Hela artikeln

1.Av hovrättsassessorn Ms Hs. 621

2.Förändrade ersättningsregler i expropriationslagen har medfört att ersätt-s. 621

3.ningsnivåerna vid expropriation och sådana förfoganden har höjts. En avs. 621

4.nyheterna är att s.k. förväntningsvärden har blivit ersättningsgilla. Ens. 621

5.annan nyhet är ett påslag, som innebär att ersättningen för en fastighet soms. 621

6.tas i anspråk bestäms högre än fastighetens marknadsvärde. I artikeln redo-s. 621

7.görs för innebörden av förändringarna.s. 621

Inledning

1.Den 1 augusti 2010 trädde ändringar av reglerna om ersättning vid expropriation i kraft. Det är den första reformen av ersättningsreglerna sedan expropriationslagens (1972:719) tillkomst i början av 1970-talet. Expropriationsrättens statiska natur samt dess betydelse ur ett äganderättsperspektiv gör att ändringarna förtjänar att uppmärksammas.s. 621

2.Expropriation är i dag en tämligen ovanlig företeelse. Sådan markåtkomst som i och för sig hade kunnat åstadkommas med stöd av expropriationslagen sker regelmässigt enligt annan lagstiftning, som i detalj är avpassad för markåtkomsten och den verksamhet som därigenom ska tillgodoses. Tillgång till annans mark i syfte att bygga en allmän väg, dra fram en ledning eller skapa ett naturreservat kan t.ex. åstadkommas — i stället för genom expropriation — enligt bestämmelser i väglagen (1971:948), ledningsrättslagen (1973:1144) respektive miljöbalken.s. 621

3.Expropriationslagen är avpassad för en rad olika markåtkomstsituationer, såväl att en hel eller del av en fastighet tas i anspråk som att särskilda rättigheter i fastigheten tillskapas, upphävs eller begränsas. Eftersom detta motsvarar eller liknar åtgärder som kan vidtas enligt ett flertal andra författningar, har i stor utsträckning en lagstiftningsteknik använts som innebär att vissa av expropriationslagens bestämmelser görs tillämpliga även när det inte är fråga om formlig expropriation. Enbart lagens ersättningsbestämmelser kommer till användning i ett tjugotal andra författningar. De ovan nämnda lagarna utgör tre exempel. Därutöver kan man räkna med att reglerna har betydelse även för andra, näraliggande ersättningssituationer, där det saknas detaljerade regler om hur ersättningen ska bestämmas. De ändringar som nu har gjorts i ersättningsreglerna i expropriationslagen får alltså omfattande följdverkningar även på områden som ligger utanför den lagens bokstav.s. 621

Avsikten med förändringarna

1.Sedan gammalt är grundtanken bakom ersättningsreglerna att en fastighetsägare ska hållas skadeslös vid expropriation. Fastighetsägarens förmögenhetsmassa ska alltså förbli oförändrad trots expropriationen. Denna grundsats har kommit till uttryck genom bestämmelser om att ersättning ska betalas för dels marknadsvärdet eller marknadsvärdeminskningen på den fastighet som exproprieras, dels fastighetsägarens skada i övrigt (t.ex. flyttkostnader, förlorad näringsinkomst eller dylikt). Grundsatsen om att fastighetsägaren ska hållas skadeslös har emellertid försetts med flera undantag. De mest framträdande är den s.k. influensregeln och den s.k. presumtionsregeln, se nedan. I vissa fall kan dessa regler medföra att ersättningen understiger värdet på den egendom som tas i anspråk.s. 622

2.Den främsta målsättningen med ersättningsreformen är att äganderätten ska stärkas genom högre ersättningsnivåer. Ersättningen vid expropriation anses — tillsammans med flera andra omständigheter — utgöra en måttstock på äganderättens styrka. Avsikten är att de höjda nivåerna ska återspegla vem som i dag använder sig av expropriation. Till skillnad mot förhållandena vid expropriationslagens tillkomst står i dag ofta enskilda bakom tvångsvis markåtkomst. Även om markanskaffningen i princip alltid sker för samhällsnyttiga ändamål är det inte ovanligt att dessa sammanfaller med verksamheter som genererar vinst för dem som exproprierar.s. 622

