1.6.1 Jurisdiktion Handel som bedrivits via Internet ansågs i NJA 2008 s. 1135 ha bedrivits i Sverige varför svensk jurisdiktion ansågs föreligga beträffande gärningarna enligt 2 kap. 1 § brottsbalken. På grund härav behövdes heller inte något åtalsförordnande. Beträffande två tilltalade som endast ansvarat för avgränsade gärningar som företagits utomlands och bedömts som medhjälp till handeln ansågs jurisdiktion också föreligga med stöd av nämnda bestämmelse eftersom medverkanshandlingar kan anses vara begångna inte bara där de utförts ”utan också där huvudgärningen beg[åtts]”. (Se ovan avsnitt 3.1 angående bedömningen av om gärningarna också utgjort brott mot svensk lag.)s. 988
2.I NJA 2008 s. 930 ansågs, i ett fall där preskriptionstiden för brottet löpt ut på gärningsorten, det förhållandet att svensk myndighet vidtagit vissa åtgärder — som om de vidtagits inom ramen för en brottsutredning på gärningsorten skulle ha haft preskriptionsavbrytande verkan — inte kunna innebära att preskriptionsavbrott fick anses ha skett vid tillämpning av kravet på dubbel straffbarhet i 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Gärningen som utan tvivel var preskriberad enligt lagen på gärningsorten fick alltså också vid tillämpning av nyss nämnda bestämmelsen i brottsbalken anses vara icke straffbar till följd varav svensk jurisdiktion inte kunde anses föreligga. Ett justitieråd var skiljaktigt (också om han var enig i den ovan nämnda slutsatsen) och menade att avgörande för förekomsten av svensk jurisdiktion inte kan vara förhållandena på gärningsorten ända fram till dess dom ges eftersom detta bl.a. leder till en obalans mellan verkan av utländska och svenska preskriptionsregler och dessutom kan få mycket besvärande följder i form av att svensk domstol förlorar sin behörighet på ett sent stadium i processen. Enligt det skiljaktiga justitierådet bör det avgörande för att kravet på dubbel straffbarhet skall vara tillgodosett i preskriptionshänseende i stället vara att preskription enligt rättsordningen på gärningsorten inte inträtt när den tilltalade får del av åtalet.s. 988
3.I NJA 2004 s. 255 prövades om det förelåg svensk jurisdiktion när det gäller påförande av vattenföroreningsavgift på grund av ett påstått utsläpp av olja från ett utländskt fartyg i Sveriges ekonomiska zon. Målet gällde inte straffrättslig jurisdiktion, men det kan i detta sammanhang vara värt att notera att HD uttryckligen framhöll att det står klart ”att begränsningarna vad avser straffrättsliga ingripanden inte varit avsedda att tillämpas på den i administrativ ordning uttagna vattenföroreningsavgiften”. 6.2 Utlämning och överlämnande 6.2.1 Utlämning I NJA 2002 s. 237 prövades huruvida kravet på dubbel straffbarhet var uppfyllt i ett ärende om utlämning till Frankrike. I målet prövades också om humanitära skäl enligt 8 § lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) utgjorde hinder mot utlämning. Frågan om den eftersökte på grund av bosättning i Sverige borde jämställas med svensk medborgare ansågs vara en fråga för regeringen att beakta vid dess ställningstagande till utlämningsbegäran (den s.k. fria prövningsrätten). Avgörandet har behandlats av Karin Påle i boken Villkor för utlämning, Uppsala 2003 s. 144 och 146.s. 988
4.Bestämmelsen om s.k. accessorisk utlämning i 4 § andra stycket utlämningslagen ansågs i NJA 2002 s. 396 inte vara tillämplig vid utlämning enligt 3 § första stycket 2 (utlämning av svensk medborgare till en medlemsstat i EU) varför hinder ansågs föreligga mot att bevilja utlämning för brott som inte uppfyllde de krav som föreskrivs för utlämning av svensk medborgare enligt den sistnämnda bestämmelsen. Efter 2003 års ändringar av utlämningslagen har rättsfallet i princip förlorat sin betydelse. Avgörandet har behandlats av Karin Påle i boken Villkor för utlämning, Uppsala 2003 s. 163 och 173.s. 989
5.I NJA 2002 s. 624 beaktades vid sidan av bestämmelsen i 8 § utlämningslagen (om förbud mot utlämning om sådan är oförenlig med humanitetens krav) artikel 3 i Europakonventionen om förbud mot tortyr och mot omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. (Jfr här Europadomstolens avgörande i det s.k. Soeringfallet.) I målet ansågs emellertid inte utredningen ge underlag för bedömningen att det förelåg hinder mot utlämning enligt artikel 3.s. 989
