1.3.1 Domen Målet avsåg frågan om förtroendet för opartiskheten hos en skiljeman (f.d. justitieråd), som hade en deltidsanställning på en advokatbyrå, rubbades av det förhållandet att en av parterna i skiljetvisten var en betydelsefull klient till byrån. Högsta domstolen upphävde skiljedomen: ”J.L. får anses ha varit anställd vid advokatbyrån, låt vara på deltid och med en inkomst som han inte var ekonomiskt beroende av. Det som framkommit om hans arbetsförhållanden, arbetsuppgifter och ställning på byrån innebär inte att han i det nu aktuella sammanhanget bör betraktas på annat sätt än övriga anställda jurister på byrån. […] Åtminstone när som i förevarande fall förhållandet mellan advokatbyrån och klienten är affärsmässigt betydelsefullt för advokatbyrån, måste det anses att intresse- och lojalitetsbindningen mellan å ena sidan advokatbyråns delägare och anställda jurister och å andra sidan klienten är en sådan omständighet som kan rubba förtroendet för opartiskheten hos en skiljeman anställd på advokatbyrån, när klienten är part i skiljeförfarandet (jfr Lindskog, Skiljeförfarande, 2005 s. 453 not 63). Ett sådant ställningstagande har stöd i IBA:s riktlinjer och i praxis från Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut. Ett förtroendeskadligt förhållande får anses föreligga även om skiljemannen inte själv haft direkt klientkontakt med parten, skiljedomsverksamheten bedrivits åtskild från advokatverksamheten eller skiljetvisten rört andra frågor än sådana som klientuppdraget normalt innefattat.” 3.2 Kommentar Den standard som Högsta domstolen ställer upp får anses innebära relativt högt ställda krav på en skiljemans opartiskhet. Som framgår av den sista meningen av det citerade förelåg det en rad omständigheter som innebar att kopplingen mellan skiljemannens skiljedomsverksamhet och parten i målet var svag. Det förhållandet att skiljemannens konsultavtal ansågs innebära en anställning — om än starkt begränsad — och att parten var en affärsmässigt betydelsefull klient för advokatbyrån fick stor betydelse för utgången, trots att skiljemannen själv inte hade samma intresse i affärsrelationen till klienten som advokatbyråns jurister i gemen. Det är tänkbart att domstolen — fullt legitimt — velat måna om Sveriges anseende som hemvist för skiljeförfaranden.s. 692
2.Högsta domstolens resonemang är väl underbyggt. Domstolens hänvisning till IBA:s riktlinjer, som är direkt tillämpliga på intressekonflikter i internationella skiljeförfaranden, ger stöd åt domslutet. Riktlinjerna har nämligen en punkt på sin röda lista som har följande lydelse: ”The arbitrator’s law firm currently has a significant commercial relationship with one of the parties or an affiliate of one of the parties.” 4. RÅ 2009 ref. 8 (jävsinvändning mot adjungerad ledamot i kammarrätt) 4.1 Domen En tjänsteman, som var tjänstledig från sin befattning hos Skatteverket för att vara adjungerad ledamot i Kammarrätten i Stockholm, deltog i ett beslut att avslå en begäran om muntlig förhandling i ett skattemål om särskilda tvångsåtgärder mot ett bolag, vars motpart var Skatteverket. Regeringsrätten fann att ledamotens deltagande i kammarrättens beslut inte grundade jäv.s. 693
3.Regeringsrätten konstaterar att ingenting framkommit som ger anledning att ifrågasätta den adjungerade ledamotens subjektiva opartiskhet. Den påpekar vidare med hänvisning till Europakonventionen att man med objektiv opartiskhet menar att det finns ”garantier för att varje legitimt tvivel” i fråga om domarens opartiskhet kan uteslutas.s. 694