3.Ytterligare en grundtanke bakom de nya reglerna är att de i ökad utsträckning ska efterlikna den ersättning som fastighetsägaren hade kunnat få vid en försäljning av fastigheten på den fria marknaden utan något hot om expropriation. Avsikten är alltså att fastighetsägaren inte ska försättas i ett sämre ekonomiskt läge än sina grannar, vars fastigheter inte exproprieras. Tvärtom anses det försvarbart att ersättningarna vid expropriation inte bara ligger i linje med utan till och med överstiger vad som skulle ha betalats vid försäljningar på den öppna marknaden.s. 623

Presumtionsregeln har upphävts

1.Presumtionsregeln utgjorde ett framträdande exempel på att marknadsvärdet på en fastighet som togs i anspråk inte ersattes fullt ut. Regeln bestod av en motbevisbar presumtion om att varje ökning av betydelse av en fastighets marknadsvärde under en tioårsperiod före ansökan om expropriation (dock högst 15 år före talans väckande i domstol) utgjordes av förväntningar om att marken skulle få användas på ett sätt som ännu inte var tillåtet. Det rörde sig om alltså om s.k. förväntningsvärden, som utgör delvärden i fastighetens totala marknadsvärde och som kan föreligga i olika slags situationer där en tänkt värdehöjande användning av fastigheten kan förväntas bli tillåten i framtiden. Visserligen var förväntningsvärden ersättningsgilla för det fall de förelåg redan före den nämnda tio- eller femtonårsperioden. Avsikten var emellertid att presumtionsregeln normalt skulle medföra att samtliga förekommande förväntningsvärden undantogs från det ersättningsgilla området. Med tillämpning av presumtionsregeln kunde expropriationsersättningen alltså bestämmas lägre än den ianspråktagna fastighetens marknadsvärde eller, vid expropriation av en del av en fastighet, marknadsvärdeminskning.s. 623

2.Presumtionsregeln infördes i början av 1970-talet för att hålla ersättningarna vid tvångsförvärv av mark nere. Höga expropriationsersättningar ansågs ha en höjande effekt på markvärdena. Det ansågs också att de som exproprierar — främst kommunerna — inte ska behöva betala för sådana höjningar av fastighetsvärdena som har tillskapats genom det allmännas insatser i samband med bebyggelseutvecklingen. Tanken var alltså att det regelmässigt var det allmänna som genom sina insatser, t.ex. kommunernas planläggning, skapade förväntningsvärden och därför skulle förbehållas värdeökningarna.s. 623

3.Inget av dessa skäl anses längre vara tillräckligt bärande för att fastighetsägarna ska undandras ersättning för förväntningsvärden. Ett av de argument som förs fram till stöd för denna ståndpunkt är att regelmässigt flera av de komponenter — vid sidan av förväntningar om framtida användning — som skapar en fastighets marknadsvärde ligger bortom fastighetsägarens egen kontroll. Hänsyn till äganderätten medför att den som fråntas sin fastighet ändå bör ersättas för hela det ekonomiska bortfall som följer därav. Därför har presumtionsregeln upphävts. Konsekvenserna av detta är flera. Även om regeln sällan har kommit till uttrycklig användning, synes den ha haft en dämpande effekt på expropriationsersättningarna. Detta torde inte minst ha varit fallet vid frivilliga överenskommelser. Upphävandet medför därmed sannolikt en allmänt höjande effekt på ersättningsnivåerna, som kommer att ligga närmare de ianspråktagna fastigheternas marknadsvärde.s. 624