6.Frågan om psykisk ohälsa utgjorde hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen prövades i NJA 2004 s. 264. Också med beaktande av gärningarnas beskaffenhet (fråga var om gärningar som motsvarade grov misshandel och grovt tjänstefel) och den ansökande statens intresse av lagföring ansågs hinder mot utlämning föreligga.s. 989
7.Om en person som utlämnats till Sverige begärs vidareutlämnad till en annan stat, fodras, enligt NJA 2003 s. 76, inte samtycke från den stat som utlämnade personen till Sverige för sådant frihetsberövande som syftar till att säkerställa vidareutlämningen. Kravet i artikel 14 i den europeiska utlämningskonventionen som innebär att den som utlämnas inte får åtals, dömas eller berövas sin frihet för verkställande av straff osv. för annat brott än det för vilket han eller hon utlämnas ansågs med andra ord inte vara tillämpligt i relation till sådant frihetsberövande som syftar till att säkerställa vidareutlämnande.s. 989
8.Som nyss nämnts gäller enligt artikel 14 i den europeiska utlämningskonventionen som huvudregel att åtal får väckas bara för de gärningar för vilka utlämning skett (specialitetsprincipen). Undantag gäller emellertid bl.a. om den utlämnade har återvänt efter att en gång ha lämnat landet eller om denne haft möjlighet att lämna landet men inte gjort så inom 45 dagar efter det att han eller hon slutligen frigivits. I NJA 2003 s. 133 fann HD att fristen skall räknas från den tidpunkt då straffet till fullo är verkställt (dvs. inte från tidpunkten för villkorlig frigivning). I målet framhöll HD också att ett sådant återvändande som kan ge grund för undantag inte behöver ha ägt rum efter det att straffet verkställts.s. 989
9.I NJA 2003 s. 318 ansågs hinder mot utlämning för verkställighet enligt 9 § tredje stycket 2 meningen utlämningslagen föreligga när den som begärts utlämnad dömts i sin utevaro till ett tioårigt fängelsestraff och det inte visats vare sig att han personligen och i detalj underrättats om åtalet mot honom eller att han personligen kallats till huvudförhandlingen.s. 990
10.Enligt 9 § tredje stycket utlämningslagen gäller att det i en internationell överenskommelse kan avtalas att ett häktningsbeslut meddelat av domstol eller domare skall godtas om det inte i särskilt fall framgår att beslutet är uppenbart oriktigt. I NJA 2003 s. 354 fann HD att det utlämningsavtal som Sverige har med Australien skall anses vara ett sådant avtal.s. 990
11.I NJA 2003 s. 405 behandlas — under rubriken: Fråga om beviskravet vid häktning i utlämningsärende — frågan om vad som ska krävas för att ett utländskt häktningsbeslut skall kunna bedömas som uppenbart oriktigt.s. 990
12.Det förhållandet att person att en person åtalats och dömts för införsel av narkotika till Sverige har i NJA 2003 s. 435 ansetts utgöra hinder för utlämning avseende utförsel avseende samma narkotika från den ansökande staten. HD framhöll att det: ”[ä]ven om fråga är om samma parti narkotika” kan förekomma ”att en viss befattning med hela eller del av det partiet är av det slaget att det är att anse som en annan gärning än befattningen i övrigt (jfr NJA 1998 C 55).)”. I fallet ifråga ansågs emellertid utförseln stå i ett sådant samband med det smugglingsbrott för vilket den eftersökte dömts i Sverige att gärningen fick anses ha ingått som ett led i den gärning som prövats inför svensk domstol varför hinder mot utlämning förelåg enligt 10 § första stycket utlämningslagen.s. 990
13.I NJA 2003 s. 520 ansågs hinder mot utlämning enligt 9 § tredje stycket utlämningslagen (dvs. fråga var om en stat i förhållande till vilken Sverige överenskommit att en fällande dom skall godtas om det inte i det enskilda fallet framgår att beslutet är uppenbart oriktigt) föreligga när den eftersökte fått sitt fängelsestraff skärpt av en överinstans genom en utevarodom och hans rätt att försvara sig inte kunde anse ha blivit nöjaktigt tillgodosett.s. 990
