Närliggande

5.De nu nämnda principerna om utfyllnad av blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan befanns i NJA 2007 s. 918 inte vara tilllämpliga när det gäller förverkande, varvid det bl.a. togs hänsyn till att förverkande är en ekonomisk påföljd, till att förverkande kan bli aktuellt också vid bötesbrott samt till att det i normgivningspraxis finns flera exempel på att blankettstraffstadganden i lag sanktionerar föreskrifter som meddelats av förvaltningsmyndighet också då ett förverkande kan bli aktuellt. Regeringsformen tillåter alltså: ”— låt vara inte med den tydlighet som skulle ha varit önskvärd — att förvaltningsmyndigheter och kommuner med stöd av delegering fyller ut blankettstraffstadganden som läggs till grund för ett förverkande också då den gärning som därigenom straffbeläggs helt eller i det väsentliga anges genom deras föreskrifter.” I NJA 2007 s. 227 ansågs bestämmelsen om tullbrott i 8 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling vara förenlig med såväl regeringsformens regler om normgivningsmaken som den straffrättsliga legalitetsprincipens obestämdhetsförbud. Av särskilt intresse i målet är att HD tar ställning till en reglering som innebär att kriminaliseringens gränser ytterst sätts av EU-rättsliga regler. I denna del uttalades bl.a. följande: ”Det finns inte något generellt konstitutionellt hinder mot att man i en svensk lag med straffbestämmelser hänvisar till det materiella innehållet i någon annan lag (jfr bl.a. Regner, Lagprövning och blankettstraffstadganden — Några HD-fall i Festskrift till Rune Lavin, s. 236). Det saknar betydelse om hänvisning i lagen sker endast till bestämmelser som är beslutade när lagen antas eller om hänvisningen också är framåtsyftande och omfattar kommande föreskrifter (se t.ex. ansvarsbestämmelsen i BrB om brott mot tystnadsplikt, där de materiella bestämmelserna om tystnadsplikt finns i åtskilliga andra författningar tillkomna före och efter brottsbalksbestämmelsen).s. 905