Stycket

14.I NJA 2004 s. 414 behandlades frågan om en svensk medborgare kunde utlämnas till Nederländerna för ett stämplingsbrott som i sin helhet hade begåtts i Sverige. Bedömningen gjordes enligt 3 § utlämningslagen i den lydelse som gällde före den 1 januari 2004 och enligt vilken utlämning för en gärning som i sin helhet begåtts i Sverige får ligga till grund för utlämning bl.a. om gärningen innefattar medverkan till ett brott som begåtts utom riket. Så ansågs inte vara fallet: ”Av bestämmelserna framgår att enligt BrB stämpling inte är en form av medverkan. Ett stämplingsbrott kan visserligen innefatta vad som skulle kunna betecknas som ett försök till medverkan, något som inte i sig är straffbart enligt svensk rätt, men omfattas inte av tillämpningsområdet för bestämmelsen i 23 kap. 4 § BrB om medverkan till brott”. Även om bestämmelsen nu är upphävd finns skäl att betona att relationen mellan stämpling och medverkan är mer komplicerad än vad som här framgår. Dels gäller ju att en stämplingsgärning kan omvandlas till medverkan om gärningsmannen går från planering till försök eller fullbordat brott (exempelvis kan ett försök till anstiftan därigenom omvandlas till ”fullbordad” anstiftan). Dels gäller ju också att en stämplingsgärning i sig kan sägas innefatta medverkan till den planering och den förberedelse som eventuellt utförs av andra, dvs. en stämplingsgärning utgör inte sällan medhjälp till osjälvständiga brott som begås av andra. En person som gjort sig skyldig till försök till anstiftan som (ännu) inte lett fram till fullbordat brott kan naturligtvis i sig vara att bedöma som medhjälp (i form av uppmuntran) eller anstiftan till exempelvis ett förberedelsebrott som begås av den person varit föremål för anstiftansförsöket, låt vara att denna medhjälp — till följd av att det finns en specialreglering om stämplingsansvar — inte betraktas som medhjälp till förberedelse utan som stämpling. Det ovanstående sägs överhuvudtaget inte för att ifrågasätta den bedömning som HD gjort (det bör hållas i minnet att frågan i fallet var av betydelse för om ett undantag från ett förbud mot utlämning var tilllämpligt), utan för att framhålla att det kan finnas skäl att inte övertolka avgörandet och okritiskt överföra det till andra områden.s. 990