4.Regeringsrätten anser att det finns sådana garantier. I sina domskäl hänvisar domstolen till värdet av den reform som genomförts under senare år i syftet att vidga rekryteringen till domaryrket, bl.a. genom att underlätta adjunktion för personer som är verksamma utanför domstolarna. Domstolen framhåller också att Skatteverket numera är en enda rikstäckande myndighet med ett mycket stort antal olika enheter med sinsemellan vitt skilda uppgifter och funktioner. Domstolen menar vidare att lägre krav i vissa mål skulle ställas på ledamöterna av en kollegial domstol än en ensamdomare samt att det slutliga avgörandet av en sak ställer högre krav på opartiskhet än ett beslut som fattas som ett led i handläggningen av målet. 4.2 Kommentar 4.2.1 Allmänt I domskälen redovisas skälen för rekryteringsreformen men Regeringsrätten förklarar inte på vilket sätt som reformen påverkar jävsbedömningen. I själva verket är det svårt att förstå att en parts rätt till en opartisk domstol skulle vara mindre därför att en av rättens ledamöter har säte i domstolen som en följd av en rekryteringsreform.s. 694
5.Som domstolen påpekar finns det skäl att väga in det förhållandet att Skatteverket är rikstäckande med ett mycket stort antal enheter. Å andra sidan borde det ha betydelse för jävsbedömningen att hon varit ombud för Skatteverket i skattemål.s. 694
6.Domstolen åberopar inget stöd för sin mening att lägre krav i vissa mål skulle ställas på ledamöterna av en kollegial domstol än en ensamdomare. Är tanken att en ledamots lägre grad av opartiskhet kompenseras av andra ledamöters otvetydiga opartiskhet? Intresset att slå vakt om tilltron till de rättsliga instanserna talar emot ett sådant synsätt, särskilt som den mindre opartiska domaren (eventuellt domarna) kan komma att få ett bestämmande inflytande på utgången i målet. Synsättet synes innebära att fall skulle kunna tänkas där ett eller två regeringsråd fick vara mindre opartiska i ett mål så länge som flertalet ledamöter var otvetydigt opartiska.s. 694
7.Inte heller argumentet att det slutliga avgörandet av en sak ställer högre krav på opartiskhet har stöd i de källor som nämnts ovan. För övrigt beslutar inte Regeringsrättens ledamöter slutligt i det här aktuella målet; skulle därför lägre krav på opartiskhet kunna ställas på dem? Skadeståndsmålet (se 9 nedan) gällde bara en preskriptionsinvändning men varken staten eller tingsrätten tillmätte det någon betydelse för jävsbedömningen.s. 695
8.Till det sagda skall läggas att skattejuristens adjunktion kan skapa framtida jävsproblem. För det fall hon ånyo utför talan för Skatteverket i Kammarrätten i Stockholm finns skäl att tro att de ledamöter med vilka hon dömt får anses vara jäviga. 4.2.2 Europadomstolen Domens prejudikatvärde får anses vara begränsat redan därför att domstolen går förbi ett flertal argument som tillmäts avgörande betydelse i Europadomstolens praxis, t.ex. i det nämnda rättsfallet Belilos. Marlène Belilos hade brutit mot en lokal ordningsföreskrift i Lausanne genom att delta i en mindre demonstration, för vilken tillstånd inte sökts. Polisnämnden i Lausanne utfärdade en ordningsbot om 120 SFr. Hon överklagade boten till den kantonala domstolen och därefter till den federala domstolen vilkas beslut gick henne emot. Hon klagade sedan till Europadomstolen bl.a. med motiveringen att nämnden utgjorts av en tjänsteman från polisens huvudkontor. Europadomstolen noterade att domaren i målet var en ämbetsman (”a senior civil servant”), som tjänstgjort som jurist vid det schweiziska polisväsendets huvudkontor. Han var tjänstledig för att vara ledamot av Polisnämnden men skulle sannolikt komma att återgå till tjänst inom polisväsendet efter tjänstgöringen hos nämnden. Han hade säte i denna i sin personliga egenskap, han hade avlagt domared, var inte underställd någon instans och han kunde i princip inte skiljas från sitt uppdrag som ledamot av nämnden under den fyraårsperiod för vilken han var förordnad. Europadomstolen fann likväl att han objektivt sett fick anses vara partisk.s. 695
