Stycket

5.Också i fortsättningen förekom lagstiftning om jakt och fiske på områdena. Jaktlagen år 1912 gav sålunda envar rätt att jaga på oavvittrad mark ”som ej blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisad”; här undantogs — med en formulering från 1898 års rennäringslag — just den aktuella fjällmarken, där tydligen samerna ansågs ha ensamrätten. I flera betänkanden före och efter 1928 års renbeteslagstiftning gav man uttryck för samma ståndpunkt. En lagändring av 1927 innebar att samernas ensamrätt till jakt på oavvittrad fjällmark klargjordes. Genom 1928 års renbeteslag begränsades emellertid rättigheterna till lappbyarnas medlemmar, närmast som en konsekvens av att rätten till renbete inskränktes på samma vis; inget i propositionen ger däremot något stöd för att medlemmarnas rätt skulle delas med staten. Samernas ensamrätt till fisket fastslogs också senare i flera betänkanden. Liknande ståndpunkt intog motiven till 1960 års lag om fiskevårdsområden. I sammanhanget har det också intresse, att staten i en tvist med tredje man om jakt och fiskerätten på fjällmark framhöll att rätten tillkom samerna ensamma (NJA 1942 s. 336) och så sent som i skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) hade denna inställning. Rennäringslagen av 1971 synes ha intagit samma ståndpunkt beträffande rätten till jakt och fiske, dock utan några tydliga uttalanden i frågan; i varje fall var det inte tal om någon rätt för staten till jakt eller fiske på områdena i fråga.s. 79