1 · Förutsättningar för ansvar

1.1.1.Skadeståndslagens räckvidd m.m. Ett omdiskuterat avgörande kan sägas avse tillämpningen av regeln i 1:1 SkL att skadeståndslagen (SkL) tillämpas om inte annat föranleds av avtal. NJA 2007 s. 758 gällde frågan, om en ansvarsbegränsning i ett entreprenadavtal som reglerades av villkoren i AB 92 kunde ha verkan till förmån för tredje man. En underentreprenör hade vållat skada på beställarens fastighet. Beträffande krav mot entreprenören kunde ansvarsbegränsningen åberopas, och beställaren krävde därför underentreprenören under hänvisning till utomobligatoriska regler — med honom förelåg ju ingen överenskommelse om motsvarande begränsning. HD fann att ansvarsbegränsningarna i entreprenadavtalet gällde, men med reservation för fallet att underentreprenören handlat uppsåtligt eller grovt vårdslöst eller åsidosatt en särskild säkerhetsförpliktelse, med beställaren som skyddsobjekt.s. 754

2.Tydligen anses entreprenadavtalet skapa ett särskilt ansvarssystem som binder alla inblandade parter. Undantagen för uppsåt och grov vårdslöshet stämmer också väl med allmänna principer. Mera anmärkningsvärt är att man med detta likställt en särskild säkerhetsförpliktelse — ett ganska oklart begrepp. Att döma av motiveringen har HD byggt på det välkända avgörandet NJA 1986 s. 712, där ett fel i en överlastindikator medförde att en kran rasade och indikatorns tillverkare ansågs ansvarig på utomobligatorisk grund mot kranägaren; HD åberopade i detta fall att det förelåg en särskild säkerhetsförpliktelse på grund av skaderisken. Detta hade emellertid inget att göra med rätten att kräva annan än medkontrahenten på skadestånd enligt SkL — en rätt som HD ansåg närmast självklar — utan säkerhetsförpliktelsen var i stället ett skäl för att svaranden skulle svara också för en självständig medhjälpares vållande utanför kontraktsförhållanden (se referatrubriken). Även om domskälen i 2007 års avgörande på detta vis synes bygga på en felläsning av det tidigare rättsfallet får man i fortsättningen ställa frågan i liknande situationer om möjligen en särskild förpliktelse av det angivna slaget har förekommit; sannolikt behöver den inte grundas på ett uttryckligt åtagande (något som ju inte gällde i NJA 1986 s. 712). — I varje fall lär knappast NJA 2007 s. 758 begränsa möjligheten att föra talan mot tredje man på grund av SkL:s regler i situationer där man inte kan intolka en friskrivning i avtalet. (Jfr NJA 2009 s. 16, refererat nedan i 2.4, där vissa liknande frågor diskuterades.)s. 754

3.En annan möjlighet att kringgå begränsningarna i rätten till skadestånd kom upp i NJA 2007 s. 747. En dam som begärt försäkringsersättning på grund av en ryggskada utsattes för spaning av försäkringsbolaget, som var misstänksamt mot hennes uppgifter; hon krävde skadestånd för kränkning. Som bekant är möjligheterna till kränkningsersättning enligt SkL begränsade till vissa brott (se 2 kap. 3 §). Talan grundades emellertid i stället på överträdelse av Europakonventionens regel om rätten till privatliv (art. 8) i förening med regeln i art. 13 om rätten till effektivt rättsmedel, varvid hänvisades till vissa fall där staten ålagts skadeståndsansvar på grund av konventionen (se 1.5 nedan). HD fann dock att en enskild inte kunde åläggas ansvar enligt konventionen; skälet var framför allt att ansvaret måste vara förutsebart för den enskilde — beträffande staten framträdde särskilda hänsyn. Domen verkar välbetänkt; en motsatt utgång skulle öppnat för en civilrättslig utveckling som är svår att förutse. Vissa av konventionens regler, t.ex. om egendomsskydd, går ju att åberopa i en mängd olika sammanhang där idag inte skadestånd är möjligt.s. 755

4.En annan fråga om gränserna för SkL:s område kom upp i NJA 2008 s. 100. Det finns ju åtskilliga ersättningsanordningar som inte regleras av SkL; ett exempel är brottsskadelagen, som innehåller självständiga regler om ersättning, och dessutom förekommer lagstiftning om ersättning för olika lagliga ingripanden i enskild rätt från det allmännas sida — inte bara expropriationslagen utan också mera speciella lagar. I 2008 års fall blev den s.k. zoonoslagen aktuell. Ett salmonellasmittat foder hade levererats till en lantbrukare; sedan staten vidtagit åtgärder mot smittan hos lantbrukaren fick denne ersättning från Jordbruksverket enligt den nämnda lagen, varpå verket krävde tillbaka ersättningen regressvis från den som levererat det smittade fodret. HD fann att sådana ersättningar inte utan uttryckligt författningsstöd kunde återkrävas av annan, om inte särskilda skäl föranledde det; här saknades både författningsstöd och särskilda skäl. Talan ogillades alltså. — Avgörandet stämmer med en allmän princip i rättspraxis att åtgärder som en myndighet är skyldig att utföra inte kan grunda ersättningskrav mot den som föranlett åtgärderna (jfr bl.a. NJA 2001 s. 627 och NJA 2004 s. 566) — för övrigt en påfallande mild regel särskilt när någon vållat skada genom brott. I det aktuella fallet kan man undra vad som utgör ”särskilda skäl” för återkrav; sådana reservationer skapar ju en viss rättsosäkerhet. Men HD kan som så ofta annars ha velat reservera sig för möjligheter som man inte kunnat överblicka i målet.s. 755

