1.5.1 Svensk domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål I NJA 2006 s. 354 väckte ett svenskt bolag talan mot ett amerikanskt bolag för att få fastställt att det amerikanska bolagets europeiska patent inte hindrade det svenska bolaget från att använda sig av en viss teknik. Det amerikanska bolaget gjorde bl.a. jurisdiktionsinvändning med hänvisning till bristande svensk domsrätt. Bryssel/Luganoreglerna var inte tillämpliga på grund av svarandens hemvist i USA, men tingsrätten använde sig icke desto mindre analogt av dessa reglers artikel 5(3) om s.k. deliktforum och fann svensk domsrätt föreligga. Hovrätten avslog överklagandet eftersom den ”i allt väsentligt” delade tingsrättens bedömning. Även HD ansåg svensk domsrätt föreligga, men med en annan motivering. HD sökte vägledning i de interna svenska forumreglerna, närmast i 10 kap. 3 § första stycket andra meningen rättegångsbalken, som stadgar att den, som inte har känt hemvist inom riket, i tvist som rör lös egendom får sökas där egendomen finns. HD påpekade att tvisten gällde omfattningen av det amerikanska bolagets europeiska patent, som hade samma rättsställning i Sverige som om det hade meddelats av svensk patentmyndighet, och att patentet hade ett förmögenhetsvärde och kunde utmätas. Starka ändamålsskäl talar enligt HD för att det bör vara möjligt att erhålla ett i Sverige gällande avgörande och 65 § patentlagen (1967:837) tillhandahåller en behörig svensk domstol. Mot denna bakgrund, och då några särskilda skäl inte talade häremot, ansågs patentet grunda svensk domsrätt. — Avgörandet bekräftar att Bryssel/Luganoreglerna trots vissa uttalanden i tidigare mål (se NJA 1994 s. 81 och 2001 s. 800 samt AD 1995 nr 120) inte utan vidare kan användas analogt utanför sitt direkta användningsområde, inte ens i domsrättsutvidgande riktning (se också NJA 2007 s. 482, som kommenteras av Pålsson i SvJT 2007 s. 722–723 och 723–725 och av Saf i JT 2007–08 s. 920–930). Det förefaller dessutom naturligare att anse den aktuella tvistefrågan falla under 10 kap. 3 § första stycket andra meningen rättegångsbalken, som saknar motsvarighet i Bryssel/Luganoreglerna, än under deliktforum. Det är också intressant att HD använde sig analogiskt av 10 kap. 3 § första stycket andra meningen rättegångsbalken trots att denna interna forumregel på grund av den exklusiva specialregeln i 65 § patentlagen inte ens var tillämplig på den interna forumfrågan i detta fall (se därom Bogdan i NIR 1980 s. 272–274 och 276).s. 60
2.I RH 2008:9 (se avsnitt 5.5 nedan) kom hovrätten fram till att viss egendom (en i konkurs anmäld fordran), vars värde var beroende av utgången i målet, kunde grunda svensk domsrätt enligt regeln om förmögenhetsforum i 10 kap 3 § rättegångsbalken. — Hovrättens ställningstagande överensstämmer med NJA 1998 s. 361, som hovrätten också hänvisat till.s. 61
3.I NJA 2007 s. 787 hade två i Danmark hemmahörande parter ingått avtal om köp av en i Sverige belägen fastighet. Efter att tvist har uppkommit mellan dem angående avdrag på köpeskillingen på grund av fel i fastigheten aktualiserades frågan om svensk domsrätt enligt 1968 års Brysselkonvention att pröva tvisten (när talan väcktes var Bryssel Iförordningen inte tillämplig i förhållande till Danmark). Som grund för rättens behörighet anförde kärandesidan fastighetens belägenhet och att svensk rätt var tillämplig på tvisten. HD konstaterade att behörighetsreglerna i Brysselkonventionen skall iakttas ex officio av domstolarna och att konventionen överlämnat åt domstolslandets (dvs. svensk) rätt att avgöra i vad mån domsrätt även i andra fall än de som omfattas av artiklarna 19 och 20 kan grundas på omständighet som inte av käranden angetts som behörighetsgrundande men som framgår av det i målet tillgängliga materialet. Med hänvisning till sitt avgörande i NJA 1999 s. 660 kom HD fram till att det var rätt av hovrätten att pröva om svensk domsrätt i målet kunde grundas på konventionens artikel 5(1), som stadgar att talan rörande avtal mot i annan konventionsstat hemmahörande svarande kan väckas vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. HD ansåg det vara uppenbart att målet inte handlade om sakrätt i fast egendom i den mening som avses i regeln om exklusivt fastighetsforum i konventionens artikel 16(1). Enligt käranden har svaranden brustit i sin förpliktelse att tillhandahålla fastigheten i avtalsenligt skick. Uppfyllelseorten kan i ett sådan fall enligt HD inte vara någon annan än den plats där egendomen är belägen. Att domstolen i denna ort var behörig att pröva tvisten stod enligt HD klart. — På grund av det sist sagda avslog HD begäran om inhämtande av ett förhandsavgörande från EG-domstolen.s. 61
4.I NJA 2007 s. 287 väckte ett svenskt bolag, som ägde ensamrätten till ett varumärke i flera EU-länder, talan mot ett tyskt bolag under åberopande av att det tyska bolaget begått varumärkesintrång i dessa länder. Käranden menade att svensk domstol i enlighet med Bryssel Iförordningens artikel 5(3) var behörig att pröva talan i dess helhet, men HD slog fast att svensk domsrätt endast förelåg till den del talan hänförde sig till det påstådda intrånget i det svenska varumärket. HD konstaterade att käranden i enlighet med EG-domstolens praxis rörande artikel 5(3) har frihet att väcka utomobligatorisk talan antingen vid orten för den omedelbara skadan eller vid handlingsorten. Den omedelbara skadan vid varumärkesintrång inträffar i skyddslandet, dvs. i det land där varumärke gäller på grund av registrering eller inarbetning. Eftersom det inte påståtts att svaranden företagit sina intrångshandlingar i Sverige betydde det sagda att artikel 5(3) inte grundade svensk domsrätt såvitt gällde intrång i de utländska varumärkena. Käranden gjorde också gällande att svensk domsrätt avseende målet i dess helhet kunde grunda sig, i vart fall analogt, på Bryssel I-förordningens artikel 6(1) om gemensamt forum för flera svarande, men HD ansåg det uteslutet att bestämmelsen analogt skulle kunna grunda svensk domsrätt i ett mål där talan väckts mot endast en svarande. — HD betraktade även i detta fall saken som till den grad klar att den avslog kärandens yrkande om inhämtande av ett förhandsavgörande från EG-domstolen. Avgörandet kommenteras närmare av Maunsbach i Nordiskt Immateriellt Rättsskydd 2008 s. 79– 83.s. 62