14.I NJA 2004 s. 414 behandlades frågan om en svensk medborgare kunde utlämnas till Nederländerna för ett stämplingsbrott som i sin helhet hade begåtts i Sverige. Bedömningen gjordes enligt 3 § utlämningslagen i den lydelse som gällde före den 1 januari 2004 och enligt vilken utlämning för en gärning som i sin helhet begåtts i Sverige får ligga till grund för utlämning bl.a. om gärningen innefattar medverkan till ett brott som begåtts utom riket. Så ansågs inte vara fallet: ”Av bestämmelserna framgår att enligt BrB stämpling inte är en form av medverkan. Ett stämplingsbrott kan visserligen innefatta vad som skulle kunna betecknas som ett försök till medverkan, något som inte i sig är straffbart enligt svensk rätt, men omfattas inte av tillämpningsområdet för bestämmelsen i 23 kap. 4 § BrB om medverkan till brott”. Även om bestämmelsen nu är upphävd finns skäl att betona att relationen mellan stämpling och medverkan är mer komplicerad än vad som här framgår. Dels gäller ju att en stämplingsgärning kan omvandlas till medverkan om gärningsmannen går från planering till försök eller fullbordat brott (exempelvis kan ett försök till anstiftan därigenom omvandlas till ”fullbordad” anstiftan). Dels gäller ju också att en stämplingsgärning i sig kan sägas innefatta medverkan till den planering och den förberedelse som eventuellt utförs av andra, dvs. en stämplingsgärning utgör inte sällan medhjälp till osjälvständiga brott som begås av andra. En person som gjort sig skyldig till försök till anstiftan som (ännu) inte lett fram till fullbordat brott kan naturligtvis i sig vara att bedöma som medhjälp (i form av uppmuntran) eller anstiftan till exempelvis ett förberedelsebrott som begås av den person varit föremål för anstiftansförsöket, låt vara att denna medhjälp — till följd av att det finns en specialreglering om stämplingsansvar — inte betraktas som medhjälp till förberedelse utan som stämpling. Det ovanstående sägs överhuvudtaget inte för att ifrågasätta den bedömning som HD gjort (det bör hållas i minnet att frågan i fallet var av betydelse för om ett undantag från ett förbud mot utlämning var tilllämpligt), utan för att framhålla att det kan finnas skäl att inte övertolka avgörandet och okritiskt överföra det till andra områden.s. 990
15.I NJA 2005 s. 669 var frågan om det fanns förutsättningar att lämna medgivande till Polen att lagföra annan gärning än den för vilken utlämning redan skett (specialitetsprincipen). HD fann att prövningen enligt 24 § utlämningslagen att prövningen i princip skall vara densamma som i ett utlämningsärende. I fallet blev den huvudsakliga frågan — eftersom den polska begäran inte grundats på dom eller häktningsbeslut om det på sätt som anges i 9 § andra stycket in fine, förelåg sannolika skäl för att personen begått den gärning som ärendet avsåg. HD ansåg att sannolika skäl inte förelåg.s. 991
16.Med hänsyn till att en person löpte risk att utsättas för förföljelse av svår beskaffenhet ansågs i NJA 2005 s. 700 hinder mot utlämning till Rumänien föreligga med stöd av 7 § utlämningslagen.s. 991
17.I ett resningsärende, NJA 2007 s. 80, har HD funnit att förverkande av tidigare villkorligt medgiven frihet utgör ett åsidosättande av specialitetsprincipen när den dömde utlämnats till Sverige för lagföring av det nya brottet och inte för verkställighet av det straff från vilket han villkorligt frigivits. (Regler om påföljdsbestämning, t.ex. att den tidigare domen kan beaktas såsom skäl för straffskärpning, ansågs emellertid inte omfattas av specialitetsprincipen.) Se, angående frågan om hur man skall undvika att förverkande hamnar i strid med specialitetsprincipen Åklagarmyndighetens RättsPM 2007:11.s. 991
18.I NJA 2007 s. 574 ansågs hinder föreligga mot utlämning till Albanien eftersom det bedömts vara sannolikt att den eftersökte där löper en allvarlig risk för behandling i strid med artikel 3 i Europakonventionen. De albanska myndigheterna ansågs heller inte kunna ge erforderligt skydd. Med beaktande av att HD:s beslut också när det inte grundar sig på 1–10 §§ utlämningslagen utan på artikel 3 i Europakonventionen måste anses ha definitiv karaktär ansågs även häktningsbeslutet böra hävas.s. 992
