Stycket

7.Av visst indirekt intresse för den internationella privaträtten i allmänhet och den internationella kontraktsrätten i synnerhet är brottmålet NJA 2008 s. 1135 avseende olovlig internethandel med läkemedel, där HD gjort ett uttalande om e-handelslagens (2002:562) och det bakomliggande e-handelsdirektivets tolkning. Lagen och EGdirektivet syftar bl.a. till att genom stadfästelse av den s.k. ursprungslandsprincipen minska osäkerheten om vilket lands lag som skall tilllämpas vid gränsöverskridande elektronisk handel. Ursprungslandsprincipen, som närmare beskrivs i lagen och direktivet, tillämpas beträffande det s.k. ”samordnade regelområdet” och det råder mycket olika meningar om huruvida, och i så fall i vilken omfattning, detta område även inkluderar privaträttsliga spörsmål, vilka i så fall skall avgöras enligt ursprungslandets lag snarare än enligt den lag som utpekas av de sedvanliga internationellt privaträttsliga reglerna (se därom t.ex. Lindskoug, Domsrätt och lagval vid elektronisk handel, akad.avh. Lund 2004 med vidare hänvisningar). I ett obiter dictum på referatets s. 1155 uttalar HD att med det samordnade regelområdet ”avses offentligrättsliga (min kursivering) krav på informationssamhällets tjänster och på tjänsteleverantörer i fråga om påbörjande och utövande av verksamhet”. Det framgår inte klart huruvida detta uttalande e contrario kan och bör tolkas så att privaträtten enligt HD i princip faller utanför. Trots att jag sympatiserar med en sådan tolkning anser jag att man inte bör dra alltför långtgående slutsatser av uttalandet, dels därför att det inte var avgörande för utgången i målet och dels därför att det sista ordet avseende EG-rättens tolkning inte innehas av HD utan av EG-domstolen, som dock ännu inte har fått tillfälle att yttra sig i frågan. Vissa EG-författningar från den senaste tiden innehåller dessutom formuleringar vilka snarast tyder på att e-handelsdirektivets ursprungslandsprincip kan göras gällande även på privaträttens område, se t.ex. premiss 40 i EG-förordningen nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). 4.2 Utomobligatoriska förpliktelser I brottmålet RH 2007:7 dömdes en man för brott mot lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Stympningen genomfördes i Somalia och avsåg mannens dotter. Familjen synes vid den aktuella tiden ha varit bosatt i Sverige. Föräldrarna hade gemensam vårdnad om dottern, som dock av fadern mot moderns vilja lämnades i Somalia efter ett besök där (närmare omständigheter framgår av NJA 2006 s. 708). Av intresse här är att hovrätten också tillerkände dottern skadestånd för kränkning, varvid man tillämpade 5 kap. 6 § i den svenska skadeståndslagen. — Den internationellt-privaträttsliga problematiken synes överhuvudtaget inte ha uppmärksammats i målet. Den dåvarande svenska kollisionsregeln avseende utomobligatoriska skadestånd byggde i huvudsak på prejudikatet NJA 1969 s. 163 och ansågs hänvisa till lagen i det land där den skadegörande handlingen företagits, vilket i det aktuella fallet förmodligen skulle ha betytt lagen i Somalia. Med hänsyn till de kaotiska förhållandena i Somalia är det tänkbart att innehållet i somalisk skadeståndsrätt inte var möjligt att fastställa och att svensk rätt därför var det enda realistiska alternativet, se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 7 uppl., 2008, s. 56–58; det kan också tänkas att dottern enligt somalisk rätt inte var skadeståndsberättigad och att detta skulle ha ansetts oförenligt med svensk ordre public. Enligt den nu gällande kollisionsregeln i artikel 4(2) i Rom II-förordningen nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser skall, om både den person vars ansvar görs gällande och den skadelidande vid tiden för skadans uppkomst hade sin vanliga vistelseort i samma land, lagen i det landet tillämpas. Detta betyder att svensk skadeståndsrätt skulle numera tillämpas enligt förordningen om såväl fadern som dottern vid tiden för kränkningen hade sin vanliga vistelseort i Sverige.s. 57