Stycket

12.I samband med erkännande och verkställighet av utländska avgöranden rörande vårdnad eller umgängesrätt möter man ibland invändningar hänvisande till FN:s barnkonvention, i synnerhet dess artikel 9 som i fråga om alla åtgärder som rör barn föreskriver att barnets bästa skall komma i främsta rummet. NJA 2007 s. 168 handlar visserligen inte om vårdnad, boende eller umgänge, utan om överlämnande av en förälder till utlandet i enlighet med en europeisk arresteringsorder, men HD:s uttalande om barnkonventionen är av intresse även i internationellt-privaträttsliga sammanhang. HD påpekade att Sverige visserligen är part i barnkonventionen, men att konventionen inte gäller som lag här i landet. Enligt HD saknas det därför anledning att, vid sidan av den prövning som görs enligt den europeiska människorättskonventionen (här närmast dess artikel 8 om rätt till familjeliv), pröva hur överlämnandet förhåller sig till barnkonventionen. En bestämmelse motsvarande barnkonventionens nyssnämnda regel finns visserligen också i artikel 24(2) i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, men HD noterar att denna inte är rättsligt bindande inom EU och därmed inte heller i Sverige. — Avgörandet bekräftar den traditionella svenska dualistiska inställningen till folkrättsligt bindande konventioners verkan här i riket, men det hindrar naturligtvis inte att barnkonventionen — och för den delen även EU:s rättighetsstadga — i Sverige beaktas vid tillämpningen av svenska internationellt privat- och processrättsliga bestämmelser i den mån dessa lämnar tolkningsutrymme därtill.s. 50