5.NJA 2008 s.861 rörde också allmänna förutsättningar för SkL:s tilllämplighet. En person hade blivit bestulen på pengar som utgjorde utbyte av narkotikabrott och krävde tillbaka beloppet av tjuven. Denne menade att talan skulle avvisas eller ogillas, eftersom rättsordningen inte skall hjälpa den skadelidande i en sådan situation. Det gav HD anledning att diskutera den allmänna frågan om en brottslig gärning av den skadelidande kan medföra att hans rätt till skadestånd faller bort. Problemet är känt bl.a. från det vanliga påståendet (troligen beroende på något missförstånd) att fastighetsägare riskerar att bli skadeståndsskyldiga mot inbrottstjuvar som halkar på trappor som inte sandas. Domstolen tog bl.a. upp synpunkten att samhället var intresserat av att inte brottslingar skulle få behålla utbytet av brott; detta tillgodosågs av reglerna om förverkande, men här hade inte förverkande förekommit. Det var inte heller något enskilt intresse som hade företräde framför den skadelidandes anspråk. Att pengarna var utbyte av brott var därför ingen grund för att avvisa eller ogilla skadeståndstalan. — HD har alltså sammanvägt en mängd olika förhållanden för att komma till detta resultat, som lär ha väckt viss förvåning på sina håll; resonemanget gör det inte alldeles klart var gränsen går för rätten till skadestånd. I varje fall kan fortfarande inte den halkande inbrottstjuven räkna med någon ersättning.s. 755

6.SkL är inte tillämplig på sådan ersättning för obehörigt nyttjande av egendom som beräknas efter skäligt vederlag för nyttjandet, inte efter uppkommen skada. Ett exempel ger NJA 2007 s.519, där ersättning krävdes för att en hyrd lokal använts efter hyresavtalets upphörande. Som HD framhöll grundas ersättningsskyldigheten i dessa fall närmast på allmänna principer om obehörig vinst. (Jfr även NJA 1993 s. 13, vartill HD hänvisar.) Det är oklart i vad mån allmänna skadeståndsrättsliga regler — t.ex. om jämkning eller solidariskt ansvar — kan tillämpas analogt i sådana fall. Över huvud taget kunde det vara dags för en undersökning av institutet obehörig vinst, som länge spelat en undanskymd roll i svensk rätt men på senare år tycks ha vunnit i intresse.s. 756

7.1.2. Culpaansvar och principalansvar. Några hovrättsfall rörande culpaansvar kan nämnas här. RFS 2007:26 gällde vållandebedömning vid utförande av svetsarbete; svetsaren hade trots att en brandfarlig situation uppkommit fortsatt svetsningen utan att vidta åtgärder mot den, vilket ansågs oaktsamt. — RFS 2008:20 rörde väghållning. En gående kvinna halkade omkull på en trottoar och skadade sig. Hon förde talan mot kommunen, som var den som faktiskt skötte snöröjning och halkning på platsen för olyckan. Skadeståndstalan ogillades, eftersom kommunen inte ansågs ha övertagit väghållarens ansvar. Tydligen har inte kommunens faktiska verksamhet ansetts böra medföra ansvar för dess underlåtenhet att sköta väghållningen på tillfredsställande sätt. — I RFS 2007:17 = RH 2007:15 fördes däremot talan mot en kommun såsom väghållare, i en ganska speciell situation: kommunen ansågs inte ansvarig för en inlineåkares skada, orsakad av trädnedfall som blivit liggande på vägbanan sedan kommunen låtit ta bort ett nedblåst träd. — I RFS 2008:21 blev en arrangör av ryttartävling skadeståndsskyldig mot en åskådare, som i en ryttargång blev sparkad av en häst. Arrangören ansågs ha försummat åtgärder för att förebygga skada. Det gällde här närmast skada i ett kontraktsförhållande, men ansvaret grundades snarare på en allmän skaderisk för de besökande än på någon förpliktelse grundad på avtalet.s. 756

8.Frågor om arbetsgivarens ansvar för arbetstagares vållande — principalansvar — kommer förvånansvärt sällan upp i refererade avgöranden. RFS 2005:43 rörde dock ett sådant fall, här i ett kontraktsförhållande: personal som inhyrts för en elinstallation hade vållat skada för det inhyrande företaget genom att underlåta att låsa en container när de lämnade lokalen. Detta ansågs inte grunda ansvar för personalens arbetsgivare — uthyrningsföretaget — eftersom handlandet låg utanför de arbetsuppgifter som inhyrningen avsåg. (Jfr NJA 1992 s. 21, där utgången blev motsatt.) — En särskild fråga om tillämpning av 3 kap. 1 § SkL i hyresförhållanden kom upp i RFS 2004:32, refererat nedan i avsnitt 2.3.s. 757

9.1.3. Strikt ansvar; miljöskada. Både allmänna principer om farlighetsansvar och de speciella reglerna om miljöskadestånd i 32 kap. miljöbalken åberopades av den skadelidande i NJA 2007 s. 663. I en fabrik som tillverkade glas med hjälp av en gasoldriven ugn läckte på grund av olyckliga omständigheter gasolen ut och sjönk ned i källaren, där den antändes; branden medförde en explosion som skadade inte bara fabriksbyggnaden utan också en del försäkrade byggnader i närheten. Försäkringsbolaget krävde regressvis fabriksföretaget. Här blev flera tänkbara regler om strikt ansvar aktuella. Om skadan kunde ses som en miljöskada kunde eventuellt 32 kap. 3 § miljöbalken åberopas; lagrummet talar ju om ”annan liknande störning”, sedan en rad typer av störningar uppräknats — förorening, buller, skakning m.m. Man kunde också sätta i fråga en tillämpning av 32 kap. 4 § — skada genom annan verksamhet än sprängning som medför särskild fara för explosion. Slutligen kunde man, om inte 32 kap. miljöbalken var tillämplig, tänka sig ett strikt ansvar på grund av allmänna, icke lagfästa regler om farlig verksamhet. Ingen av dessa ansvarsregler befanns dock tillämplig. Brand som sprider sig anses inte som ”annan liknande störning”, verksamheten innebar ingen typisk explosionsfara, och den var inte heller så farlig att man kunde ålägga strikt ansvar utan stöd av lag. — Att inte miljöbalken ansetts tillämplig kanske inte är så överraskande, men man kan i varje fall tycka att HD visat påtaglig försiktighet när det gällt att konstatera strikt ansvar utan lagstöd. Verksamheten visade ju sig ingalunda som ofarlig, och dessutom kan erinras om att domstolen tidigare infört ett strikt ansvar för utströmmande vatten till följd av rörbrott utan att någon farlighet behövde åberopas (se NJA 1991 s. 720, där HD inte ansåg verksamheten vara farlig i vanlig mening, och senare NJA 2001 s. 368).s. 757

