Stycket

14.Ett samband med domsrättsfrågor har också NJA 2006 s. 364, där en luxemburgsk bank väckte betalningstalan mot en svarande som yrkade att talan skulle avvisas eftersom tvisten enligt en prorogationsklausul i parternas avtal skulle prövas av domstol i Luxemburg. Banken återkallade sin talan, men förutskickade att den i stället avsåg att väcka talan i Luxemburg och begärde därför att den av tingsrätten beslutade kvarstaden skulle bestå. Enligt 15 kap. 8 § första stycket andra meningen rättegångsbalken skall en kvarstad omedelbart hävas om talan i saken återkallats. Tingsrätten beslöt icke desto mindre att kvarstaden skulle bestå och förelade enligt 15 kap. 7 § rättegångsbalken käranden att inom en månad väcka talan vid behörig domstol. Svarandens överklaganden av kvarstadsbeslutet avslogs av såväl hovrätten som HD. Bland sina skäl påpekade HD att 15 kap. 8 § rättegångsbalken utgår från — utan att det uttryckligen sägs i bestämmelsen — att det inte är aktuellt att initiera något nytt mål i huvudsaken. Det i målet uppkomna läget var enligt HD jämförbart med den situationen att käranden ansöker om kvarstad utan att samtidigt ansöka om stämning. Regeln i 15 kap. 7 § rättegångsbalken var därför tillämplig. — Avgörandet är utan tvekan rimligt och visar återigen att de svenska processreglerna är skapade med interna svenska situationer för ögonen, vilket gör att de i internationella situationer måste tillämpas med sunt förnuft och viss flexibilitet. 5.2 Utlänningars ställning i svenskt förfarande m.m. I NJA 2006 s. 569 II rörde det sig om en i Spanien bosatt faders rätt till svensk rättshjälp när han inför svensk domstol väckte vårdnadstalan mot den i Sverige bosatta modern. Enligt 8 § rättshjälpslagen (1996:1619) får rättshjälp beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Käranden i målet hade vid tre tidigare tillfällen efter år 2000 beviljats rättshjälp i mål om vårdnad eller umgänge och hans talan framstod, mot bakgrund av vad som tidigare förekommit i målen, inte som realistisk. Trots angelägenhetens art och betydelse för de inblandade var det därför enligt HD inte rimligt att staten ånyo skulle bidra till hans rättegångskostnader. Käranden begärde att HD skulle inhämta EGdomstolen förhandsavgörande i frågan huruvida en tillämpning i hans fall av 8 § rättshjälpslagen skulle vara oförenlig med EGdirektivet nr 2003/8 av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (det s.k. rättshjälpsdirektivet). HD fann dock ingen anledning att inhämta ett förhandsavgörande. Den konstaterade bl.a. att direktivets art. 6 tillåter att rättshjälpsansökan avslås när talan förefaller uppenbart ogrundad. HD hänvisade till och godtog svenska propositionsuttalanden (prop. 2003/04:87 s. 25) enligt vilka direktivet inte hindrar att rättshjälpslagen 8 § tillämpas på gränsöverskridande angelägenheter, bl.a. eftersom ett avslag inte hindrar att den enskilde får sin sak prövad på egen bekostnad, själva domstolsförfarandet i Sverige är kostnadsfritt med undantag för ansökningsavgiften och den rättshjälpssökande alltid är garanterad inledande rådgivning enligt 4 § rättshjälpslagen. HD hänvisade också till att en part som har kallats att inställa sig till ett sammanträde kan, om det med hänsyn till omständigheterna är skäligt, enligt 11 kap. 6 § rättegångsbalken tillerkännas ersättning av allmänna medel för därmed sammanhängande kostnader, vilket gör att han kan genomföra rättegången genom att själv inställa sig på det allmännas bekostnad. HD fann det således vara klart att möjligheten till rättslig prövning var säkerställd oavsett om rättshjälp vägrades med hänvisning till lagens 8 §. — Med hänsyn till att kärandens talan uppenbarligen var utsiktslös finns det inget att invända mot utgången. Huruvida de övriga av HD:s argument, tagna vart för sig eller tillsammans, gör förenligheten med EG-direktivet så klar att ett förhandsavgörande varit onödigt är dock inte lika givet. Att ett avslag på ansökan om rättshjälp inte hindrar att den enskilde får sin sak prövad på egen bekostnad är exempelvis knappast något rimligt argument i förhållande mot en legitim men medellös sökande hemmahörande i ett avlägset medlemsland. 5.3 Gränsöverskridande delgivning EG-domstolens dom i saken Plumex v. Young Sports (mål C-473/04), meddelad den 9 februari 2006, rörde tolkningen av EG-förordningen nr 1348/2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. I bl.a. sina artiklar 4–11 och 14 reglerade denna förordning olika delgivningssätt. Enligt EGdomstolen var delgivning enligt artiklarna 4–11 och delgivning med post enligt artikel 14 likställda utan rangordning, så att det var möjligt att delge en handling på endera av dessa två sätt eller på båda två samtidigt. I det sistnämnda fallet började till delgivning knutna processuella frister för delgivningsmottagaren löpa fr.o.m. tidpunkten från den giltiga delgivning som skett först. — Förordningen nr 1348/2000 är fr.o.m. den 13 november 2008 ersatt av förordningen nr 1393/2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, men Plumex-domen torde vara vägledande också för tolkningen av motsvarande bestämmelser i den nya delgivningsförordningen.s. 68