5.I hovrättsavgörandet RH 2008:4 uppstod frågan om huruvida svensk domstol var behörig att pröva ett svenskt bolags skadeståndstalan riktad mot ett norskt tidningsbolag med anledning av att det norska bolaget i sin tidning och på sin internetsajt begått intrång i kärandens upphovsrätt till en viss fotografi. I förhållande till Norge gäller 1988 års Luganokonvention, vars artikel 5(3) anses motsvara Bryssel I-förordningens artikel med samma nummer. Det var klart att svaranden inte företagit någon skadegörande handling i Sverige och den svenska domsrätten var därför beroende av om den omedelbara skadan (alltså inte eventuella förmögenhetsskador till följd därav) uppkommit här i riket. Beträffande tidningens pappersutgåva kom hovrätten fram till att den omedelbara skadan fick anses inträffa där tidningen spridits. Det har inte påståtts att detta skett i Sverige och artikel 5(3) grundade inte svensk domsrätt på grund av denna publicering. Beträffande publiceringen på Internet anförde svaranden att denna i första hand var avsedd för tidningens abonnenter och att läsningen av mer än en begränsad del av innehållet krävde lösenord. Enligt statistiken hade internettidningen c:a 60 läsare i Sverige och ett så begränsat antal läsare förändrade enligt svaranden inte det förhållandet att den eventuella skadan hade uppstått i Norge. Sistnämnda uppfattning delades dock inte av hovrätten, som konstaterade att bilden, som var upphovsrättsligt skyddad i Sverige, av svaranden genom internetpubliceringen gjorts tillgänglig här i riket. Även om internettidningen främst vände sig till en norsk läsekrets hade den ett antal läsare i Sverige. En omedelbar skada kunde därför ha uppkommit här. Svensk domstol var därför behörig, men endast beträffande den skada som inträffat i Sverige. — Avgörandet är i princip korrekt, men det rättar inte ut ett antal frågetecken som har med Internets gränsöverskridande natur att göra. Artikel 5(3) ger exempelvis även domsrätt att meddela ett skadeförebyggande förbud (jfr EG-domstolens dom i Verein für Konsumenteninformation v. Henkel, mål C-167/00). Även om ett svenskt förbud endast skulle avse tillgängliggörande av upphovsrättsskyddat material i Sverige kan det med dagens begränsade tekniska möjligheter att geografiskt uppdela cyberrymden vara svårt eller rentav omöjligt för svaranden att respektera det svenska förbudet utan att det inkräktar på hans möjligheter att genom Internet tillgängliggöra samma verk i andra länder, där verket kanske inte är upphovsrättsligt skyddat eller där upphovsrätten tillhör någon som tillåtit spridningen. Detta är inte oproblematiskt, i synnerhet i sådana fall där Sverige utgör en relativt liten del av den potentiella marknaden.s. 62
6.Bryssel I-förordningens artikel 6(1) blev föremål för EG-domstolens tolkning i den från Sverige härrörande saken Freeport v. Arnoldsson (mål C-98/06), avgjord den 11 oktober 2007. Enligt artikel 6(1) kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat bl.a. om han är en av flera svarande och talan väcks vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Såväl ett i England hemmahörande bolag som dess svenska dotterbolag stämdes inför svensk domstol på betalning av visst belopp i enlighet med ett avtal mellan käranden och det engelska bolaget. Det engelska bolaget gjorde jurisdiktionsinvändning med motiveringen att det saknade hemvist i Sverige och att det inte fanns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen då talan mot det bolaget grundade sig på avtal medan talan mot det svenska dotterbolaget avsåg utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Det engelska bolaget menade också att talan mot det svenska dotterbolaget saknade laga grund och enbart hade väckts för att det engelska bolaget skulle kunna dras inför svensk domstol med tillämpning av artikel 6(1). HD vände sig till EGdomstolen med begäran om förhandsbesked rörande artikelns tolkning. EG-domstolen kom fram till att den omständigheten, att käromål som väckts mot flera svarande har olika rättsliga grunder, i sig inte utgör hinder för tillämpning av artikel 6(1) om sambandet mellan käromålen gör att en gemensam dom är påkallad för att undvika oförenliga domar. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om dylikt samband föreligger. Enligt EG-domstolen är det onödigt att därutöver separat fastställa att talan inte har väckts mot flera svarande endast för att få talan mot en av dem prövad vid domstol i en annan medlemsstat än dennes hemvistland. — Med hänsyn till det högst praktiska ändamålet av artikel 6(1) får EG-domstolens tolkning betraktas som rimlig. Det kan tilläggas att artikel 6(2) om återgångskrav uttryckligen förutsätter att talan inte har väckts mot en svarande endast för att få talan mot en annan svarande prövad vid samma domstol, medan en motsvarande förutsättning medvetet har utelämnats i artikel 6(1).s. 63
7.Samma måls hantering i Sverige efter EG-domstolens dom resulterade i avgörandet NJA 2007 s. 1000, där HD fastställde underinstansernas beslut varigenom det engelska bolagets avvisningsyrkande lämnats utan bifall. Vid prövningen av existensen av ett tillräckligt nära samband mellan käromålen och risken för oförenliga domar om käromålen skulle prövas i olika rättegångar har HD huvudsakligen förlitat sig på kärandens uppgifter i enlighet med den svenska processrättens s.k. påståendedoktrin, enligt vilken domstolen i princip inte skall behöva ge sig in i sakfrågan i målet för att avgöra om den är behörig. — Om påståendedoktrinen se t.ex. NJA 2005 s. 586 med min kommentar i SvJT 2006 s. 630–631 samt NJA 2008 s. 406.s. 64