10.1.4. Produktansvar. Alltjämt saknas HD-domar rörande produktansvarslagen, fast den snart gällt i 20 år. Ett par hovrättsdomar om lagen förekommer emellertid; de rör dock till stor del bevisfrågor. I RFS 2004:42 ansågs den skadelidande inte ha gjort det klart mera sannolikt att en säkerhetsbrist (ett felvänt trappsteg på en stege) orsakat skadan, och det företag som enbart låtit en snickare montera stegen i fastigheten betraktades inte som tillverkare enligt lagen. Talan mot både tillverkaren och montören har ogillats. — I RFS 2005:11 ansågs däremot utredningen med en mycket hög grad av sannolikhet ha talat för att en säkerhetsbrist i ett implantat i underkäken orsakat en skada på patienten, och talan mot tillverkaren har bifallits.s. 758

11.1.5. Skadeståndsansvar vid myndighetsutövning. Som nämnt har det under perioden hänt åtskilligt i fråga om det allmännas ansvar enligt 3 kap. 2 § SkL. Förutsättningen för ansvar för staten eller kommunen är ju här att fel eller försummelse har förekommit vid myndighetsutövning. Det framgår av flera prejudikat att bedömningen av myndighetens handlande skall ske ur allmänhetens synvinkel; frågan är vilken standard hos myndighetsutövningen som den enskilde har rätt att begära, varvid särskilda ursäkter på det allmännas sida i princip inte skall spela någon roll.s. 758

12.Emellertid varierar bedömningen beroende på vad för fel som förekommit från det allmännas sida. Vissa typer av fel, t.ex. förbiseende av lagbestämmelser, går knappast att ursäkta, däremot bedömer man milt bl.a. feltolkning av lagar och felaktig tillämpning av allmänna rättsprinciper. Flera avgöranden har krävt uppenbart fel för att staten skall bli ansvarig i sådana fall. Det gäller inte bara domstolar utan också regeringen (NJA 2003 s. 325), och i ett färskt rättsfall har man varit lika överseende med RegR:s misstag. I NJA 2007 s.862 hade RegR — närmast kanslichefen — underlåtit att kommunicera en ansökan om rättsprövning sedan Skanska och ett annat bolag hade fått tillstånd att bedriva bergtäkt. Domstolen återförvisade målet till Koncessionsnämnden för miljöskydd — det var på 1990-talet — och där fick bolagen åter tillstånd; genom att det dröjde innan de fick reda på ansökningen gjorde de emellertid en ekonomisk förlust och krävde ersättning av staten. RegR hade enligt gällande regler rätt att underlåta kommunikation om den var uppenbart onödig och bedömde saken på det viset. HD delade inte den meningen men framhöll att förbiseende inte hade förekommit och att RegR:s bedömning inte var uppenbart oriktig; uppfattningarna kunde växla i en sådan fråga. Två skiljaktiga ledamöter ville döma ut skadestånd — intresset av att få vetskap om ansökan var skyddat också av art. 6 i Europakonventionen, om rätten till en rättvis rättegång, och när det gällde en överträdelse av konventionen kunde man inte inskränka ansvaret till uppenbara fel. — Bedömningen kan naturligtvis diskuteras, men det bör framhållas att ett generellt ansvar för felbedömning av det slag som förekommit skulle innebära en betydande skärpning av det allmännas ansvar, som kunnat leda till mängder av processer. Skulle t.ex. en enskild part kunna få skadestånd när ett tingsrättsavgörande om rätten till egendom ändrats av hovrätten, eftersom denna rätt skyddas av Europakonventionen? Rimligen bör normala feltolkningar av lagar och rättsprinciper få passera utan ansvar för det allmänna — i vart fall så länge inte konventionen och Europadomstolens praxis innebär direkta hinder för en sådan bedömning.s. 758

13.Just förhållandet till Europakonventionen har kommit upp i flera andra mål angående statens ansvar. Utvecklingen startade med den uppmärksammade domen NJA 2005 s. 462, där visserligen skadeståndsansvar grundades på 3 kap. 2 § men HD utan stöd av svensk lag dömde ut ideellt skadestånd på grund av kränkning av konventionen (art. 6); annars är ju möjligheterna till kränkningsersättning begränsad enligt 2 kap. 3 § SkL. Sedan följde flera domar där konventionen tydligen påverkade bedömningen.s. 759

14.I NJA 2007 s. 295 förklarade HD i ett mål om skadestånd för frihetsberövande att domstolen kunde ge skadestånd utöver vad som följde av SkL och lagen om ersättning vid frihetsberövanden, om konventionen gav anledning till den; lagarna skulle tolkas fördragskonformt, eventuellt med avsteg från lagmotiv, tidigare praxis och doktrin, och härvid kunde ersättning utgå utan särskilt lagstöd för att uppfylla konventionens krav i art. 5.5. Man följde alltså linjen från 2005 års avgörande.s. 759

