Närliggande

2.I RH 2008:35 aktualiserades frågan om tillämplig lag för ett schweiziskt bolags borgensåtagande vis-à-vis en svensk bank. Med hänsyn till att åtagandet gjordes före den 1 juli 1998 omfattades det enligt övergångsbestämmelsen i lagen (1998:167) inte av 1980 Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (och ännu mindre av 2008 års Rom I-förordning). Domen är icke desto mindre av intresse, eftersom tvister rörande dylika gamla avtal under åtskilliga år framöver kan dyka upp i de svenska domstolarna. Efter att ha konstaterat att frågan om tillämplig lag skulle bedömas enligt de — huvudsakligen oskrivna — kollisionsregler som användes före Romkonventionen och att något lagval inte hade träffats, använde sig Svea hovrätt av den s.k. individualiserande metoden, som innebar att man med beaktande av samtliga omständigheter identifierade och tillämpade rättssystemet i det land till vilket avtalet visade den starkaste anknytningen. I fall där den individualiserande metoden inte visade att avtalet hade starkast anknytning till ett visst land kunde man ta hjälp av i rättspraxis och doktrin uppställda s.k. in dubio- eller presumtionsregler. Hovrätten noterade visserligen att en dylik in dubio-regel för borgensåtaganden ansågs utpeka borgensmannens lands rätt, men också att borgensåtagandet in casu gjorts för att tjäna som säkerhet för krediter som ett svenskt bolag tog upp i en svensk bank för att bedriva verksamhet i Sverige. Redan dessa omständigheter gav enligt hovrätten borgensåtagandet en så stark anknytning till Sverige att de övervägde det faktum att borgensmannen var hemmahörande i Schweiz. Eftersom borgensåtagandet således hade en starkare anknytning till Sverige än till Schweiz fanns det enligt hovrättens mening inget behov att ta hjälp av in dubio-reglerna. Svensk rätt ansågs tillämplig. Hovrätten påpekade och på ett relativt detaljerat sätt förklarade också att detta även överensstämde med den bedömning som en prövning enligt Romkonventionen skulle medföra. — Den av hovrätten tillämpade individualiserande metoden ger domstolarna mycket fria händer och betecknades på sin tid som ”principlöshetens princip”. Att på ett objektivt sätt väga olika anknytningars styrka mot varandra är svårt. Hovrättens avvägning i målet synes dock vara rimlig. Av särskilt intresse är att hovrätten ägnat ett betydande utrymme åt den i målet inte tillämpliga Romkonventionen. Detta stöder uppfattningen att domstolarna även beträffande gamla avtal kan låta sig inspireras av Romreglernas (numera förmodligen Rom I-förordningens snarare än Romkonventionens) lösningar. Jfr på denna punkt redan HD i NJA 1990 s. 734.s. 53