8.Samma artikel 6(1) i Bryssel I-förordningen blev föremål för EGdomstolens tolkning också i domen den 22 maj 2008 i saken Glaxosmithkline v. Rouard (mål C- 462/06). En f.d. anställd väckte med anledning av anställningsförhållandet talan inför fransk domstol mot såväl ett franskt som ett brittiskt bolag, eftersom dessa enligt hans åsikt gemensamt var hans arbetsgivare. Han anförde att eftersom fransk domstol var behörig i fråga om det franska bolaget så var den i enlighet med artikel 6(1) behörig också i förhållande till det brittiska svarandebolaget. Enligt EG-domstolen utgör specialreglerna om domsrätt vid tvister om anställningsavtal i artiklarna 18–21 emellertid en uttömmande reglering, så att artikel 6(1) inte kan tillämpas på tvister som omfattas av dessa artiklar. — EG-domstolens ställningstagande kan försvaras med att en talan mot flera svarande skulle vid tvister om anställningsavtal oftast riktas mot arbetstagare och att tillämpning av artikel 6(1) skulle beröva dessa det skydd som de åtnjuter enligt artikel 20(1), enligt vilken en arbetsgivare endast får väcka talan vid domstolarna i den medlemsstat där arbetstagaren har hemvist.s. 64
9.I sin dom den 13 december 2007 i saken FBTO v. Odenbreit (mål C463/06) fick EG-domstolen tolka Bryssel I-förordningens artikel 11(2), enligt vilken de speciella domsrättsreglerna om försäkringstvister i artiklarna 9–10 också gäller när den skadelidande på grund av ansvarsförsäkring väcker talan direkt mot försäkringsgivaren, förutsatt att sådan direkt talan är tillåten. Hänvisningen i artikel 11(2) omfattar bl.a. artikel 9(1)(b), som stadgar att talan mot en försäkringsgivare med hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat vid domstolen i den ort där käranden har hemvist om talan väcks av försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare. I det aktuella fallet väckte en i Tyskland hemmahörande person vid tysk domstol skadeståndstalan mot ett nederländskt försäkringsbolag med anledning av skador som han åsamkats vid en trafikolycka i Nederländerna orsakad av en person med ansvarsförsäkring hos bolaget. I Tyskland ansågs en sådan direkt talan inte röra en försäkringstvist i förordningens mening, eftersom talan enligt tysk rättsuppfattning var utomobligatorisk och inte grundad på försäkringsavtalet. Begreppet ”förmånstagare” i artikel 9(1)(b) ansågs i Tyskland dessutom inte omfatta de skadelidande. EG-domstolen var dock av en annan åsikt. Efter att ha påpekat att kvalifikation enligt nationell rätt saknar betydelse för tillämpning av förordningen kom domstolen fram till att den skadelidande i enlighet med hänvisningen i artikel 11(2) till artikel 9(1)(b) kan väcka talan direkt mot försäkringsgivaren vid domstolen i den ort där den skadelidande har sitt hemvist. Det enda som krävs är att sådan direkt talan är tillåten enligt nationell rätt. — Den sistnämnda förutsättningen åsyftar rimligtvis att talan skall vara tillåten enligt tillämplig nationell privaträtt. I detta sammanhang bör man uppmärksamma den alternativa kollisionsregeln i artikel 18 i Rom II-förordningen nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, som stadgar att den skadelidande kan väcka skadeståndstalan direkt mot den ansvariges försäkringsgivare om det föreskrivs i den tillämpliga lagen för den utomobligatoriska förpliktelsen eller i den tillämpliga lagen för försäkringsavtalet.s. 64
10.Hovrättsavgörandet RH 2007:67 rör frågan om huruvida tvister med anledning av ett avtal om deltagande i en distansutbildning omfattas av Bryssel I-förordningens artiklar 15–17 om domsrätt vid konsumenttvister. Enligt artikel 15 förutsätter dessa regler att talan avser avtal ingånget för ändamål som kan anses ligga utanför konsumentens affärsverksamhet eller yrkesverksamhet. En i Sverige hemmahörande person väckte talan mot ett engelskt utbildningsföretag och yrkade återbetalning av kursavgifter och skadestånd på grund av avtalsbrott. Det påstådda avtalsbrottet bestod av att han efter att två gånger ha underkänts i samma delkurs spärrades från utbildningen och hindrades från att tentera igen. Enligt förordningens artikel 16(1) har en konsument, om förutsättningarna enligt artikel 15 är uppfyllda, rätt att väcka talan mot den andra avtalsparten vid domstolen i den ort där konsumenten har hemvist. Hovrätten påpekade att det aktuella avtalet avsåg en utbildning som ledde till akademisk examen, vilket gjorde att det direkta syftet med avtalet inte var av affärs- eller yrkesmässig karaktär. Att käranden sökt till utbildningen i syfte att främja sin karriär var inte avgörande, eftersom detta syfte var indirekt och kopplingen mellan avtalet och en eventuell framtida affärs- eller yrkesverksamhet var avlägsen och närmast spekulativ. Hovrätten beaktade också att käranden följt utbildningen på sin fritid och bekostat den med privata medel. Det rörde sig om en utbildning av allmän karaktär och inte t.ex. om någon för arbetet nödvändig vidareutbildning på arbetsgivarens begäran. Käranden var således en konsument i förordningens mening; ett annat synsätt skulle enligt hovrätten innebära att studenter sällan kunde anses som konsumenter, eftersom så gott som all utbildning i någon mån får antas syfta till framtida yrkesverksamhet. Det engelska företaget har genom ett annat utbildningsföretag marknadsfört sig till studenter i Sverige och har därmed riktat kommersiell verksamhet till Sverige på det sätt som avses i artikel 15(1)(c). Svensk domsrätt förelåg därför enligt artikel 16(1). — Hovrättens resonemang tyder på att det ibland kan bli svårt att dra gränsen mellan allmänna utbildningar och mera yrkesinriktade kurser. Kärandens yrkande om inhämtande av ett förhandsavgörande från EG-domstolen avslogs av hovrätten, som på grund av att dess beslut kunde överklagas inte var behörig att begära ett förhandsavgörande enligt EG-fördragets artikel 68.s. 65