15.Också i NJA 2007 s.891 — beträffande statens ansvar för häktade personer — betonade HD att gällande lag fick tolkas mot bakgrunden av Europakonventionen. Här hade en häktad person hängt sig i sin livrem, som personalen underlåtit att ta hand om. Hans anhöriga krävde skadestånd. Staten medgav viss försummelse. I HD:s dom diskuterades betydelsen av vissa föreskrifter om att den intagne inte fick ha föremål som han kunde använda för att skada sig själv; de syftade tydligen till att hindra sådana skador. Frågan om skadeståndsansvar fick enligt HD bedömas i ljuset av konventionens art. 2 (om envars rätt till liv). Europadomstolen hade här utvecklat skyldigheten att skydda häktade mot sådana faror: för ansvar borde krävas att myndigheten vetat eller borde ha vetat att det fanns en verklig och omedelbar självmordsrisk. Detta fann HD inte visat, och därför fanns det ”inte skäl att sanktionera statens försummelse med skadeståndsskyldighet”. — Domskälen (som formulerats av revisionssekreteraren) är inte alldeles lättolkade. Det kan tyckas anmärkningsvärt att inte en försummelse att följa en föreskrift som just avser att hindra självmord ledde till skadeståndsansvar. Tydligen har intresset av skadestånd inte ansetts skyddat av föreskriften; domskälen hänvisar till ett uttalande av Hellner, som vid närmare påseende visar sig ha haft just denna innebörd (onekligen ett diskret sätt att motivera en utgång som för många kan framstå som stötande). I detta fall tycks Europadomstolens praxis inte ha hjälpt den skadelidande utan tvärtom ha anförts som skäl för att skadeståndstalan ogillats. Resonemanget synes vara att skadestånd i dessa situationer egentligen inte skulle utgå enligt svensk rätt, närmast enligt grundsatsen om skyddade intressen (”normskyddsläran”), men att Europakonventionen i vissa fall kan medföra avsteg från denna princip.s. 759

16.I ett annat avgörande, NJA 2007 s. 584, har konventionen tydligen medfört en utvidgning av det allmännas ansvar t.o.m. till tredje man; det gällde här en kränkning av rätten till privatliv och familjeliv enligt art. 8. Sedan misstanke uppkommit om att tre barn hade utsatts för brott (misshandel, sexuellt ofredande) av föräldrarna läkarundersöktes barnen efter beslut av polismyndighet. Förundersökningen lades senare ned. Barnen och deras föräldrar krävde emellertid skadestånd på den grund att beslutet om undersökning var formellt felaktigt: det borde ha fattats av socialnämnden (som dock kontaktats före beslutet). HD ansåg att skadeståndsansvar för kränkning inte kunde grundas på SkL — det förelåg inget brott som innebar någon allvarlig kränkning — men däremot hade det skett en överträdelse av art. 8.1 i Europakonventionen om rätten till respekt för privatliv och familjeliv genom att beslutet hade fattats utan lagstöd. Det framhölls att barnen fått känslor av obehag och oro, och föräldrarna av oro och maktlöshet. Både barnen och föräldrarna fick ideellt skadestånd — 15 000 kr var. Vissa omständigheter, bl.a. att det bara var ett formellt fel, sänkte skadeståndet. Inte desto mindre är det en mycket välvillig dom särskilt beträffande föräldrarna, som ju — trots att de var misstänkta i ärendet — inte direkt berördes av beslutet. Man ser inga spår i domskälen av den tvekan och vånda som annars framträder när HD dömer ut skadestånd till tredje man (jfr avsnitt 2.4 nedan).s. 760

17.Utvecklingen mot ett strängare ansvar för konventionsbrott har fortsatt i NJA 2009 s. 463. Här hade skadeståndstalan förts mot en kommun på grund av vissa fel av en socialnämnd. HD prövade bara frågan om en kommun alls kunde åläggas ansvar på den grunden att den överträtt Europakonventionen. Enligt domstolen gällde samma princip som enligt SkL, att kommunerna kunde bli självständigt ansvariga på samma sätt som staten för sådana fel. Avgörandet kan ses som ett naturligt steg i rättsutvecklingen, men frågan hade i varje fall tidigare ansetts tveksam.s. 760

18.En dom den 3 december 2009 (mål nr T 4625-08) har HD tydligen inte tänkt sig referera, men den har ändå visst intresse. Målet rörde liksom NJA 2005 s. 462 överträdelse av Europakonventionens art. 6 genom långsam handläggning, denna gång av en skatteprocess som tog 8 år i olika domstolar. HD hade bara att ta ställning till det belopp som skulle utgå som ideellt skadestånd på grund av överträdelsen; 60 000 kr ansågs tillräckligt, med beaktande bl.a. av viss praxis från Europadomstolen efter 2005 års avgörande. Domstolen saknade alltså anledning att diskutera om ideellt skadestånd alls skulle utgå. I domskälen beskrev HD emellertid mera allmänt det nuvarande rättsläget: som allmän princip gäller att i den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra överträdelser av Europakonventionen genom en rätt till skadestånd och denna förpliktelse inte kan uppfyllas genom en tillämpning av nationell skadeståndsrätt ens efter en fördragskonform tolkning, så får förpliktelsen uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd. (I det aktuella fallet hade underinstanserna vägrat ersättning för ekonomisk skada.) — Som framgår av NJA 2005 s. 462 kan dock ideellt skadestånd utgå på grund av konventionsbrott även när skadestånd för ekonomisk skada utdöms enligt nationell rätt.s. 761

19.I sammanhanget kan också nämnas ett mål avgjort 17 december 2009 (T 2430-09), där en person ville föra talan vid HD om ideellt skadestånd på grund av långsam rättegång, utan att påstå brott som kan ge ersättning för kränkning enligt 3 kap. 2 § SkL; talan grundades bara på art. 6 i Europakonventionen. Forumregeln i 3 kap. 10 §, som i vissa fall anger HD som första instans, var därför inte direkt tillämplig. HD fann inte heller lämpligt att tillämpa regeln analogt, med tanke på att talan då skulle få föras direkt i HD i åtskilliga mål av denna typ. Frågan ansågs bara kunna få en tillfredsställande lösning genom lagstiftning. Talan avvisades alltså.s. 761

20.Det kan nämnas att denna rättspraxis fått motivera att en utredning tillsatts om det allmännas skadeståndsansvar — dock bara angående lagstiftningens förhållande till Europakonventionen, inte 3 kap. 2 § i övrigt. Möjligen kommer dock den omdiskuterade regeln i 3 kap. 7 § SkL att beröras — alltså bestämmelsen om begränsad talerätt bl.a. på grund av påstådda fel av regering och riksdag. I så fall verkar det naturligt att också ta upp den nämnda forumregeln i 3 kap. 10 §.s. 761

