1.Det har sedan lång tid tillbaka varit omdiskuterat hur denna ordning med dubbla sanktioner förhåller sig till det förbud mot dubbelbestraffning som kommer till uttryck i artikel 4 av det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Där föreskrivs (p.1) att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.s. 747
2.Frågan om skattetillägg skulle anses utgöra straff i Europakonventionens mening var tidigare föremål för delade meningar. På grundval av avgöranden både av de svenska högsta instanserna och av Europadomstolen är det numera sedan länge klarlagt att så är fallet.s. 747
3.Därmed har emellertid inte frågan om dubbelbestraffningsförbudet blivit entydigt besvarad. Bestämmelsen i tilläggsprotokollet kan nämligen läsas på olika sätt och Europadomstolens praxis på området har varit minst sagt svårgenomtränglig och inkonsekvent.s. 747
4.Tidigare ansågs det klart att det inte kan vara fråga om någon förbjuden dubbelbestraffning om både skattetillägg och straff enligt brottsbalken åläggs för ett uppsåtligt skattebrott (se bl.a. Europadomstolens dom den 14 september 1999 i målet Ponsetti och Chesnel mot Frankrike; jfr NJA 2000 s. 622 och RÅ 2002 ref. 79). Däremot ansågs frågan mera tveksam när det gällde oriktiga uppgifter lämnade av oaktsamhet.s. 747
5.Även i sistnämnda avseende fick man emellertid så småningom anledning att anta att det svenska systemet var förenligt med Europakonventionen med anledning av Europadomstolens uttalanden till förmån för den svenska ordningen i fallet Rosenquist mot Sverige (no. 60619/00, den 14 september 2004).s. 748
6.I annat sammanhang (JT 2006–07 s. 465 f) tillät jag mig att kommentera det avgörandet på följande sätt. ”Sakligt sett är detta tillfredsställande — vilken uppfattning man än må ha om det gällande svenska systemet i aktuellt hänseende skulle det enligt min mening i sak vara närmast absurt att betrakta det som stridande mot grundläggande mänskliga rättigheter. Motiveringen — där Europadomstolen uppehåller sig vid att straffets och skattetilläggets ändamål skiljer sig åt — blir emellertid svår att logiskt försvara och synes därtill inte stå i god överensstämmelse med tidigare domar av Europadomstolen (som dock inte heller de är helt konsistenta med varandra). Avgörandet den 14 september 2004 var ingen dom utan endast ett avvisningsbeslut där klagomålet förklarades "inadmissible", vilket innebär att prejudikatvärdet är begränsat. Det är därför inte helt uteslutet att frågan kan återkomma.”s. 748