minskat i svenska domstolar från mitten av 1980-talet fram till sent 1990-tal, åtminstone i fall som rör sexuella övergrepp mot barn. I mitten av 1990-talet kom dock sannolikt möjligheten att använda den tredje gruppen av sakkunniga, dvs. individer med kunskap om forskningsläget, att ersätta den bristsituation som på så vis uppstått.s. 170
15.Användandet av denna tredje typ av vittnen har åtminstone teoretiskt uppenbara fördelar i relation till de tidigare två i det att vetenskaplig kunskap såsom den traditionellt definieras inom psykologisk forskning baseras på hypotestestning genom systematiska vetenskapliga studier och därmed i mycket liten utsträckning kan antas vara avhängig av enskilda individers personliga skicklighet eller auktoritet.s. 171
16.I praktiken innebär detta att styrkan i vad denna typ av vittne hävdar i första hand har sitt ursprung i de empiriska observationer (gjorda i forskningssammanhang av individen själv eller av andra forskare) som han eller hon stödjer sina resonemang på. Detta innebär också att det i idealfallet bör bli åtminstone teoretiskt möjligt även för lekmän med begränsad erfarenhet av psykologisk forskning att genom kontroll av de studier denna typ av sakkunnigvittnen åberopar (i praktiken genom att läsa aktuella vetenskapliga originalartiklar), göra någon form av värdering av rimligheten i deras resonemang.s. 171
17.En fallgrop i sammanhanget torde dock vara att det inom dessa verksamheter alltför ofta finns en bristande förståelse för den vetenskapliga kunskapsbildningens natur. I praktiken har detta kommit att leda till att jurister alltför sällan kritiskt söker sätta sig in i den vetenskapliga grund forskningen vilar på, dvs. fråga sig hur en forskare vet vad han eller hon säger sig veta. Istället tycks man ofta ha vänt sig till vad som uppfattats som den eller de namnkunnigaste auktoriteterna på den svenska arenan och nöjt sig med att efterfråga dessa individers åsikter i olika frågor.s. 171
18.En mycket aktuell serie rättsfall där detta problem kommit att bli särskilt tydligt rör den påstådde seriemördaren Thomas Quick, som under 1990-talet i samband med att han genomgick psykoterapi, återuppväckte minnen av ett trettiotal mord och dömdes för åtta av dessa vid sex rättegångar. Dessa mord förklarades bland annat av sakkunnigvittnet professorn Sven Å Christianson som iscensättningar av minnen av en emotionellt sönderslitande (”traumatisk”) barndom. Christianson tycks ha valt att här tillämpa teorier om seriemord, bortträngning och barns och vuxnas påverkbarhet, som han själv varit med om att lansera i en serie populärvetenskapliga svenska arbeten mellan 1994 och 2008.s. 171
19.De delar av det rättsvårdande systemet som involverades i fallen rörande Thomas Quick tycks inte ha varit ensamma om att betrakta dessa teorier med stor respekt. Christianson ska i september 2008 själv ha konstaterat att han i egenskap av psykologiskt sakkunnig ”har medverkat i ett par hundra brottsutredningar”. Han inbjöds vidare att skriva en expertrapport för Socialstyrelsens räkning om barns minnesförmåga och sexuella övergrepp som publicerades 1999. Då Sveriges psykologförbunds styrelse samma år antog riktlinjer för bland annat hur förbundets medlemmar bör agera som sakkunnigvittnen i domstol i frågor som rör bortträngda minnen var tre populärvetenskapliga svenska böcker av denne författare de enda referenser till ”vetenskaplig” litteratur som åberopades i dokumentet.s. 172
20.Juristers tilltro till denna litteratur kan vidare illustreras av en dom från år 2004 där Hovrätten över Skåne och Blekinge med hänvisning till boken Rättspsykologi i sina domskäl slår fast: ”Att minnen på detta sätt kan trängas bort för att sedan efter lång tid återkomma torde inte kunna sättas i fråga.”s. 172