4.En ytterligare följd av att presumtionsregeln har upphävts är att det inte längre finns anledning att ifrågasätta vare sig dess skälighet i allmänhet eller dess förenlighet med det grundlagsfästa egendomsskyddet. Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen ska den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Samtidigt ska ersättningen bestämmas enligt de grunder som anges i lag. Regeringen har, med stöd av en bred politisk majoritet, föreslagit att paragrafen ändras den 1 januari 2011 så att det tydliggörs att full ersättning ska betalas. En gängse uppfattning är att grundlagsbestämmelsen redan enligt sin nuvarande lydelse — i vart fall som huvudregel — garanterar ersättning för hela förlusten. Det har därför ifrågasatts om presumtionsregeln, som ju innebar att en fastighets värde inte ersattes fullt ut, var förenlig med grundlagsbestämmelsen. Regeringen har visserligen gjort bedömningen att de principer för ersättningsbestämningen som fanns i expropriationslagen före den 1 augusti 2010 inte stod i strid med en grundlagsfäst princip om full ersättning. Likväl kan det på goda grunder antas att en bibehållen presumtionsregel skulle ha orsakat en juridisk debatt om ersättningsreglernas förenlighet med grundlagen i dess nya lydelse.s. 624

Influensregeln sedan presumtionsregeln har upphävts

1.En annan effekt av att presumtionsregeln har avskaffats är mera svårbedömbar. Det gäller hur influensregeln ska tillämpas sedan presumtionsregeln har upphävts. Influensregeln är föranledd av att ändamålet med expropriationen (”expropriationsföretaget”) kan påverka den ianspråktagna fastighetens marknadsvärde antingen sänkande (s.k. företagsskada) eller höjande (s.k. företagsnytta). Med vetskap om expropriationsföretaget kan alltså marknadens intressenter vid värdetidpunkten värdera fastigheten annorlunda än om den — hypotetiskt — hade bjudits ut till försäljning utan att expropriationsföretaget hade varit aktuellt.s. 625

2.Influensregeln innebär att man vid ersättningsbestämningen som utgångspunkt ska bortse från expropriationsföretaget och dess värdeinverkan. Ersättningen ska bestämmas till det värde som fastigheten hade haft om expropriationsföretaget inte hade förekommit. Influensregeln medför alltså att fastighetsägaren slipper utstå en lägre ersättning, om värdet på fastigheten har sjunkit på grund av företagsskada. Samtidigt behöver den som exproprierar inte betala en högre ersättning på grund av att fastighetsvärdet har stigit på grund av företagsnytta. Så långt kan influensregeln ses som ett tämligen naturligt inslag i ersättningsregleringen. Dess egentliga betydelse ligger snarast i de möjligheter som den erbjuder i fråga om undantag från huvudprincipen. Vare sig expropriationsföretaget har medfört höjande eller sänkande inverkan på en fastighets värde, ska värdet beräknas med beaktande av företagsnyttan eller företagsskadan, om det är skäligt. Denna skälighetsbedömning görs utifrån en bedömning av om skadan är ”vanlig”, antingen i närområdet eller under jämförbara förhållanden i allmänhet (de s.k. orts- och allmänvanlighetsrekvisiten). På så sätt likställs den som drabbas av expropriation med andra fastighetsägare som får se sina fastighetsvärden påverkas av samma eller liknande förhållanden.s. 625

3.Utredningen om expropriationsersättning föreslog vissa förändringar av influensregeln. I allt väsentligt har dessa förslag inte genomförts (se dock nedan om att det s.k. toleransavdraget har avskaffats). Likväl påverkas influensregeln, eftersom presumtionsregeln har upphävts.s. 626

4.När presumtionsregeln infördes framhölls bl.a. de svårigheter som hade varit förenade med att tillämpa influensregeln (i dess dåvarande lydelse). De faktorer som inverkar värdehöjande på marken kan vara många och i flera fall sammanvävda med varandra. Presumtionsregeln medförde emellertid att eventuella förväntningsvärden med anledning av en exploatering undantogs från det ersättningsgilla området. Detta förenklade ersättningsbestämningen, eftersom det därmed inte fanns någon anledning att bena ut vilken del av förväntningsvärdena som berodde på expropriationsföretaget eller på allmänna eller kringliggande omständigheter.s. 626

