Stycket

64.En person som fört över information om nummer hänförliga till kreditkort till magnetremsor på plastkort ansågs i NJA 2009 s. 111 — trots att korten inte var försedda med någon text eller annat som angav vem som är utställare eller innehavare — ha gjort sig skyldig till urkundsförfalskning. Information om utställare och innehavare framgick istället av koden som kortens magnetremsor var försedda med. Enligt HD utgjorde den omständigheten att det krävs en maskinell behandling i kortläsare för att identifiera den skenbara utställaren och innehavaren inte något som fråntog korten deras egenskap att vara urkunder som upprättats till bevis. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att korten saknade originalkaraktär och s.k. beviskvalitet och därför inte utgjorde oäkta urkunder (men de framhöll också att förfarandet i sig skulle kunna bedömas som förberedelse till brott). Fallet har kommenterats av Magnus Ulväng i JT 2009–10 s. 769 ff. 4.1.13 Mened, falskt åtal och annan osann utsaga (15 kap.) Frågan om den tilltalade skulle gå fri från ansvar för mened på grund av att utsagan avsett förhållanden om vilka han ägt vägra yttra sig (se 15 kap. 4 § andra stycket brottsbalken) har behandlats i NJA 2001 s. 183. Bedömningen avsåg en situation där domstolen inte upplyst vittnet om rätten att vägra yttra sig enligt 36 kap. 6 § rättegångsbalken men där vittnet senare kom att åtalas för medverkan i den brottslighet som vittnesmålet avsåg. Om vittnet varit inblandad i brottsligheten kunde, enligt HD, ha uppkommit en intressekonflikt på så sätt att han var tvungen att antingen bryta mot sin sanningsplikt eller lämna uppgifter som var belastande för honom själv. Mot denna bakgrund ansågs vittnesmålet ha avsett förhållanden som vittnet haft rätt att vägra uttala sig om och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom. Att vittnet sedermera frikänts från ansvar för medverkan i den ifrågavarande brottsligheten ansågs inte hindra tillämpning av bestämmelsen.s. 946