11.Frågan om exklusivt fastighetsforum enligt Bryssel I-förordningens artikel 22(1) berördes av underinstanserna i NJA 2007 N 6, där ett österrikiskt bolag i likvidation väckte talan mot en svensk bank avseende återbetalning av ett belopp från en exekutiv försäljning av en fastighet i Österrike. Tingsrätten avvisade käromålet eftersom den ansåg att artikel 22(1) krävde att tvisten skulle prövas i det land där fastigheten är belägen, medan hovrätten fann att svensk domstol var behörig, uppenbarligen eftersom den ansåg att artikel 22(1) inte var tillämplig. — Hovrättens uppfattning var korrekt, ty talan avseende återbetalning av köpeskilling avser varken sakrätt i eller nyttjanderätt till fast egendom. HD har inte yttrat sig på denna punkt utan avvisade käromålet på grund av kärandens bristande partshabilitet (se avsnitt 3.1 ovan).s. 66
12.Bryssel I-förordningens exklusiva domsrättsregel i artikel 22(2) blev föremål för EG-domstolens tolkning i saken Hassett v. Health Board (mål C-372/07), avgjord den 2 oktober 2008. Enligt artikel 22(2) skall talan avseende giltighet, ogiltighet eller upplösning av bolag eller andra juridiska personer eller giltighet av beslut av deras organ uteslutande prövas av domstolarna i den medlemsstat där den juridiska personen har sitt säte. Målet hade sitt ursprung i skadeståndskrav riktade mot de irländska hälso- och sjukvårdsmyndigheterna av ett par patienter vilka påstått sig ha blivit felbehandlade av läkare anställda vid dessa myndigheter. En förlikning gav patienterna rätt till visst skadestånd och myndigheterna vände sig i sin tur mot de berörda läkarna, vilka var medlemmar i MDU, som var en i form av ett engelskt aktiebolag organiserad intresseorganisation med uppgift att hålla medlemmarna skadeslösa i händelse av försummelser i yrkesutövningen. MDU:s styrelse, som enligt bolagsordningen hade rätt att besluta helt efter eget skön, avslog dock läkarnas ansökningar om ersättning. Läkarna begärde att MDU skulle åläggas att inträda i förfarandena som part (as an additional third party). Enligt MDU:s uppfattning gällde läkarnas talan dock i huvudsak giltigheten av beslut som fattats av MDU:s styrelse och omfattades av artikel 22(2), med följden att endast brittiska, och inte irländska, domstolar var behöriga. EGdomstolen slog dock fast att artikel 22(2) endast avser tvister i vilka en part med åberopande av tillämplig bolagsrätt eller bestämmelser i bolagsordningen bestrider giltigheten av ett bolagsorgans beslut. Läkarna i det aktuella målet ifrågasatte inte att MDU:s styrelse hade befogenhet att fatta det ifrågavarande beslutet, utan kritiserade endast hur denna befogenhet hade utövats. Artikel 22(2) var därför inte tillämplig. — Som EG-domstolen noterade skulle ett motsatt domslut innebära att praktiskt taget varje talan riktad mot ett bolag på grund av dess handlande skulle omfattas av den exklusiva behörigheten för domstolar i den medlemsstat där bolaget har sitt säte. Detta vore orimligt och inte förenligt med bestämmelsens syfte.s. 66
13.Hovrättsavgörandet ND 2006 s. 73 handlar om litispendensregeln i Bryssel I-förordningens artikel 27 och om den fakultativa möjligheten enligt samma förordnings artikel 28 att vilandeförklara mål på grund av konnexitet. Ett svenskt bolag stämde inför svensk domstol ett nederländskt bolag och yrkade fastställelse av att det svenska bolaget hade rätt att i enlighet med sjölagens 9 kap. 2 § begränsa sitt ansvar för vissa fordringar som det nederländska bolaget gjort gällande i anledning av en fartygskollision. Det nederländska svarandebolaget invände att det förelåg litispendens på grund av att det i Nederländerna redan pågick ett förfarande med anledning av att svarandebolaget där väckt talan mot det svenska bolaget för att få fastställt att det svenska bolaget var skadeståndsskyldigt. Tingsrätten åberopade punkt 34 i EGdomstolens dom i saken Maersk v. de Haan (mål C-39/02), enligt vilken litispendens förutsätter att de två målen har samma föremål och samma grund, och menade att den i Nederländerna förda talan om att fastställa skadeståndsskyldighet inte hade samma föremål som den i Sverige förda talan om att den eventuella skadeståndsskyldigheten skulle begränsas. De två målen vilade enligt tingsrätten inte heller på samma grund, eftersom det nederländska målet skulle avgöras enligt skadeståndsrättsliga regler medan målet vid tingsrätten handlade om den svenska sjölagens bestämmelser genom vilka olika sjörättsliga ansvarsbegränsningskonventioner implementerats i svensk rätt. Någon litispendens förelåg följaktligen inte enligt tingsrättens mening. Inte heller fanns det enligt tingsrätten anledning till vilandeförklaring enligt artikel 28, eftersom en gemensam handläggning och dom inte var påkallade för att undvika oförenliga domar. Svea hovrätt fann inte skäl att ändra tingsrättens beslut och lämnade svarandens överklagande utan bifall. — Utan att vara expert på sjörättens område finner jag avgörandet rimligt. Det skadeståndsrättsliga och det sjörättsliga regelverken synes vara avsedda att fungera parallellt, låt vara att de kompletterar varandra. Ett ansvarsbegränsningsavgörande, trots att det begränsar möjligheterna att utkräva utdömt skadestånd, är således inte oförenligt med skadeståndsdomen i den mening som avses i Bryssel I-förordningens artikel 28.s. 67
14.Ett samband med domsrättsfrågor har också NJA 2006 s. 364, där en luxemburgsk bank väckte betalningstalan mot en svarande som yrkade att talan skulle avvisas eftersom tvisten enligt en prorogationsklausul i parternas avtal skulle prövas av domstol i Luxemburg. Banken återkallade sin talan, men förutskickade att den i stället avsåg att väcka talan i Luxemburg och begärde därför att den av tingsrätten beslutade kvarstaden skulle bestå. Enligt 15 kap. 8 § första stycket andra meningen rättegångsbalken skall en kvarstad omedelbart hävas om talan i saken återkallats. Tingsrätten beslöt icke desto mindre att kvarstaden skulle bestå och förelade enligt 15 kap. 7 § rättegångsbalken käranden att inom en månad väcka talan vid behörig domstol. Svarandens överklaganden av kvarstadsbeslutet avslogs av såväl hovrätten som HD. Bland sina skäl påpekade HD att 15 kap. 8 § rättegångsbalken utgår från — utan att det uttryckligen sägs i bestämmelsen — att det inte är aktuellt att initiera något nytt mål i huvudsaken. Det i målet uppkomna läget var enligt HD jämförbart med den situationen att käranden ansöker om kvarstad utan att samtidigt ansöka om stämning. Regeln i 15 kap. 7 § rättegångsbalken var därför tillämplig. — Avgörandet är utan tvekan rimligt och visar återigen att de svenska processreglerna är skapade med interna svenska situationer för ögonen, vilket gör att de i internationella situationer måste tillämpas med sunt förnuft och viss flexibilitet. 