5.Genom att presumtionsregeln har upphävts kan rättsläget något förenklat sägas ha återgått till det som gällde före regelns tillkomst. Det saknar fortsättningsvis självständig betydelse att en viss värdeökning på en fastighet är att betrakta som ett förväntningsvärde. Det begreppet hörde presumtionsregeln till. Det finns i stället — liksom före ersättningsreformen i början av 1970-talet — ett behov av att fullt ut avgöra i vilken utsträckning som en höjning av en fastighets värde härrör från expropriationsföretaget. I den mån så är fallet, är värdehöjningen ersättningsgill enbart under förutsättningarna i influensregeln (dvs. om det är skäligt med hänsyn till orts- eller allmänvanlighetsrekvisiten). Hur influensregeln närmare ska tillämpas i de fall som presumtionsregeln tidigare var tillämplig kommer att få avgöras genom rättstillämpningen.s. 626

6.Med anledning av att samtliga delar av en fastighets marknadsvärde fortsättningsvis måste prövas mot influensregeln, kommer t.ex. rättsfallet NJA 1981 s. 933 i ett nytt ljus. I det fallet framhöll Högsta domstolen att presumtionsregeln var den lagregel som lagstiftaren hade anvisat för att en kommun som exproprierar ska kunna tillgodogöra sig sådan markvärdestegring som har föranletts av dess egen planläggningsverksamhet. Markvärdestegring med anledning av förväntad detaljplanering av marken skulle alltså bedömas enligt presumtionsregeln. Vidare ansåg domstolen att detaljplanläggningen inte kunde anses vara en del av expropriationsföretaget. Värdestegring med anledning av planläggningen skulle därför inte bedömas enligt influensregeln.s. 627

7.Frågan är emellertid om rättsfallet hade fått samma utgång om presumtionsregeln inte hade funnits att tillgå. Sedan regeln har upphävts ställs det på sin spets bl.a. om detaljplanering av ett område kan anses utgöra en del av expropriationsföretaget och om värdeinverkan på en fastighet till följd av förväntningar om planläggningen omfattas av influensregeln. Flera omständigheter talar för att ett expropriationsföretag i dag — i motsats till vad som gällde vid expropriationslagens tillkomst — kan innefatta även kommunens planläggningsprocess. Inte minst skulle en sådan slutsats kunna följa av det nära samband som planläggningen numera många gånger har med enskilda exploateringsprojekt. Något klart svar på frågan går emellertid inte att utläsa ur rättspraxis.s. 627

Toleransavdraget har avskaffats

1.Som nämns ovan betalas det enligt influensregeln ersättning för förekommande företagsskada (dvs. det bortses från företagets sänkande värdeinverkan) enbart om företagsskadan är av någon betydelse och i den mån det är skäligt utifrån en bedömning av om skadan är ”vanlig” i närområdet eller under jämförbara förhållanden i allmänhet (de ovan nämnda orts- och allmänvanlighetsrekvisiten). Dessa kriterier utgör en ersättningsmässig kvalifikationsgräns som måste ”uppnås” för att företagsskadan ska kunna ersättas. Först när skadan är så stor och ovanlig att den inte skäligen bör tålas är kvalifikationsgränsen uppnådd, varpå skadan ersätts. Det kan tänkas att olika fastighetsägare, vars fastigheter tas i anspråk för samma expropriationsföretag, drabbas av företagsskada av olika storlek. Ersättningen bestäms med bortseende från företagsskadan (dvs. ersättning betalas för företagsskadan) enbart beträffande de fastighetsägare för vilka företagsskadan överstiger kvalifikationsgränsen för ersättningsskyldighet.s. 627

