Stycket

27.NJA 2007 s. 953 gällde ansvar enligt 5 kap. kap. 2 § 1 st. 3 p. SkL mot närstående till omkommen person. Frågan var om den omständigheten, att de skadelidande genom samma trafikolycka mist två anhöriga, kunde medföra att man gick ifrån de schabloner — byggda på tabeller för ersättning för sveda och värk — som annars avgör storleken av detta skadestånd. I brist på särskild utredning om de psykiska besvär som uppkommit i det särskilda fallet ansåg sig HD inte böra frångå schablonen. Bl.a. framhölls att det var fråga om ersättning för personskada — inte om särskild ersättning för sorg och saknad — och en och samma läkningsprocess. — Bedömningen kan sägas vara en naturlig följd av att regeln om skadestånd konstruerats på detta vis, med ersättningen bedömd enligt normerna för sveda och värk. Att resultatet ibland kan verka stötande från den skadelidandes synpunkt (jfr även NJA 2006 s. 738) beror snarast på själva utgångspunkten för resonemanget.s. 765