21.Ännu ett avgörande, NJA 2008 s. 990, gällde ansvar för kommun enligt 3 kap. 2 § SkL, dock utan att Europakonventionen komplicerade bedömningen. Kommunen hade här fattat ett felaktigt beslut att tillsätta en lärare — alltså vid myndighetsutövning. I ett liknande fall, NJA 1985 s. 360, hade skadeståndstalan grundad på en diskutabel meritprövning ogillats, varvid HD framhållit att för skadestånd i detta läge krävdes ett markant avsteg från allmänt vedertagna principer eller att beslutet grundats på ovidkommande omständigheter. På den tiden gällde emellertid statlig reglering för dessa tjänstetillsättningar. I 2008 års fall hade en skolvärdinna som inte var behörig som textillärarinna fått tjänsten fast den söktes av behörig person. Kammarrätten fann beslutet strida mot skollagen och upphävde det; undantag från kravet på behöriga lärare får ske bara om sådan inte fanns att tillgå eller på grund av särskilda skäl med hänsyn till eleverna, tydligen när läraren var personligen olämplig. Den förbigångna sökanden fick skadestånd av hovrätten, men HD ändrade domen. Man framhöll att enligt arbetsrättsliga principer hade arbetsgivaren rätt att bestämma om anställning; det fanns visserligen ett begränsat utrymme för kommunen att bli skadeståndsskyldig mot en arbetssökande som felaktigt förbigåtts, men det förutsatte dels ett grovt fel i proceduren eller att ovidkommande hänsyn tagits, dels att det stod klart att den skadelidande skulle anställts om inte felet förekommit. Detta var inte fallet här. Två skiljaktiga ledamöter ansåg möjligheterna till skadestånd ännu mindre när det gällde ersättning för utebliven lön. — Även om beslutet gällde kommunala tjänster är chanserna att få skadestånd nog inte så mycket större vid statliga tjänster; också regeln i 11 kap. 9 § RF om att tillsättning skall ske på sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet, ger ett stort spelrum för skiftande bedömningar.s. 761

22.1.6. Ren förmögenhetsskada i andra fall. SkL ger som bekant bara en begränsad möjlighet till utomobligatoriskt ansvar för ren förmögenhetsskada; i princip krävs brottsliga gärningar, när det inte gäller ansvar för det allmänna (2 kap. 2 § och 3 kap. 1 §). I flera omdiskuterade fall har dock HD utdömt skadestånd utan att brott kunnat åberopas — senast i NJA 2005 s. 608, där det ansvariga företaget på ett kvalificerat otillbörligt sätt ingripit i andras avtalsförhållande till skada för ena parten. Domskälen tydde på att detta undantag från huvudregeln bara skulle ha begränsad räckvidd, men avgörandet har i varje fall fått en efterföljare i RFS 2008:15=RH 2008:46. Ett skogsföretag hade avverkat skog på en fastighet trots klara indikationer på att ett annat företag redan hade rätt till samma skog med företräde enligt 7 kap. 22 § 1 st. JB. Det avverkande företaget ansågs ha handlat så kvalificerat otillbörligt genom att förhålla sig okunnig om de rätta förhållandena att det ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt de principer som fastslagits i 2005 års prejudikat. Domen synes gå längre än HDavgörandet innebar såtillvida som avsteget från god sed knappast var lika markant i hovrättsfallet. I vart fall innebar förfarandet en kränkning av en konkurrerande rättighet i ond tro. — Däremot har i en tidigare hovrättsdom om ren förmögenhetsskada, RFS 2004:40, talan ogillats mot en fackförening, som påstods ha förfarit otillbörligt genom att besöka en klädbutik för att upplysa dess kunder om att företaget var satt i blockad, något som visade sig vara felaktigt. Fackföreningens förfarande — som berodde på ett misstag — ansågs inte så graverande att det medfört skadeståndsskyldighet för föreningen. Domen kom förstås före NJA 2005 s. 608, men troligen skulle utgången ha blivit densamma också idag.s. 762

23.1.7. Bostadsrättsförening. I NJA 2007 s. 709 hade förvärvaren av en bostadsrätt krävts på skadestånd av föreningen sedan överlåtaren genom brister i skötseln av lägenheten vållat skada på fastigheten utanför lägenhetens gränser. Regler om skadeståndsskyldighet för sådana skador saknas i bostadsrättslagen; i stadgarna hade föreskrivits ett ansvar för bostadsrättshavaren, dock endast för åtgärder i lägenheten. Efter en jämförelse med rättsläget i fråga om säljarens ansvar för skadebringande egenskaper fann HD att ansvar för skador utanför lägenheten förutsatte vårdslöshet eller garanti, och ogillade skadeståndstalan. Här hade förstås skadan tillkommit redan före överlåtelsen och oberoende av denna, i motsats till de situationer där man talar om skadebringande egenskaper; men den grundsats som HD tilllämpat lär ha en allmän räckvidd. (Se om bostadsrätt också NJA 2009 s. 16, omtalat i avsnitt 2.4.) 2. Skadeståndet. 2.1. Personskada. Flera viktiga domar har förekommit om SkL:s personskaderegler. NJA 2008 s. 1217 I och II gällde båda tillämpning av regeln i 5 kap. 5 § SkL att omprövning av skadestånd kan ske om förhållandena som låg till grund för skadeståndets fastställande ändrats väsentligt, I det första fallet uppkom frågan om man här kunde beakta den allmänna standardförbättring som medfört löneökningar med över 10 procent i det arbete den skadelidande haft. HD ansåg detta möjligt, i strid med ett motivuttalande när regeln tillkom 1975; principen att den skadelidande skall ha rätt till ersättning för all skada tog över motivuttalandet. Enligt HD fick man bedöma läget annorlunda bara när det av avtalet eller domen framgick att förändringen inte skulle påverka skadeståndet. — Annars har HD ibland ansett sig kunna acceptera ett uttalande i förarbetena som kanske är diskutabelt men legat till grund för långvarig praxis, närmast för att inte ställa till för mycket komplikationer. Så resonerade man inte här; domen kan väntas uppmuntra till krav på omprövning i ett stort antal fall, i den mån kraven inte preskriberats. Det undantag som gjorts för avvikande bestämmelser i avtal eller dom kan inte antas vara så värst praktiskt; som rättläget var tidigare har försäkringsbolagen saknat anledning att göra sådana förbehåll. — Avgörandet har redan fått en efterföljare i en dom 9 oktober 2009, där i en liknande situation HD menade att den konstaterade löneutvecklingen i den skadelidandes tidigare yrke sammanställd med utvecklingen i hans sammanlagda samordningsförmåner utgjorde en så väsentlig ändring att den skadelidande hade rätt till omprövning fr.o.m. år 2000 (då den sammanlagda lönehöjningen översteg 10 procent av kompensationen).s. 763

