Närliggande

10.Den ovannämnda verkställighetslagen (1989:14) kom till användning också i NJA 2008 s. 963, där samtliga instanser beordrade att ett i Sverige av fadern kvarhållet barn skulle återföras till modern i Kroatien, som i likhet med Sverige ratificerat 1980 års Haagkonvention (se ovan). Någon allvarlig risk för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller försättande i en ej godtagbar situation ansågs inte föreligga. Barnets önskemål att bli kvar i Sverige har med hänsyn till hans låga ålder (tio år) inte heller tillagts avgörande betydelse. Av större principiellt intresse är att HD fann att huvudkraven enligt verkställighetslagens 11 §, dvs. att barnet omedelbart före kvarhållandet hade hemvist i Kroatien och att kvarhållandet var olovligt såsom stridande mot moderns rätt att ta vård om barnet i Kroatien, var uppfyllda. Barnet föddes 1998, då föräldrarna var bosatta i Sverige. Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnet, men modern flyttade efter äktenskapsskillnad 2004 med barnet till Kroatien. Fadern ansökte därefter i Kroatien om överflyttning av barnet till Sverige, men hans ansökan avslogs 2006 av kroatisk domstol under åberopande av att hinder mot överflyttning förelåg med hänsyn till allvarlig risk för barnets hälsa. Svensk domstol tillerkände dock redan 2005 fadern ensam vårdnad om barnet, medan modern tillerkändes i september 2007 ensam vårdnad av kroatisk domstol. Barnet besökte under julhelgen 2007 fadern i Sverige och kvarhölls av honom här. Det första villkoret för barnets återlämnande med tillämpning av verkställighetslagen var att barnet vid tiden för kvarhållandet hade hemvist i Kroatien. Fadern gjorde gällande att så inte var fallet, eftersom modern 2004 tog barnet till Kroatien mot hans vilja. HD konstaterade, med hänvisning till sin tidigare praxis, att om ett barn mot en vårdnadshavares vilja flyttas från ett land till ett annat så kan barnet inte utan vidare anses förvärva ett nytt hemvist där, men påpekade också att barnets vistelse i det nya landet under en längre tid och under stadigvarande förhållanden ändå kan etablera nytt hemvist. I förevarande fallet hade barnet vistats i Kroatien i nästan tre och ett halvt år och under flera år gått i skola där, när det under julen 2007 återvände till Sverige. Med hänsyn till dessa förhållanden, och med beaktande av att kroatiska domstolar avslagit faderns ansökan om överflyttning av barnet till Sverige och tillerkänt modern ensam vårdnad, ansåg HD att barnet haft hemvist i Kroatien när det anlände till Sverige vid julen 2007. Eftersom modern av kroatisk domstol tillerkänts vårdnaden hade hon enligt HD ”rätt att ta vård om honom vid den tid då han återkom till Sverige” och barnets kvarhållande i Sverige var följaktligen olovligt. — HD:s konstaterande att barnet vid tiden för kvarhållandet hade hemvist i Kroatien var med hänsyn till längden av barnets vistelse där knappast överraskande. Att HD vid hemvistprövningen även tog hänsyn till det kroatiska domstolsavgörande varigenom modern tillerkänts ensam vårdnad bör inte tolkas som ett erkännande i Sverige av kroatisk vårdnadsdom, utan snarare som ett beaktande av denna doms faktiska verkningar avseende den stadigvarande karaktären av barnets vistelse i landet. Inte heller bör hänsynstagandet till den kroatiska vårdnadsdomen vid prövningen av kvarhållandets olovlighet förstås som ett erkännande av den kroatiska domen. Avgörande enligt Haagkonventionen och den svenska verkställighetslagens 11 § 2 st. var ju att kvarhållandet stred mot den rätt att ta vård om barnet som modern hade i Kroatien; att den kroatiska domen inte gällde i Sverige, där fadern i enlighet med en svensk dom för övrigt var ensam vårdnadshavare, var således utan betydelse för barnets återförande till Kroatien.s. 48