Närliggande

6.Domstolarna är benägna att utfylla avtal med partsbetungande förpliktelser och rättighetsbegränsningar som inte framgår av avtalet. Avtalsfrihet kan inte åberopas till stöd för dessa företeelser. Varför ska en domstol komma in och kladda till det avtal som parterna ingått? Har parterna inte avtalat om någon begränsning av den ena partens uttryckliga rätt att förändra villkoren ska väl inte en domstol sätta sig över detta? Har köparen försummat sin undersökningsplikt så får väl hon stå för det även om nu säljaren råkar känna till defekten, så länge som säljaren inte handlat vilseledande? Har parterna avsett att avtal ska ingås genom ömsesidigt undertecknande måste väl detta respekteras, i vart fall innan fullgörelse påbörjats? Har en friskrivning skett, får den väl anses omfatta även brottsliga anställdas handlande? Har beneficienten i ett varaktigt benefikt avtal inte förbehållit sig en uppsägningsfrist får han väl stå sitt kast? Nå, säger säkert någon, en viss begränsning måste man väl ändå godta, men i pragmatismens eller avtalsändamålets namn. Ska i så fall denna begränsning stanna vid ”uppenbara rättsmissbruk”? Svensk rätt förefaller ha passerat detta stadium. Även om varje persons rätt att försöka förmera sin förmögenhet erkänns, uppställs åtskilliga begränsningar. En anledning är att det vore alldeles för lätt att förmera sin förmögenhet med den rätta kunskapen och samvetslösheten. Men det ligger sannolikt inte bara rättviseöverväganden bakom. Antagligen är rättsordningens inrättande efter en blind och sträng affärsrätt inte heller den mest ekonomiskt effektiva. Antagligen skulle de flesta i så fall bli mera vaksamma (och därmed fördröja och fördyra avtalandet) och bli mera återhållsamma i affärer. En annan trolig effekt är att de som nu inte lyckats skydda sig upplever att bestämningen av avtalsförhållandet fokuserar på tillfälligheter.s. 841