5.2 Utlänningars ställning i svenskt förfarande m.m. I NJA 2006 s. 569 II rörde det sig om en i Spanien bosatt faders rätt till svensk rättshjälp när han inför svensk domstol väckte vårdnadstalan mot den i Sverige bosatta modern. Enligt 8 § rättshjälpslagen (1996:1619) får rättshjälp beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Käranden i målet hade vid tre tidigare tillfällen efter år 2000 beviljats rättshjälp i mål om vårdnad eller umgänge och hans talan framstod, mot bakgrund av vad som tidigare förekommit i målen, inte som realistisk. Trots angelägenhetens art och betydelse för de inblandade var det därför enligt HD inte rimligt att staten ånyo skulle bidra till hans rättegångskostnader. Käranden begärde att HD skulle inhämta EGdomstolen förhandsavgörande i frågan huruvida en tillämpning i hans fall av 8 § rättshjälpslagen skulle vara oförenlig med EGdirektivet nr 2003/8 av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (det s.k. rättshjälpsdirektivet). HD fann dock ingen anledning att inhämta ett förhandsavgörande. Den konstaterade bl.a. att direktivets art. 6 tillåter att rättshjälpsansökan avslås när talan förefaller uppenbart ogrundad. HD hänvisade till och godtog svenska propositionsuttalanden (prop. 2003/04:87 s. 25) enligt vilka direktivet inte hindrar att rättshjälpslagen 8 § tillämpas på gränsöverskridande angelägenheter, bl.a. eftersom ett avslag inte hindrar att den enskilde får sin sak prövad på egen bekostnad, själva domstolsförfarandet i Sverige är kostnadsfritt med undantag för ansökningsavgiften och den rättshjälpssökande alltid är garanterad inledande rådgivning enligt 4 § rättshjälpslagen. HD hänvisade också till att en part som har kallats att inställa sig till ett sammanträde kan, om det med hänsyn till omständigheterna är skäligt, enligt 11 kap. 6 § rättegångsbalken tillerkännas ersättning av allmänna medel för därmed sammanhängande kostnader, vilket gör att han kan genomföra rättegången genom att själv inställa sig på det allmännas bekostnad. HD fann det således vara klart att möjligheten till rättslig prövning var säkerställd oavsett om rättshjälp vägrades med hänvisning till lagens 8 §. — Med hänsyn till att kärandens talan uppenbarligen var utsiktslös finns det inget att invända mot utgången. Huruvida de övriga av HD:s argument, tagna vart för sig eller tillsammans, gör förenligheten med EG-direktivet så klar att ett förhandsavgörande varit onödigt är dock inte lika givet. Att ett avslag på ansökan om rättshjälp inte hindrar att den enskilde får sin sak prövad på egen bekostnad är exempelvis knappast något rimligt argument i förhållande mot en legitim men medellös sökande hemmahörande i ett avlägset medlemsland. 5.3 Gränsöverskridande delgivning EG-domstolens dom i saken Plumex v. Young Sports (mål C-473/04), meddelad den 9 februari 2006, rörde tolkningen av EG-förordningen nr 1348/2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. I bl.a. sina artiklar 4–11 och 14 reglerade denna förordning olika delgivningssätt. Enligt EGdomstolen var delgivning enligt artiklarna 4–11 och delgivning med post enligt artikel 14 likställda utan rangordning, så att det var möjligt att delge en handling på endera av dessa två sätt eller på båda två samtidigt. I det sistnämnda fallet började till delgivning knutna processuella frister för delgivningsmottagaren löpa fr.o.m. tidpunkten från den giltiga delgivning som skett först. — Förordningen nr 1348/2000 är fr.o.m. den 13 november 2008 ersatt av förordningen nr 1393/2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, men Plumex-domen torde vara vägledande också för tolkningen av motsvarande bestämmelser i den nya delgivningsförordningen.s. 68
15.Saken Weiss v. Industrie- und Handelskammer (mål C-14/07), avgjord den 8 maj 2008, handlade också om EG:s gamla delgivningsförordning nr 1348/2000. En tysk beställare begärde skadestånd av ett engelskt arkitektbolag på grund av felaktigt utfört uppdrag. Enligt uppdragsavtalet skulle tjänsterna tillhandahållas på tyska och skriftväxling parterna emellan och med myndigheterna skulle också avfattas på tyska. Avtalet skulle dessutom underkastas tysk lag och tvister i anledning av avtalet skulle avgöras av tysk domstol. Efter att uppdragsgivaren väckt talan vid tysk domstol vägrade arkitektbolaget först att ta emot stämningsansökan, eftersom den inte var översatt till engelska. En stämningsansökan i engelsk översättning lämnades därför till bolaget, men de åtföljande bilagorna om c:a 150 sidor översattes ej. Bolaget vägrade därför ånyo att ta emot stämningsansökan och ansåg att delgivningen inte skett på rätt sätt. Enligt artikel 8(1) i 2000 års delgivningsförordning kunde adressaten vägra att ta emot den handling som skulle delges, om den inte var avfattad på (något av) den mottagande medlemsstatens officiella språk eller på ett av den sändande medlemsstatens språk som adressaten förstod. EG-domstolen kom fram till att artikel 8(1) skulle tolkas så att adressaten inte hade rätt att vägra att ta emot en stämningsansökan av det skälet att bilagorna, vilka enbart fyllde en stödjande bevisfunktion och inte var absolut nödvändiga för förståelsen av föremålet och grunderna för kärandens talan, inte hade översatts till något av de ovannämnda språken. Enligt EG-domstolen ankom det på den nationella domstolen att bedöma huruvida det översatta innehållet i stämningsansökan var tillräckligt för att svaranden skulle kunna göra sina rättigheter gällande. Att parternas avtal föreskrev att skriftväxlingen skulle ske på den sändande medlemsstatens språk medförde enligt EG-domstolen inte en presumtion för att adressaten förstod det språket, men utgjorde en omständighet som den nationella domstolen kunde beakta vid bedömningen av adressatens språkkunskaper. Artikel 8(1) gav i vart fall inte adressaten rätt att av språkskäl vägra att ta emot en handlings bilagor, när han i utövande av sin näringsverksamhet överenskommit att skriftväxling skulle ske på den sändande medlemsstatens språk och bilagorna både avsåg denna skriftväxling och var avfattade på det avtalade språket. — Det finns ingen anledning att tro att avgörandet inte är vägledande också för tolkningen av artikel 8(1) i den nya delgivningsförordningen nr 1393/2007.s. 69