2.Mot bakgrund av förarbetsuttalanden slog Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1977 s. 424 fast att influensregeln gav utrymme för en fördelning av förekommande företagsskada mellan den skadelidande fastighetsägaren och den som exproprierar. I de fall som ersättning för företagsskada ska betalas skulle det enligt rättsfallet göras ett avdrag från ersättningen (ett s.k. toleransavdrag). Anledningen var att domstolen ansåg att det vore orimligt om fastighetsägare som drabbas av företagsskada utöver den nivå där rätt till ersättning inträder skulle få ersättning också för den del av minskningen av fastighetens marknadsvärde som föranleds av värdeinverkan under nämnda nivå och som alltså får tålas av andra fastighetsägare utan ersättning. Bedömningen i rättsfallet har bekräftats genom senare rättspraxis. Med några undantag har toleransavdraget från ersättningen för företagsskada ansetts uppgå till fem procent av en fastighets värde i ”oskadat” skick.s. 628

3.Det sålunda praxisskapade toleransavdraget (om än med uppmuntran från förarbetena, se ovan) utgjorde ett undantag från principen att expropriationsersättningen ska motsvara den ianspråktagna fastighetens marknadsvärde. Enligt de lagändringar som nu har trätt i kraft avskaffas emellertid möjligheten att göra något toleransavdrag, varför ersättningen närmas marknadsvärdet. Anledningen till förändringen är att det inte anses finnas tillräckliga skäl för att den som exproprierar ska undgå att betala någon del av en företagsskada som är av sådan storleksordning att den överstiger kvalifikationsgränsen för ersättning. Detta gäller även om andra fastighetsägare, som får utstå värdeminskning av mindre slag, fortfarande lämnas utan ersättning. På så sätt kan lagändringen sägas innebära en positiv särbehandling av de fastighetsägare vars fastigheter drabbas av stora värdesänkningar till följd av det tillämnade expropriationsföretaget. Lagändringen innebär vidare att det skapas en viss ”tröskeleffekt” genom att fortsättningsvis ingen ersättning betalas för företagsskador upp till den ersättningsmässiga kvalifikationsgränsen, medan full ersättning lämnas för företagsskador av omedelbart högre storlek. Med hänsyn till att kvalifikationsgränsen i praxis har bedömts ligga på förhållandevis låga nivåer, anses emellertid inte några omotiverat stora tröskeleffekter uppkomma.s. 628

4.Även möjligheten att göra ett motsvarande toleransavdrag i fråga om ersättning för miljöskada enligt 32 kap. 1 § miljöbalken har avskaffats. Reglerna om miljöskada hör nära samman med reglerna om ersättning för företagsskada vid expropriation. Vidare har nyligen även en annan regel, som innehöll en närbesläktad form av toleransavdrag, upphävts.s. 629

Ersättning utöver marknadsvärdet

1.Den mest spektakulära av de ändringar som nu har genomförts är tveklöst den som innebär att det fortsättningsvis ska göras ett schablonpåslag på ersättningen för den fastighet som tas i anspråk. Påslaget innebär att ersättningen kommer att överstiga fastighetens marknadsvärde. Marknadsvärdet eller, vid expropriation av en del av en fastighet, marknadsvärdeminskningen utgör emellertid fortfarande utgångspunkten för hur ersättningen ska bestämmas.s. 629

2.Schabloniserade påslag på ersättningen är inte något nytt. En regel om ett sådant påslag förekom redan genom 1845 års motsvarighet till den nuvarande expropriationslagen. Avsikten i det fallet synes inte enbart ha varit att generellt höja ersättningsnivån. Ytterligare motiv kan ha varit att undvika risken för underkompensation samt att täcka vissa förluster för fastighetsägaren som inte ersattes i övrigt. Även i annan liknande — och modernare — lagstiftning har schabloniserade påslag på ersättning till fastighetsägare, vars fastigheter har tagits i anspråk, förekommit.s. 629