24.NJA 2008 s. 1217 II gällde också innebörden av rekvisitet väsentlig förändring; frågan var om detta skulle bedömas med hänsyn till de ekonomiska verkningarna för den skadelidande eller till de faktiska förhållanden som påverkat bedömningen — här en medicinsk förändring som medförde sämre arbetsförmåga. HD:s majoritet ansåg att när den medicinska invaliditeten förändrats väsentligt detta räckte till för att omprövning skulle ske, fast inkomstförhållandena inte påverkades lika mycket. I detta fall följde domstolen ett motivuttalande vid 2001 års lagstiftning, som dock inte avsåg inkomstförlust utan kostnader och ideellt skadestånd. Man kan invända att det ju är de ekonomiska följderna av en skada som avgör om ekonomisk skada skall föreligga, oavsett hur skadan ter sig från medicinsk synpunkt. Också här har domstolen visat en påfallande välvillig inställning till den skadelidandes möjlighet till omprövning.s. 764

25.I fråga om skadeståndets bestämmande är ett viktigt avgörande NJA 2009 s. 104, som gällde verkan av senare tillkommen sjukdom på en livränta till en skadelidande. En kvinna som redan var arbetsoförmögen på grund av en trafikskada drabbades av ett hjärtstillestånd som i och för sig skulle ha medfört arbetsoförmåga oavsett trafikskadan. Försäkringsbolaget menade att den arbetsinkomst livräntan skulle kompensera i alla händelser skulle fallit bort, sedan sjukdomen drabbat henne; den därefter följande arbetsoförmågan var alltså inte orsakad av trafikskadan och skulle inte ersättas. Resonemanget, som motsvarade en långvarig försäkringspraxis, byggde på ett äldre avgörande, NJA 1950 s. 650, som dock inte gällde riktigt samma situation och för övrigt är ganska svårtolkat. HD fann inte detta prejudikat avgörande utan slog fast att sjukdomen inte skulle påverka livräntan. Man åberopade bl.a. att det snarast skulle innebära en förenkling av skaderegleringen om sådana här kasuella omständigheter inte skulle inverka, men framför allt synes skälighetssynpunkter ha inverkat — den skadelidande skulle enligt HD drabbas hårt om hon på grund av sjukdom utan egen förskyllan miste livräntan, på ett sätt som de flesta kunde uppfattas som orimligt. HD kan här sägas ha tillämpat principen att om en färdig skada förelegat skall den skadelidande ha skadestånd, även om det senare inträffar händelser som skulle ha orsakat samma skada — vållar någon brandskada på en fastighet kan han ju inte undgå ersättningsskyldighet därför att senare samma fastighet t.ex. råkar ut för en översvämning som under alla omständigheter skulle gjort fastigheten obeboelig. — Man kan undra om resonemanget skulle ha blivit detsamma om sjukdomen uppkommit redan under skaderegleringen. Det verkar rimligt att en skada som medför definitiv arbetsoförmåga redan då skulle ha ansetts som färdig, medan läget kan vara ett annat om arbetsoförmågan bedömts som bara temporär och sjukdomen avbryter den rehabilitering som man räknat med; då borde inte den skadelidande kunna kräva ytterligare ersättning under hänvisning till att arbetsoförmågan numera visat sig definitiv.s. 764

26.Bestämningen av skadestånd för inkomstförlust har prövats i NJA 2007 s.461, där en arbetslös fått ersättning beräknad utifrån den högre inkomst som han sannolikt skulle ha fått genom arbete om inte skadan inträffat, och vidare i NJA 2008 s. 1177, där det beaktats att den skadelidande såsom anställd vid EU-kommissionen skulle ha haft en skattemässigt mer fördelaktig ställning än hon haft såsom skadad. — I RFS 2008:6 har en skadelidande, som påstod att hans förvärvsförmåga inskränkts, ansetts inte ha förmått att göra denna skada ens sannolik sedan han valt att ägna sig åt högskolestudier under den aktuella tiden i stället för att söka sig ut på arbetsmarknaden. — Frågan i vilken utsträckning merkostnader av olika slag utgjorde nödvändiga kostnader i anledning av en personskada har prövats i RFS 2007:49, med varierande resultat beträffande utgifter för barnomsorg, handikappanpassning av bostad, sängutrustning, kondenstumlare, snöslunga, underhåll av villa m.m.s. 765

27.NJA 2007 s. 953 gällde ansvar enligt 5 kap. kap. 2 § 1 st. 3 p. SkL mot närstående till omkommen person. Frågan var om den omständigheten, att de skadelidande genom samma trafikolycka mist två anhöriga, kunde medföra att man gick ifrån de schabloner — byggda på tabeller för ersättning för sveda och värk — som annars avgör storleken av detta skadestånd. I brist på särskild utredning om de psykiska besvär som uppkommit i det särskilda fallet ansåg sig HD inte böra frångå schablonen. Bl.a. framhölls att det var fråga om ersättning för personskada — inte om särskild ersättning för sorg och saknad — och en och samma läkningsprocess. — Bedömningen kan sägas vara en naturlig följd av att regeln om skadestånd konstruerats på detta vis, med ersättningen bedömd enligt normerna för sveda och värk. Att resultatet ibland kan verka stötande från den skadelidandes synpunkt (jfr även NJA 2006 s. 738) beror snarast på själva utgångspunkten för resonemanget.s. 765

