Stycket

170.Ett narkotikabrott av normalgraden (innehav för eget bruk av 0,73 gram kokain) med ett straffvärde på eller i närheten av allmänt fängelseminimum ansågs i NJA 2008 s. 653 inte behöva föranleda fängelse med hänvisning till brottslighetens art. HD uttalade att presumtionen för fängelse ”främst gör sig gällande beträffande sådana gärningar som ingår som led i omsättningen av narkotika” och att straffvärdet kan ha betydelse för artens genomslag: ”Ju högre straffvärdet är dess mindre krävs det för att brottslighetens art skall anses vara tillräcklig för att motivera ett fängelsestraff”. Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri behandlades i NJA 2002 s. 653. I målet var fråga om en person som med 1,61 promille alkohol i blodet hade fört sin bil några hundra meter till en näraliggande bensinstation. HD uttalade att ”den som framför en bil med en alkoholhalt i blodet om ca 1,5 promille eller mer i allmänhet får anses utgöra ett sådant faromoment i trafiken att en icke frihetsberövande påföljd, om än förenad med föreskrift om samhällstjänst, inte kan anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd.” Påföljden bestämdes till fängelse en månad. Samtidigt betonades, med hänvisning till 29 kap. 5 §, 30 kap. 9 § andra stycket samt till att omständigheterna kan ha varit sådana att körningen i princip inte inneburit någon trafikfara, att det emellanåt kan finnas utrymme för att välja en icke frihetsberövande påföljd. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att påföljden borde bestämmas till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. Fallet har kommenterats av Magnus Ulväng i JT 2002–03 s. 918 ff.s. 972