3.Det påslag som nu har införts ska utgöra 25 procent av den ianspråktagna fastighetens marknadsvärde eller marknadsvärdeminskning. Påslaget motiveras med ett resonemang som utgår ifrån att fastighetsägaren genom expropriationen ofrivilligt blir av med sin fastighet. En sådan säljovillig fastighetsägare torde regelmässigt värdera sin fastighet högre än marknadsvärdet. Den högre och subjektiva värderingen, som betingar säljovilligheten, kan bero på t.ex. affektionsvärden eller förväntningar om att fastigheten ska kunna säljas till ett högre pris i framtiden. Annorlunda uttryckt skulle fastighetsägaren, om expropriationen inte hade varit aktuell, ha varit beredd att sälja fastigheten enbart för ett pris överstigande marknadsvärdet. Påslaget är avsett att kompensera för dessa överskjutande värden, som fastighetsägaren går miste om genom expropriationen. Det är fråga om värden som kan vara svåra att mäta ekonomiskt, och det hålls öppet om påslaget utgör kompensation för ideell eller ekonomisk skada. Skälen för påslaget anses emellertid tala för det senare. Sålunda anses påslaget vara en följd av att det görs en mer allsidig bedömning av fastighetens värde. Påslagets storlek om 25 procent är till stora delar bestämt utifrån en ren skälighetsbedömning.s. 629

4.Av de ändringar i ersättningsreglerna som nu har genomförts får naturligtvis det procentuella påslaget den enskilt största inverkan på ersättningsnivåerna. Även andra konsekvenser av påslaget bör emellertid framhållas. Det gäller de avgränsningar för påslagets tillämpningsområde som med nödvändighet har fått göras i lagstiftningsärendet.s. 630

5.Som framhålls inledningsvis är expropriationslagens ersättningsregler i stor utsträckning tillämpliga i fastighetsrelaterade ersättningssituationer enligt andra lagar. Det gäller även i situationer där ersättningen framstår som ett mera utpräglat skadestånd än vad som är fallet när ersättning betalas till följd av expropriativa ingrepp i äganderättsförhållandena. Samtidigt bygger de expropriationsrättsliga ersättningsreglerna i stort på skadeståndsrättsliga utgångspunkter. Till exempel suppleras ersättningsreglerna i expropriationslagen av de oskrivna principer som överlag gäller på skadeståndsrättens område.s. 630

6.En följd av det sagda är att ersättning för ett ingrepp i fast egendom många gånger skulle bestämmas på samma sätt oavsett om detta skedde enligt expropriationslagens regler eller — i avsaknad av närmare regler om ersättningsbestämningen — allmänna ersättningsprinciper. Detta torde vara en bidragande orsak till att hänvisningarna i andra lagar till expropriationslagens ersättningsbestämmelser inte har genomförts helt konsekvent. I fråga om helt motsvarande ersättningssituationer enligt t.ex. väglagen och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg finns det hänvisningar till expropriationslagens ersättningsbestämmelser i den ena lagen men inte i den andra. Någon skillnad i ersättningshänseende är emellertid sannolikt inte avsedd.s. 630

7.Det procentuella påslaget ska alltså göras i de fall där expropriationslagens ersättningsregler gäller. Någon fullständig kartläggning och genomgång av sådana ersättningsbestämmelser som inte hänvisar till expropriationslagen har inte gjorts i lagstiftningsärendet. Frågan om en utvidgning av påslagets tillämplighet till sådana ersättningsfall har överlämnats till framtida lagöversyner på respektive rättsområde.s. 631