16.Se också avsnitt 3.4 ovan om NJA 2008 s. 873, där frågan var huruvida en i schweizisk underhållsprocess genomförd kungörelsedelgivning uppfyllde kraven enligt 4 § 2 st. i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländsk avgörande angående underhållsskyldighet. 5.4 Skiljemannaförfarande 5.4.1 Tillämplig lag för skiljeavtal och skiljeförfarande I den i avsnitt 3.1 och 4.1 ovan redan omnämnda skiljedomen SIAR 2007:2 s. 235, avseende en köprättslig tvist mellan ett österrikiskt och ett egyptiskt företag, hävdade svaranden att skiljeklausulen, vilken av skiljedomstolen tolkades som hänvisande till skiljeförfarande i Sverige, var ogiltig eftersom den stred mot tvingande egyptisk lag enligt vilken avtal om teknologiöverföring till Egypten endast kunde prövas av egyptiska domstolar eller av skiljemän i Egypten. Skiljedomstolen ansåg dock med hänvisning till bl.a. 48 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande att skiljeavtalet i brist på parternas överenskommelse om tillämplig lag skulle vara underkastat svensk lag såsom lagen i det land där skiljeförfarandet enligt avtalet har ägt rum eller skulle äga rum. Även frågan om huruvida tvisten var arbitrable, dvs. av sådant slag att den kunde avgöras av skiljemän, skulle således avgöras enligt svensk lag.s. 70
17.I NJA 2008 s. 406 fastslog HD:s majoritet, vid prövningen av ett yrkande om upphävande av en i Stockholm meddelad skiljedom avseende tvist mellan två utländska parter, att skiljeförfarandet var underkastat svensk rätt och att processuella frågor därför skulle lösas enligt svensk rätt, ”trots att skiljeförfarandet vilar på utländsk lag”. — Med den citerade formuleringen synes HD ha åsyftat att utländsk rätt var tillämplig på de materiella tvistefrågorna. HD:s uppfattning att svensk rätt var tillämplig på skiljeförfarandets processuella frågor uttalades utan omnämnande av något internationellt privaträttsligt lagrum men torde kunna stödjas på 46 § i lagen (1999:116) om skiljemän. HD:s dom innehåller också intressanta resonemang om den s.k. påståendedoktrinen, vilka dock i huvudsak är av processrättslig snarare än av internationellt processrättslig karaktär (jfr dock t.ex. Pålsson i SvJT 1999 s. 315–329 och NJA 2007 s. 1000). 5.4.2 Erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar En i Danmark meddelad skiljedom förklarades i NJA 2008 N 32 vara verkställbar i Sverige enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Svaranden invände visserligen att partsrubriceringen i skiljedomen inte var korrekt, men Svea hovrätt, vars beslut fastställdes av HD, hänvisade till att svaranden delgetts kallelse till skiljenämndens muntliga förhandling, att han också varit närvarande vid denna och att han inte visat att det fanns någon sådan omständighet som enligt lagens 54 § skulle hindra skiljedomens erkännande och verkställighet i Sverige. 5.5 Insolvensrätt EG-domstolens dom i saken Staubitz-Schreiber (mål C-1/04), meddelad den 17 januari 2006, rör tolkningen av artikel 3(1) i EG-förordningen nr 1346/2000 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen), som tillerkänner domstolarna i den medlemsstat, inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, behörighet att inleda ett huvudinsolvensförfarande. Sagda plats, i den juridiska litteraturen ofta betecknad som COMI (en förkortning av ”the centre of the debtor’s main interests”), presumeras i artikel 3(1) beträffande bolag och andra juridiska personer sammanfalla med den plats där sätet finns, medan någon motsvarande lagfäst presumtion inte finns beträffande fysiska personer. En i Tyskland bosatt fysisk person begärde i december 2001 hos en tysk domstol att ett insolvensförfarande avseende hennes tillgångar skulle inledas. Den 1 april 2002, då förfarandet fortfarande inte blivit inlett (ett insolvensförfarande anses enligt förordningens artikel 2(f) inlett först när domstol fattat beslut därom), flyttade hon till Spanien. Hennes begäran om tyskt insolvensförfarande avslogs därefter med motiveringen att tyska domstolar saknade behörighet eftersom hennes COMI efter flyttningen fanns i Spanien. Frågan om detta var en korrekt tillämpning av artikel 3(1) underställdes så småningom EG-domstolen, som konstaterade att något svar inte fanns att utläsa ur själva förordningstexten. Det skulle emellertid strida mot förordningens syften om behörigheten för den domstol, vid vilken begäran om insolvensförfarande först framställdes, övergick till domstolar i en annan medlemsstat på den grunden att gäldenären, innan beslut om att inleda förfarandet fattats, flyttat sina huvudsakliga intressen dit. Det måste undvikas att parterna får motiv att överföra tillgångar eller välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning (”forum shopping”). En övergång av behörigheten till en annan medlemsstat skulle enligt EG-domstolen dessutom tvinga borgenärerna att ständigt rikta krav mot gäldenären på den plats där han finner för gott att mer eller mindre permanent etablera sig, vilket i praktiken ofta skulle dra ut på förfarandet. Att den domstol vid vilken begäran först framställdes behåller sin behörighet garanterar enligt domstolen också en större rättssäkerhet för borgenärerna. EGdomstolens slutsats blev således att domstolen i den medlemsstat, i vilken gäldenärens COMI finns när denne framställer begäran om insolvensförfarande, behåller sin behörighet även när gäldenärens COMI senare, innan det fattats beslut om att inleda förfarandet, flyttats