19.I NJA 2008 s. 680 ansågs de gärningar för vilka utlämning begärts utgöra politiska brott i den mening som avses i 6 § utlämningslagen (fråga var om gärningar som utgjorde eller hade nära samband med stridshandlingar under det andra s.k. Tjetjenienkriget). Det hade inte gjorts gällande, och fanns heller inte tillräckligt underlag för att dra slutsatsen, att gärningarna omfattades av den s.k. terroristbombningskonventionen, vilket i så fall hade inneburit att utlämning inte kunnat vägras med hänvisning till att fråga var om ett politiskt brott (se 6 § tredje stycket utlämningslagen).s. 992
20.Hinder ansågs i NJA 2009 s. 280 inte föreligga mot utlämning till Rwanda. Frågan var huvudsakligen om det med hänsyn till risken för att den eftersökte inte skulle få en rättvis rättegång skulle kunna stå i strid med artikel 6 att utlämna honom. Även om det var oklart huruvida den eftersökte skulle ha möjligheter att få en rättvis rättegång enligt artikel 6 Europakonventionen ansågs utredningen inte ge tillräckligt stöd för att säga att det förelåg lagligt hinder mot utlämning för bl.a. folkmord. Bedömningen bör läsas mot bakgrund av att HD uttryckligen framhöll att dess prövning avser huruvida utlämning lagligen kan beviljas och att goda skäl talar för att regeringen vid sin prövning bör ta större hänsyn till det i Europakonventionen skyddade intresset.s. 992
21.I NJA 2009 s. 531 ansågs varken ett beslut att gripa en person för att föra denne till förhör under förundersökning eller ett beslut om internationell efterlysning som syftat till att verkställa det förstnämnda beslutet utgöra häktningsbeslut eller beslut med samma verkan. Till följd av detta förelåg hinder mot utlämning enligt 9 § utlämningslagen.s. 992
22.Hinder mot utlämning på grund av att begäran avsåg politiskt brott ansågs föreligga i NJA 2009 s. 557. Utifrån den beskrivning av brotten som förelåg var det enligt HD näraliggande att betrakta dem som relativt politiska eftersom de inte tycktes ha något samband med ett verkligt angrepp på samhällsordningen. Ett sådant brott utgör normalt hinder mot utlämning bara om det begås i samband med ett försök att omstörta den bestående samhällsordningen. I ärendet stod emellertid klart att domstolarna i den ansökande staten behandlat brottet som politiskt och att den eftersökte dömts enligt en bestämmelse som närmast motsvarat uppror i 18 kap. brottsbalken. Med hänsyn härtill ansågs brotten böra betraktas som politiska i den mening som avses i 6 § utlämningslagen.s. 992
23.Ett häktningsbeslut som grundar sig på bevisning som visar sig vara ohållbar skall enligt NJA 2009 s. 729 betraktas som uppenbart oriktigt i den mening som avses i 9 § tredje stycket utlämningslagen.s. 993
24.Det förhållandet att en norsk medborgare som begärts utlämnad till Norge för verkställighet av ett fängelsestraff var föremål för en ännu inte lagakraftvunnen dom i Sverige — vilket enligt 6 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge utgör hinder mot utlämning — ansågs i NJA 2008 s. 984 inte hindra att han fortsatt hölls häktad i utlämningsärendet. Av 12 § andra stycket framgår nämligen att utlämningshinder enligt 6 § innebär att tvångsmedelsbeslut inte gäller under tid då personen är anhållen, häktade, undergår fängelsestraff eller annars är omhändertagen i anstalt; motsatsvis följer enligt HD att ett häktningsbeslut gäller om personen inte är frihetsberövad i det svenska målet. Eftersom personen i fallet inte var häktad i det svenska målet gällde alltjämt häktningsbeslutet i utlämningsärendet. 6.2.2 Överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder Systemet med utlämning har, som bekant, inom EU ersatts av den europeiska arresteringsordern. Arresteringsordern bygger på principen om ömsesidigt erkännande, dvs. principen att utländska domar och beslut (i det här fallet t.ex. ett häktningsbeslut) skall respekteras och därför erkännas och verkställas i en annan medlemsstat. Erkännande och verkställighet utgör så att säga en tydlig huvudregel som kan frångås endast om det finns stöd för det i regleringen. I NJA 2007 s. 168 kom detta till uttryck när den eftersökte invände bl.a. att det brott han söktes för var begånget för mer än 15 år sedan samt att den polska straffprocessen generellt hade sådana brister att