9.Regeringsrätten omnämner inte Belilos i sina domskäl, trots att flera omständigheter av det slag som bidrog till att Schweiz fälldes var för handen även i målet inför Regeringsrätten, vissa av dem t.o.m. med klart större tyngd än i Belilos.s. 695
10.Regeringsrätten berör inte det förhållandet att Europadomstolen är benägen att betrakta en domare som jävig redan för det fall hon tidigare varit jurist för en part varför det måste vara än mer besvärande att en domare är ledig från sin tjänst hos en part. Regeringsrätten nämner inte heller att den adjungerade ledamoten inte hade ordinarie tjänst, än mindre nått en sluttjänst, och inte hade något anställningsskydd. Hon hade alltså en svagare ställning än den jurist som var domare i Belilos. Denne kunde i princip inte skiljas från sitt uppdrag hos nämnden under sin fyraåriga tjänstgöring. I själva verket är domarförordnandet av Skatteverkets jurist knappast förenligt med Europakonventionen.s. 696
11.Europadomstolen har framhållit betydelsen av överklagbarhet för jävsbedömningen. För utgången i Belilos var det av stor vikt att Belilos rätt att överklaga nämndens beslut var begränsad. I Belilos kunde sökanden dock överklaga nämndens rättstillämpning till två högre instanser medan kammarrättens beslut i realiteten inte var överklagbart. Regeringsrätten nämner inte detta.s. 696
12.Regeringsrätten kommenterar inte heller kammarrättens karaktär som domstol. Belilos avsåg en domstolsliknande nämnd som var behörig att besluta bara i fråga om ordningsförseelser och vars beslut inte ens togs in i polisregistret. Regeringsrättsmålet avsåg en domstol i andra instans med vid behörighet, varför större krav borde kunde ställas på den domstolen.s. 696
13.Kammarrättens beslut fattades i ett mål rörande särskilda tvångsåtgärder som Skatteverket ville rikta mot sin motpart, medan Belilos gällde en bot om 120 SFr. Det skulle ha varit välgörande om Regeringsrätten berört målets karaktär, beaktat att Skatteverket är en brottsbekämpande myndighet som har självständiga,brottsutredande uppgifter (lagen 1997:1024) och vägt in att allvarligare sanktioner var aktuella i detta mål än i Belilos.s. 696
14.Mål där utrymmet för skönsmässiga bedömningar är stort ställer höga krav på opartiskhet och att domskälen ägnas särskild omsorg. I Belilos var utrymmet för skön ringa. Kammarrättens beslut avsåg ett ställningstagande som inbegrep ett större mått av skönsmässig bedömning. Det är svårt att se att Regeringsrättens dom tillgodoser dessa krav.s. 697
15.Europadomstolen brukade i Belilos ”den vanlige medborgaren” som måttstock för jävsbedömningen, vilket leder till en sträng bedömning. Regeringsrätten går förbi denna fråga; den anger ingen måttstock för sin bedömning. 4.2.3 Slutord IBA:s regler liksom Bangalore Principles rekommenderar restriktivitet i fråga om en domares medverkan i ett mål där en tidigare arbetsgivare är part. Tanken att man — i likhet med Regeringsrätten — skulle tillåta en domares medverkan i ett mål där dennas ordinarie arbetsgivare är part är så främmande för domare och advokater världen över att denna möjlighet inte övervägs eller ens nämns i dessa dokument.s. 697
16.Man frågar sig vidare hur Regeringsrätten skulle ha bedömt jävsfrågan om det hade varit en anställd hos ett företag som hade varit adjungerad, t.ex. en skattejurist anställd hos en större, rikstäckande revisionsbyrå mot vilken Skatteverket ville rikta särskilda tvångsåtgärder. Skulle domstolen ha funnit det acceptabelt att skattejuristen dömt i ett mål där den egna ordinarie arbetsgivaren (revisionsbyrån) var part?s. 697