28.Rörande ersättning till närstående kan vidare nämnas två hovrättsfall där syskon trots nära kontakt med en avliden inte fått skadestånd, eftersom kontakten inte gått tillräckligt långt utöver vanliga syskonrelationer (RFS 2007:43, RFS 2007:44).s. 766

29.2.2. Kränkning. Enligt SkL skall som bekant skada genom kränkning ersättas bara vid allvarlig kränkning genom brott mot någons person, frihet, frid eller ära (2 kap. 3 §). Det är en begränsning som inte förekommer vid diskriminering — men där har man som sagt fört ersättningen utanför skadeståndsrättens område — och inte heller vid skadestånd grundat på Europakonventionen (se NJA 2005 s. 462 och 1.5 ovan). Reglerna i SkL tillämpas emellertid påfallande välvilligt mot den skadelidande, även frånsett att ersättningarna har blivit allt generösare. Särskilt kan nämnas det uppmärksammade fallet NJA 2007 s. 540, där en treårig flicka hade utnyttjats sexuellt medan hon sov; hon hade inte fått reda på gärningen, och det var ovisst om hon någonsin skulle få reda på den. Ändå fick gärningsmannen betala skadestånd till flickan. Man kan säga att HD här har bortsett från lagtextens krav på skada — det avgörande är att det förekommit en kränkande handling, det spelar ingen roll om den drabbat den skadelidande (eller, rättare sagt, den som kräver skadestånd). Tydligen är preventionssynpunkten det avgörande. Att man dömer ut skadestånd oavsett om det föreligger eller kan tänkas uppkomma någon skada är onekligen en nyhet i rättstillämpningen; domstolen har visserligen åberopat vissa motivuttalanden till 2001 års ändringar i SkL, men frågan är om de har så långtgående innebörd. Men man får hoppas att resonemanget också i fortsättningen är inskränkt till speciella kränkningsfall. I så fall ställer det inte till så mycket bekymmer.s. 766

30.Några hovrättsfall om kränkningsersättning kan också nämnas. Hot och slag mot en parkeringsvakt har gett 5 000 kr i ersättning; han ansågs trots sitt yrke inte behöva tolerera sådana handlingar (RFS 2007:44). — En vuxen man som gjort sig skyldig till köp av sexuell handling av barn har dömts att utge 10 000 kr till målsäganden, som närmast passivt funnit sig i handlingarna (RFS 2008:32). — I RH 2009:47 hade en flicka på ett ungdomshem samtyckt till att en kamrat skar henne i armen. Kamraten dömdes trots samtycket för misshandel, men någon kränkningsersättning utgick inte. — Samma utgång blev det i RH 2009:33, där en man trots besöksförbud tagit sig in i en villa, där han och hans hustru tidigare bott tillsammans, och i hustruns frånvaro uppehållit sig där. Trots hemfridsbrottet ansågs hennes integritet inte kränkt i sådan grad att kränkningsersättning skulle utgå. — I RFS 2008:34 hade en elev anmält ett otillbörligt uppträdande av en lärare till skolledningen; läraren åberopade att anmälan var sanningslös och utgjorde förtal som berättigade till kränkningsersättning. Talan ogillades, varvid hovrätten efter en utförlig diskussion kom fram till att eleven, oavsett uppgiftens sanningshalt, gjort anmälan i en sådan privilegierad situation som låg utanför förtalsbestämmelsens tillämpningsområde. — I RH 2008:87 ansågs en domstols negativa uttalande om en part i domskälen visserligen som personuppgift, men det medförde inte rätt till kränkningsersättning enligt personuppgiftslagen.s. 766

31.2.3. Jämkning. Bestämmelsen om jämkning av ansvar för sakskada i 3 kap. 6 § SkL har sällan prövats av domstolarna; på snart 40 år har bara förekommit ett HD-avgörande (NJA 1996 s. 118). I RFS 2004:32 har emellertid bestämmelsen åberopats av en lokalhyresgäst, vars anställde vid svetsning vållat brand på fastigheten. Försäkringsbolaget som ersatt brandskadan krävde regressvis hyresgästen. Dennes ansvarsförsäkring, som var av ordinär typ, innehöll ett undantag för hyrd egendom. Eftersom det inte var styrkt att ansvarsförsäkringen täckte skadan jämkades hyresgästens ansvar till noll.s. 767

32.Rättsfallet har intresse även därför att hovrätten tog ställning till en omstridd fråga rörande 12 kap. 24 § JB, nämligen om hyresgästen svarar mot hyresvärden för anställdas vållande till brandskada på fastigheten. Paragrafens lagtext ger inte stöd för detta — den kan tyckas kräva vållande hos hyresgästen själv i dessa fall — men hyresvärden kan tänkas åberopa inte JB:s regel utan bestämmelsen om principalansvar i 3 kap. 1 § SkL vid skador av detta slag. Hovrätten ansåg detta möjligt — kravet på eget vållande skulle bara gälla skada orsakad av de kategorier som paragrafen uttryckligen nämner. Frågan kan verka tveksam (jfr vad som sägs nedan i 3.1 om möjligheten att kringgå kontraktsrättsliga regler genom att åberopa SkL) men jag menar nog numera att hovrättens bedömning är riktig. Begränsningen av ansvaret grundar sig på att hyresvärden ansetts böra hålla brandförsäkring, vilken skulle bära skadan; men rättsfallet visar att man kan komma till samma resultat också om SkL:s regel tillämpas.s. 767

33.Vad angår jämkning på grund av medvållande kan nämnas RFS 2007:26, där en byggherre vars egendom skadats vid svetsning inte ansågs ha oaktsamt medverkat till skadan genom att underlåta att utse brandskyddsansvarig. — I det nämnda hovrättsfallet RH 2009:47, om flickan som samtyckte till att bli skuren i armen, jämkades skadeståndet på grund av medvållande till ett skäligt belopp. Tydligen ansågs uppsåtligt medvållande föreligga (jfr 6 kap. 1 § 1 st. SkL).s. 767