det fanns skäl att anta att den fortsatt processen skulle ta sådan tid att han inte skulle kunna få en rättvis rättegång. I denna del uttalade HD följande: ”Med lagen om arresteringsorder har rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna genomförts i svensk rätt. Rambeslutet bygger på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden bland EU:s medlemsstater (sjätte beaktandesatsen). I rambeslutets tionde beaktandesats anges att systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna och att tillämpningen av systemet får avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs enligt artikel 6.1 Fördraget om Europeiska unionen. I artikel 6 anges bl.a. att unionen bygger på principerna om respekt för de mänskliga rättigheterna och att unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i Europakonventionen.s. 993
25.Utrymmet får anses vara mycket begränsat för en medlemsstat att vägra överlämnande enligt bestämmelserna om europeisk arresteringsorder därför att den stat som begär överlämnande i vissa fall tidigare har åsidosatt artikel 6 i Europakonventionen eller därför att det finnas en viss, oklar risk för att så sker i det aktuella fallet.” Vad den eftersökte anfört ansågs därför inte hindra överlämnande.s. 994
26.Den eftersökte invände också att tillämpning av lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (arresteringsorderlagen) skulle innebära en kränkning av förbudet mot retroaktiv lagstiftning och kravet på förutsebarhet eftersom gärningen mellan 2001 och arresteringsorderlagens ikraftträdande inte kunde föranleda utlämning eftersom det brott han gjort sig skyldig till preskriberats enligt svensk lag vilket utgjorde utlämningshinder enligt utlämningslagen. HD fann emellertid i denna del att ett beslut om överlämnande inte omfattas av artikel 7.1 i Europakonventionen och att Sverige heller inte valt att, såvitt gäller utländska medborgare, använda den möjlighet som finns i rambeslutet att uppställa krav på att gärningen inte är preskriberad enligt svensk lag.s. 994
27.Slutligen hade den eftersökte också invänt att överlämnande skulle strida mot bl.a. barnkonventionen eftersom det skulle innebära att hans familj (med bl.a. två barn) skulle splittras. Med hänvisning till att vare sig barnkonventionen eller EU:s stadga om mänskliga rättigheter (se artikel 24.2) var rättsligt bindande (stadgan har nu genom det s.k. Lissabonfördraget blivit bindande) ansågs hinder mot överlämnande inte föreligga.s. 994
28.I NJA 2005 s. 897 ansågs att kravet i 2 kap. 2 § första stycket 2 arresteringsorderlagen på fyra månaders straffverkställighet är uppfyllt om det för flera gärningar har utdömts ett straff på fyra månader (oberoende av att det inte nödvändigtvis har dömts ut ett så långt straff för någon av gärningarna). Vidare förhöll det sig så att överlämnande inte kunde ske avseende en av gärningarna eftersom den inte motsvarade brott enligt svensk lag. HD fann att det i dylika fall, om den utfärdande staten inte har möjlighet att besluta om en uppdelning av straffet, kan uppstå fråga om överlämnande överhuvudtaget kan ske. I detta ärende stod emellertid klart att sådana möjligheter fanns i den utfärdande staten (Finland) varför överlämnande beviljades beträffande de övriga gärningarna. I ärendet argumenterade den eftersökte också för att överlämnande skulle strida mot artiklarna 5 och 6 i Europakonventionen samt att hans skulle bli utsatt för repressalier och att hans säkerhet inte kunde garanteras. Dessa invändningar ansågs emellertid inte hindra överlämnande.s. 994
29.En sådan garanti om förnyad prövning som avses i 3 kap. 1 § arresteringsorderlagen ansågs i NJA 2009 s. 350 inte kunna begäras när den eftersökte dömts till villkorligt straff vid en rättegång till vilken han kallats men där det senare — i den eftersöktes utevaro — fattats ett beslut om att straffet skulle verkställas. Bestämmelsen i 3 kap. 1 § arresteringsorderlagen ansågs med andra ord inte omfatta beslut av det senare slaget (utan endast förfaranden i vilka ”en prövning skett av antingen de skuldfrågor som ligger till grund för den påföljd som arresteringsordern avser eller också av påföljden som sådan”)s. 994