till en annan medlemsstat. — Denna slutsats var inte oväntad. Principen om perpetuatio jurisdictionis torde vara fast förankrad i medlemsstaternas processrätt och kan stödja sig på tunga sakliga argument. Att insolvensförordningen i artikel 2(f) har valt att inte anse förfarandet vara inlett förrän en domstol har meddelat beslut därom är huvudsakligen av terminologisk betydelse och har helt korrekt inte tillåtits att vara avgörande för utgången. En anmärkning kan dock göras rörande EG-domstolens argumentation om forum shopping. Gäldenären i detta mål försökte inte undvika Tysklands konkursjurisdiktion genom att flytta till Spanien. Det var tvärtom hon själv som innan hon flyttade ansökte om inledande av ett tyskt insolvensförfarande. Detta har kommit till uttryck i EG-domstolens domslut, som vid bokstavlig läsning begränsar sig till sådana fall där det var gäldenären själv som begärt att insolvensförfarande skulle inledas. Medför gäldenärens flyttning inte någon övergång av jurisdiktionen i en sådan situation, så måste detsamma dock rimligtvis a fortiori gälla även när gäldenären flyttat sedan en konkursansökan mot honom hade inlämnats av en borgenär.s. 71
18.EG-domstolens dom i saken Eurofood (mål C-341/04), meddelad den 2 maj 2006, lämnar betydande bidrag till tolkningen av insolvensförordningen. Det irländska bolaget Eurofood var ett helägt dotterbolag till det italienska bolaget Parmalat. Den 27 januari 2004 tillsatte en irländsk domstol en provisorisk likvidator (provisional liquidator) för Eurofood, med befogenhet att ta samtliga Eurofoods tillgångar i besittning. Några dagar senare inleddes emellertid ett insolvensförfarande mot Eurofood också i Italien. Den irländske likvidatorn blev informerad om den italienska konkursansökan först fyra dagar före domstolsförhandlingen. Enligt den italienska domstolens uppfattning fanns Eurofoods COMI i Italien, vilket enligt samma domstols åsikt medförde italiensk behörighet att inleda huvudinsolvensförfarande enligt insolvensförordningens artikel 3(1). Den irländska domstolen förklarade i slutet av mars icke desto mindre att det irländska insolvensförfarandet hade inletts redan den 27 januari 2004, att Eurofoods COMI fanns i Irland, att det irländska förfarandet därför var ett huvudförfarande enligt artikel 3(1), och att det italienska förfarandet hade skett under sådana förhållanden att det kunde vägras erkännande i Irland med stöd av förordningens artikel 26 (ordre public). Den i Italien tillsatte förvaltaren överklagade det irländska avgörandet till Irlands Högsta domstol, som fann det nödvändigt att vända sig till EGdomstolen med flera frågor rörande insolvensförordningens tolkning. En central fråga var vilken faktor som är avgörande för att fastställa COMI för ett dotterbolag när moderbolaget har sitt säte i en annan medlemsstat än dotterbolaget. EG-domstolen underströk att COMI är ett begrepp som är specifikt för insolvensförordningen och måste tolkas enhetligt och oberoende av nationell lagstiftning. Med hänsyn till förordningens premiss 13, enligt vilken COMI skall motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och som därför är fastställbar för tredje man, framhöll domstolen att COMI skall bestämmas utifrån objektiva och synliga kriterier. Detta är enligt domstolen nödvändigt för att garantera rättssäkerheten och förutsebarheten, vilka är särskilt viktiga eftersom jurisdiktionsfrågan enligt förordningens artikel 4(1) även styr lagvalet. Av detta följer enligt domstolen att presumtionen i artikel 3(1), enligt vilken ett bolags COMI om ej annat visas sammanfaller med bolagets säte, får avvikas ifrån endast om det framgår av omständigheter som är objektiva och fastställbara för tredje man att presumtionen inte återspeglar den faktiska situationen, exempelvis när det rör sig om ett brevlådebolag som inte bedriver någon verksamhet i den medlemsstat där bolagets säte är beläget. Den omständigheten, att ett bolags verksamhet i det sistnämnda landet kontrolleras av ett moderbolag i en annan medlemsstat är däremot enligt domstolen inte tillräcklig för att kullkasta presumtionen. En annan fråga som EG-domstolen fick besvara var huruvida ett konstaterande av en domstol i en medlemsstat, att COMI ligger i den staten och att domstolen därför är behörig att i enlighet med förordningens artikel 3(1) inleda ett huvudinsolvensförfarande, kan ifrågasättas av en domstol i en annan medlemsstat där det begärs att detta förfarande skall erkännas. Domstolen hänvisade till förordningens premiss 22, där medlemsstaternas automatiska erkännande av varandras insolvensförfaranden sägs vila på principen om ömsesidigt förtroende. Enligt denna princip skall beslutet att inleda ett insolvensförfarande erkännas i de andra medlemsstaterna utan att dessa ges befogenhet att ompröva inledningsstatens bedömning av sin behörighet. Det blir således den domstol som först inleder ett insolvensförfarande som får genomföra detta med verkan i hela Gemenskapen, förutsatt att den själv anser att det rör sig om ett huvudinsolvensförfarande enligt artikel 3(1). I det aktuella fallet aktualiserades dock också frågan om redan utseende av en interimistisk likvidator utgör ett sådant beslut om att inleda ett insolvensförfarande som skall erkännas enligt artikel 16. EG-domstolen hänvisade till artikel 1(1), enligt vilken förordningen tillämpas på förfaranden vilka uppfyller fyra villkor. Det skall vara fråga om ett kollektivt förfarande, grundat på gäldenärens insolvens, som innebär att denne åtminstone delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses. Är dessa villkor uppfyllda spelar det enligt domstolen mindre roll att förvaltaren/likvidatorn är interimistisk, förutsatt att han har utsetts efter en begäran om inledande av ett sådant insolvensförfarande som omfattas av förordningen (dvs. nämns i förordningens bilaga A). Beslutet varigenom han utsetts utgör ett beslut om inledande av insolvensförfarande i förordningens mening, vilket är avgörande bl.a. för bedömningen av vilket av flera i olika medlemsstater inleda förfaranden som inletts först (se ovan). — Domen visar först och främst att presumtionen om att ett bolags COMI överensstämmer med bolagets säte är en mycket stark presumtion, trots att förordningstexten inte säger att avvikelser från presumtionen endast får ske när COMI ”uppenbart” eller ”klart” ligger i ett annat land än det där bolagets säte befinner sig. EG-domstolen fick i domen även ta ställning till tolkningen av ordre public-klausulen i insolvensförordningens artikel 26 (på denna punkt se kommentaren i avsnitt 2.2 ovan).s. 73