8.Samtidigt lämnas det i förarbetena öppet vilka möjligheter som finns till analogisk tillämpning av påslaget i näraliggande ersättningssituationer. Här bör beaktas att den gängse principen i svensk ersättningsrätt är att egendom som tas i anspråk ersätts i enlighet med marknadsvärdet. Påslaget är av sådan särskild karaktär att dess användning i avsaknad av uttryckligt lagstöd framstår som betänklig. En omfattande sådan analogisk tillämpning synes inte heller stå i överensstämmelse med den begränsning av reformen till just det expropriationsrättsliga området som kommer till uttryck genom de nu aktuella lagändringarna. Det utrymme för analogislut som ändå kan finnas bör sannolikt begränsas till sådana situationer där lagfästa regler för ersättningsbestämningen saknas samtidigt som det finns uttryckliga regler om ett procentuellt påslag i andra i sak motsvarande situationer. Vad beträffar ersättning för miljöskada enligt 32 kap. 1 § miljöbalken, som i delar uppvisar likheter med expropriationsfall, är möjligheten att hävda att något påslag ska betalas kringskuren av uttryckliga förarbetsuttalanden om motsatsen.s. 631

9.I ett större perspektiv kan man naturligtvis ställa frågan vilka särdrag som de expropriativa ingreppen uppvisar och som medför att en fastighetsägare just i de fallen bör särbehandlas med ett påslag. Detta gäller inte minst med tanke på att något påslag inte ska betalas i andra situationer där fastighetsägaren framstår som lika skyddsvärd. Även fortsättningsvis ska den fastighetsägare som är hänvisad till att få skadestånd enligt skadeståndslagen (1972:207) för att någon har förstört hela eller delar av hans egendom vara hänvisad till gängse principer för ersättning intill egendomens marknadsvärde. Den nu aktuella reformen kan medföra krav på lagändringar även beträffande sådana situationer. Detsamma gäller möjligen när det enligt ett offentligrättsligt beslut tvingas fram försäljning av egendom enligt lagen (1904:48 s.1) om samäganderätt. Vidare har Lagrådet påpekat att de expropriationsrättsliga reglerna har legat till grund för utformningen av regler om ersättning även utanför fastighetsrättens område, t.ex. när det gäller tvångsinlösen av aktier enligt 22 kap. 2 § aktiebolagslagen (2005:551). Även om avsikten med ersättningsreformen inte är att sådana fall ska påverkas, kan det inte uteslutas att röster kommer att höjas för en förändring av lagreglerna även i dessa avseenden.s. 631

Avslutning

1.Samtliga de förändringar som nu har genomförts innebär — i olika utsträckning — att ersättningsnivåerna vid expropriation och sådana förfoganden har höjts. Det procentuella påslaget står för den mest påtagliga effekten. Den ökade kostnaden för markåtkomst kommer även att inverka höjande på ersättningarna vid de ”frivilliga” försäljningar eller upplåtelser av mark som sker när fastighetsägaren ställs inför utsikten till expropriation. Konsekvenserna av kostnadsökningarna har av regeringen överlag bedömts som godtagbara. Många gånger är kostnaden för markåtkomst en mycket liten del av den totala investeringskostnaden för expropriationsföretaget. I vissa fall — t.ex. på naturvårdens område — utgör emellertid markanskaffningskostnaden en betydande del av den totala investeringsutgiften. De högre ersättningsnivåerna får naturligtvis konsekvenser för verksamheten på dessa områden. Detta har föranlett Lagrådet att framhålla att förändringarna kan inge betänkligheter.s. 632

2.Slutligen bör det framhållas att den aktuella reformen inte utesluter ytterligare ändringar på expropriationsrättens område framöver. Det kan bli fråga om att se över expropriationslagen mot bakgrund av att dess innehåll är språkligt svårtillgängligt. Vidare innehöll Utredningen om expropriationsersättnings slutbetänkande förslag om s.k. vinstfördelning för det fall expropriation sker för förvärvsverksamhet som bedrivs på i huvudsak marknadsmässiga villkor. Sådana regler skulle i princip möjliggöra att fastighetsägaren får del av den vinst eller nytta som fastigheten får för den exproprierande. Mot bakgrund av kritik under remissbehandlingen mot förslaget, bl.a. för bristande genomarbetning, har regeringen inte gått fram med något motsvarande förslag. I stället har det förutskickats att direktiv till en utredning, som ytterligare ska överväga frågan, ska beslutas under år 2010.s. 633