34.2.4. Tredjemansskada Frågan om tredjemansskada har kommit upp i olika sammanhang. En allmän princip är ju att skada som träffar någon indirekt, på grund av att någon annan drabbas av person- eller sakskada, inte ersätts om den bara innebär en förmögenhetsförlust (t.ex. att den skadelidande går miste om en inkomst på grund av en annans skada); däremot ersätts fysisk skada som drabbat tredje man (se NJA 1988 s. 62, där dessa regler tillämpats). Besvärliga gränsfall uppkommer emellertid när en skada på egendom medför ekonomisk förlust för en nyttjanderättshavare eller annan innehavare av en särskild rätt till egendomen. I NJA 2009 s. 16 hade en bostadsrättshavare drabbats av kostnader på grund av vattenskada på lägenheten — han fick bo på annat ställe under reparationen. Fast skadan alltså träffat föreningens fastighet — inte den skadelidandes egendom — ansågs bostadsrättshavaren ändå berättigad till skadestånd av det byggföretag som vållat skadan. Att bostadsrättshavaren enligt bostadsrättslagen kan ha rätt att vända sig mot föreningen och fordra ersättning för kostnader av detta slag var enligt HD inget hinder mot att han kunde föra talan på utomobligatorisk grund mot byggföretaget. — Bedömningen är knappast överraskande; det var ju fråga om en särskilt kvalificerad rätt till den skadade egendomen. Ändå ansågs frågan kräva en utförlig — och för övrigt mycket lärorik — diskussion både i majoritetens motivering och i en skiljaktighet av två justitieråd. Det verkar som om HD allmänt sett skulle vara försiktig med att döma ut ersättning till andra än ägare av den skadade egendomen. (Jfr här även NJA 2004 s. 609, där skälen för ersättning vägde mindre tungt.).s. 768

35.Frågan om tredjemansskada i ett utomobligatoriskt förhållande kom också upp i hovrättsfallet RFS 2007:38; skada som en entreprenör tillfogat sidoentreprenörer som stod risken för den skadade egendomen ansågs som sakskada, trots att äganderätten övergått till byggherren, och ersattes i enlighet härmed. (Se också det speciella fallet NJA 2007 s. 584, refererat i 1.5 ovan, där Europakonventionen påverkat bedömningen.) 3. Andra frågor. 3.1. Preskription. I NJA 2007 s.879 förde ett försäkringsbolag, som ersatt ett rederis skador på grund av skadebringande olja, regresstalan mot avsändaren av olja under åberopande av utomobligatoriska regler om produktansvar och culpaansvar. Avsändaren invände att fordringen preskriberats enligt 41 § lagen om inrikes vägtransport. Denna regel ansågs tillämplig när det fanns ett sakligt samband mellan anspråket och befordringen, oavsett om talan fördes på utomobligatorisk grund och stödde sig på allmänna skadeståndsrättsliga regler, och talan ogillades. — Det gällde alltså ett fall av s.k. konkurrerande ansvarsgrunder, där en skadelidande åberopar SkL:s regler för att komma ifrån en laglig inskränkning i rätten till skadestånd. När inskränkningen som i detta fall grundar sig på en kontraktsrättlig bestämmelse är i vart fall huvudregeln att man inte kan kringgå den genom att hänvisa till att talan förs på utomobligatorisk grund (jfr 1 kap. 1 § SkL). Rättsläget är dock delvis oklart (jfr avsnitt 2.3 ovan om RFS 2004:32).s. 768

36.RFS 2007:54 rörde frågan om skadeståndstalan mot en kommun, grundad på ett felaktigt beslut om bygglov, skulle preskriberas tio år från beslutet eller från någon senare tidpunkt. Hovrätten fann tiden för beslutet vara avgörande, eftersom den som beviljats ett bygglov var oförhindrad att omedelbart utnyttja det. Skadeståndskravet var därför preskriberat.s. 769

37.I RFS 2008:16=RH 2008:78 prövades vad som skall anses som skada när det gäller utgångspunkten för tioårspreskriptionen enligt 31 § trafikskadelagen; av NJA 2001 s. 695 I framgår att fristen skall börja löpa när skadan gav sig till känna. Enligt hovrätten borde som skada anses, såvitt avsåg personskada, de fysiska eller psykiska besvär som påstås ha medfört negativa konsekvenser för den skadade, varvid samtliga ersättningsanspråk som hade sin grund i ett visst besvär skulle preskriberas tio år efter det besväret gav sig till känna. Olika preskriptionstider kunde löpa för ersättningskrav grundade på akuta och på bestående symtom; i det senare fallet skulle man utgå från tiden när det gick att konstatera att symtomen blivit bestående. Enligt denna bedömning var samtliga ersättningskrav redan preskriberade. HD vägrade prövningstillstånd, möjligen på den grund att resonemanget inte ansetts strida mot 2001 års fall. — Avgörandet illustrerar de komplicerade bedömningar som blir aktuella med nuvarande preskriptionsregler rörande trafikskador. Som ofta framhållits borde det vara dags att se över de försäkringsrättsliga preskriptionsreglerna, något som utlovades redan när 2005 års försäkringsavtalslag antogs.s. 769

38.3.2. Diskriminering Som nämndes inledningsvis, har ersättning för diskriminering enligt diskrimineringslagen numera förts bort från skadeståndsområdet. Skadeståndsansvar på sådan grund har dock bedömts i NJA 2008 s. 915. Fyra unga män med utländskt utseende hade besökt en restaurang som ett led i en undersökning om diskriminering förekom på olika krogar och hade vägrats inträde (vilket ju var något som man räknat med). Fast syftet med besöket var samhällsförbättrande och inte pekuniärt, ansågs det inte skäligt att de skulle få full ersättning för diskrimineringen; ersättningen bestämdes till 5 000 kr för var och en av dem. Två justitieråd ville ge dem ojämkat skadestånd (15 000 kr). Det återstår att se om diskrimineringsersättning i sådana fall bestäms efter liknande överväganden.s. 769

39.3.3. Kommundelning. Vid delning av en kommun har enligt NJA 2008 s.106 de berörda nya kommunerna ansetts svara solidariskt för skadeståndsanspråk grundade på åtgärder före delningen, såvida inte ansvaret reglerats annorlunda vid delningen.s. 770