Stycket

17.I NJA 2008 s. 406 fastslog HD:s majoritet, vid prövningen av ett yrkande om upphävande av en i Stockholm meddelad skiljedom avseende tvist mellan två utländska parter, att skiljeförfarandet var underkastat svensk rätt och att processuella frågor därför skulle lösas enligt svensk rätt, ”trots att skiljeförfarandet vilar på utländsk lag”. — Med den citerade formuleringen synes HD ha åsyftat att utländsk rätt var tillämplig på de materiella tvistefrågorna. HD:s uppfattning att svensk rätt var tillämplig på skiljeförfarandets processuella frågor uttalades utan omnämnande av något internationellt privaträttsligt lagrum men torde kunna stödjas på 46 § i lagen (1999:116) om skiljemän. HD:s dom innehåller också intressanta resonemang om den s.k. påståendedoktrinen, vilka dock i huvudsak är av processrättslig snarare än av internationellt processrättslig karaktär (jfr dock t.ex. Pålsson i SvJT 1999 s. 315–329 och NJA 2007 s. 1000). 5.4.2 Erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar En i Danmark meddelad skiljedom förklarades i NJA 2008 N 32 vara verkställbar i Sverige enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Svaranden invände visserligen att partsrubriceringen i skiljedomen inte var korrekt, men Svea hovrätt, vars beslut fastställdes av HD, hänvisade till att svaranden delgetts kallelse till skiljenämndens muntliga förhandling, att han också varit närvarande vid denna och att han inte visat att det fanns någon sådan omständighet som enligt lagens 54 § skulle hindra skiljedomens erkännande och verkställighet i Sverige. 5.5 Insolvensrätt EG-domstolens dom i saken Staubitz-Schreiber (mål C-1/04), meddelad den 17 januari 2006, rör tolkningen av artikel 3(1) i EG-förordningen nr 1346/2000 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen), som tillerkänner domstolarna i den medlemsstat, inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, behörighet att inleda ett huvudinsolvensförfarande. Sagda plats, i den juridiska litteraturen ofta betecknad som COMI (en förkortning av ”the centre of the debtor’s main interests”), presumeras i artikel 3(1) beträffande bolag och andra juridiska personer sammanfalla med den plats där sätet finns, medan någon motsvarande lagfäst presumtion inte finns beträffande fysiska personer. En i Tyskland bosatt fysisk person begärde i december 2001 hos en tysk domstol att ett insolvensförfarande avseende hennes tillgångar skulle inledas. Den 1 april 2002, då förfarandet fortfarande inte blivit inlett (ett insolvensförfarande anses enligt förordningens artikel 2(f) inlett först när domstol fattat beslut därom), flyttade hon till Spanien. Hennes begäran om tyskt insolvensförfarande avslogs därefter med motiveringen att tyska domstolar saknade behörighet eftersom hennes COMI efter flyttningen fanns i Spanien. Frågan om detta var en korrekt tillämpning av artikel 3(1) underställdes så småningom EG-domstolen, som konstaterade att något svar inte fanns att utläsa ur själva förordningstexten. Det skulle emellertid strida mot förordningens syften om behörigheten för den domstol, vid vilken begäran om insolvensförfarande först framställdes, övergick till domstolar i en annan medlemsstat på den grunden att gäldenären, innan beslut om att inleda förfarandet fattats, flyttat sina huvudsakliga intressen dit. Det måste undvikas att parterna får motiv att överföra tillgångar eller välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning (”forum shopping”). En övergång av behörigheten till en annan medlemsstat skulle enligt EG-domstolen dessutom tvinga borgenärerna att ständigt rikta krav mot gäldenären på den plats där han finner för gott att mer eller mindre permanent etablera sig, vilket i praktiken ofta skulle dra ut på förfarandet. Att den domstol vid vilken begäran först framställdes behåller sin behörighet garanterar enligt domstolen också en större rättssäkerhet för borgenärerna. EGdomstolens slutsats blev således att domstolen i den medlemsstat, i vilken gäldenärens COMI finns när denne framställer begäran om insolvensförfarande, behåller sin behörighet även när gäldenärens COMI senare, innan det fattats beslut om att inleda förfarandet, flyttats till en annan medlemsstat. — Denna slutsats var inte oväntad. Principen om perpetuatio jurisdictionis torde vara fast förankrad i medlemsstaternas processrätt och kan stödja sig på tunga sakliga argument. Att insolvensförordningen i artikel 2(f) har valt att inte anse förfarandet vara inlett förrän en domstol har meddelat beslut därom är huvudsakligen av terminologisk betydelse och har helt korrekt inte tillåtits att vara avgörande för utgången. En anmärkning kan dock göras rörande EG-domstolens argumentation om forum shopping. Gäldenären i detta mål försökte inte undvika Tysklands konkursjurisdiktion genom att flytta till Spanien. Det var tvärtom hon själv som innan hon flyttade ansökte om inledande av ett tyskt insolvensförfarande. Detta har kommit till uttryck i EG-domstolens domslut, som vid bokstavlig läsning begränsar sig till sådana fall där det var gäldenären själv som begärt att insolvensförfarande skulle inledas. Medför gäldenärens flyttning inte någon övergång av jurisdiktionen i en sådan situation, så måste detsamma dock rimligtvis a fortiori gälla även när gäldenären flyttat sedan en konkursansökan mot honom hade inlämnats av en borgenär.s. 71