19.I RH 2006:25 hade tingsrätten på ansökan av en enskild borgenär försatt ett brittiskt företag med filial i Sverige i konkurs och i enlighet med konkursansökan förordnat att konkursen skulle avse ett territoriellt begränsat insolvensförfarande enligt artikel 3(2) i EG:s insolvensförordning. Detta beslut överklagades av Skatteverket, som yrkade att hovrätten skulle besluta att konkursen skulle vara ett huvudinsolvensförfarande enligt insolvensförordningens artikel 3(1) och därmed omfatta gäldenärens egendom i hela EU. Hovrätten kom fram till att Skatteverket inte genom sitt överklagande kunde utvidga ramen för en annan borgenärs konkursansökan. Överklagandet avvisades därför, men hovrätten påpekade att det stod Skatteverket fritt att vid tingsrätten ansöka om inledande av ett huvudinsolvensförfarande. Hovrätten klargjorde också att en förutsättning för det av tingsrätten inledda territoriella förfarandet var att ett huvudinsolvensförfarande inte kunde komma till stånd i Sverige, dvs. att gäldenärens huvudsakliga intressen inte fanns här i riket. Fanns dessa i Sverige borde ansökan om ett territoriellt begränsat förfarande ha lämnats utan bifall av tingsrätten, som dock inte självmant kunde gå utöver sökandens yrkande och besluta om ett huvudinsolvensförfarande. — Hovrättens resonemang om insolvensförordningens artikel 3 synes väl genomtänkta, låt vara att det till stor del rör sig om obiter dicta, eftersom överklagandets avvisande följde redan av att det inte var Skatteverket som lämnat in den aktuella konkursansökan. Att den konkurssökande kan begränsa sin ansökan till ett territoriellt begränsat förfarande bekräftas av 2 § lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen, som dock inte anger vad som i så fall skall hända om gäldenärens huvudsakliga intressen finns i Sverige. Av hovrättens resonemang följer att ansökan om ett territoriellt begränsat förfarande i sådana fall måste avslås. Se också prop. 2005/06:37 s. 48 och jfr Mellqvist, EU:s insolvensförordning m.m., 2002, s. 116–120.s. 74
20.I det till stor del överspelade hovrättsavgörandet RH 2008:9 rörde det sig om svensk domstols behörighet att, med anledning av ett svenskt insolvensförfarande avseende ett svenskt bolag, pröva återvinningstalan mot en person med hemvist i ett annat EU-land (Italien). Hovrätten fick ta ställning till två huvudfrågor. För det första var det nödvändigt att fastställa huruvida svensk domsrätt inte hindrades av EG-rätten, dvs. Bryssel I-förordningen eller insolvensförordningen. Om det inte fanns några sådana hinder hade hovrätten att pröva om svensk domstol var behörig enligt svenska internationellt processrättsliga regler. Hovrätten konstaterade att Bryssel I-förordningen enligt sin artikel 1(2)(b) inte var tillämplig på talan om återvinning i konkurs. Huruvida insolvensförordningens domsrättsregler (artikel 3) var tillämpliga på återvinningstalan var enligt hovrätten mindre klart, men de hindrade i varje fall inte svensk domsrätt eftersom de, om de var tillämpliga, i det aktuella fallet skulle utpeka svensk domstol som behörig. Hovrätten vände sig därför till de svenska domsrättsreglerna (analogisk tillämpning av 10 kap. rättegångsbalken) och kom fram till att återvinningssvaranden fick anses ha egendom i Sverige, nämligen en anmäld fordran i konkursen, och att han således med stöd i 10 kap. 3 § 1 st. första meningen rättegångsbalken (s.k. allmänt förmögenhetsforum) kunde bli stämd på återvinning inför svensk domstol. — I motsats till vissa andra länder prövas återvinningstalan i Sverige i en särskild rättegång, där svensk domsrätt traditionellt inte automatiskt ansetts följa av att själva insolvensförfarandet inletts här i riket utan fick prövas separat enligt sedvanliga domsrättsregler för förmögenhetsrättsliga tvistemål. I sin den 12 februari 2009 (dvs. efter det här kommenterade hovrättsavgörandet) meddelade dom i saken Seagon v. Deko Marty (mål C-339/07) kom EG-domstolen emellertid fram till att insolvensförordningens artikel 3(1) skall tolkas så, att den medlemsstat, inom vars territorium ett huvudinsolvensförfarande har inletts, även har internationell behörighet att pröva återvinningstalan och annan talan som direkt kan härledas från detta förfarande och står i nära samband därmed. Ur svensk synvinkel är det av stor betydelse huruvida EG-domstolens dom betyder att denna behörighet att pröva återvinningstvister är exklusiv, så att den utesluter andra medlemsstaters domsrätt grundad på nationella regler. I själva domslutet finner man inget svar på denna fråga och motiveringens olika punkter kan tolkas åt olika håll. Domen bör dock förmodligen förstås så att svenska domstolar numera saknar domsrätt att pröva återvinningstalan med anledning av huvudinsolvensförfaranden inledda i en annan medlemsstat. Å andra sidan har svenska domstolar förmodligen exklusiv jurisdiktion att pröva återvinningstalan med anledning av ett svenskt huvudinsolvensförfarande, detta även när talan riktas mot en i annan medlemsstat bosatt återvinningssvarande. Det är dock värt att notera att EG-domstolens dom i likhet med insolvensförordningens artikel 3 endast handlar om domsrätten och inte om den lokala behörigheten, vilken även i fortsättningen regleras av nationella bestämmelser, dvs. i Sverige i första hand av de ovannämnda reglerna i 10 kap. rättegångsbalken. Återvinningstalan med anledning av en svensk huvudkonkurs skall således prövas av svensk domstol, men inte nödvändigtvis av den tingsrätt där konkursen inleddes.s. 75