Stycket

32.I NJA 2006 s. 577 hade den tilltalade varit på fisketur med en kamrat. På väg hem tog denne kamraten (som också körde den fyrhjuliga motorcykel som de båda färdades med) en annan väg och stannade till vid ett hus. Kamraten började så småningom — enligt vad som var utrett: självständigt — bryta sig in i huset genom att bryta upp ett fönster. Den tilltalade tog emellertid emot fönstret och satte det på marken, gick med på att hålla vakt vid vägen och ropade på kamraten när en bil, som kort stannade vid huset, åter hade åkt iväg. Mottagandet av fönstret ansågs, med hänsyn till att syftet varit att hindra att det gick sönder, inte innefatta ett sådant främjande som avses i 23 kap. 4 § brottsbalken. Genom att gå med på att hålla vakt liksom genom att uppmana kamraten att bege sig ut från huset hade han emellertid främjat inbrottsstölden. Med tillämpning av 23 kap. 5 § brottsbalken sattes straffet under straffminimum (till böter). HD betonade här att den bedömning som skall göras vid tillämpning av 23 kap. 5 § brottsbalken är relativ och att det för tillämpning av bestämmelsen är tillräckligt att någon medverkat i mindre mån än andra. Gärningen ansågs emellertid, med hänsyn till huvudbrottets art och att den tilltalade haft viss tid på sig att tänka, inte vara att bedöma som ringa och därmed ansvarsfri.s. 919