Stycket

29.2.2. Kränkning. Enligt SkL skall som bekant skada genom kränkning ersättas bara vid allvarlig kränkning genom brott mot någons person, frihet, frid eller ära (2 kap. 3 §). Det är en begränsning som inte förekommer vid diskriminering — men där har man som sagt fört ersättningen utanför skadeståndsrättens område — och inte heller vid skadestånd grundat på Europakonventionen (se NJA 2005 s. 462 och 1.5 ovan). Reglerna i SkL tillämpas emellertid påfallande välvilligt mot den skadelidande, även frånsett att ersättningarna har blivit allt generösare. Särskilt kan nämnas det uppmärksammade fallet NJA 2007 s. 540, där en treårig flicka hade utnyttjats sexuellt medan hon sov; hon hade inte fått reda på gärningen, och det var ovisst om hon någonsin skulle få reda på den. Ändå fick gärningsmannen betala skadestånd till flickan. Man kan säga att HD här har bortsett från lagtextens krav på skada — det avgörande är att det förekommit en kränkande handling, det spelar ingen roll om den drabbat den skadelidande (eller, rättare sagt, den som kräver skadestånd). Tydligen är preventionssynpunkten det avgörande. Att man dömer ut skadestånd oavsett om det föreligger eller kan tänkas uppkomma någon skada är onekligen en nyhet i rättstillämpningen; domstolen har visserligen åberopat vissa motivuttalanden till 2001 års ändringar i SkL, men frågan är om de har så långtgående innebörd. Men man får hoppas att resonemanget också i fortsättningen är inskränkt till speciella kränkningsfall. I så fall ställer det inte till så mycket bekymmer.s. 766