NJA 2006 s. 136 på s. 143.
Hänvisas från p. 12 (s. 849)
1.29:5 ABL anger att aktiebolagsrättsligt skadestånd skall jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till de tre jämkningsgrunderna ”handlingens art”, ”skadans storlek” och ”omständigheterna i övrigt”. Det handlar alltså om att göra en bedömning av huruvida handlingens art, skadans storlek och övriga omständigheter sammantaget talar för jämkning. Det nära förhållandet mellan skadestånd och jämkning belyses i det följande, eftersom många av de argument som inventeras kan ha betydelse såväl vid prövningen av skadestånd som vid den efterföljande jämkningsbedömningen. 4.1 ”Handlingens art” Flera omständigheter kan vara hänförliga till detta rekvisit. Exempelvis kan ett handlande eller en underlåtenhet som har företagits många gånger tidigare utan att vara skadeverkande men som plötsligt leder till skada aktualisera jämkning. Stöd för denna argumentation torde kunna hämtas i principen om adekvat kausalitet; det är ju möjligt att skadan inte gått att förutse eftersom ett likartat handlande aldrig tidigare lett till skada. Däremot kan det alltid ha funnits en risk för skada, och det faktum att sådan aldrig tidigare har inträffat kan ha handlat mer om tur å den skadevållandes sida än om aktsamhet. Under sådana förhållanden är det svårare att hävda att jämkning bör ske. Ett medvetet åsidosättande av en uttrycklig instruktion kan också tala mot jämkning, trots att skadan kanske inte är en adekvat följd av handlandet.s. 844
2.Vidare är det möjligt att skadan har uppstått flera gånger tidigare och då accepterats av den skadelidande. Man skulle kunna tala om ett slags konkludent godkännande från den skadelidande att skadan är acceptabel. Tidigare acceptans från skadelidande skulle alltså utgöra ett skäl för jämkning om den skadelidande plötsligt skulle ändra sig och begära skadestånd. På detta sätt kan man dock endast argumentera i situationer då samma typ av skada orsakas samma skadelidande flera gånger.s. 845
3.Även om jämkning inte är utesluten vid brottsliga handlingar skall nedsättning av skadestånd som regel inte ske när skada har uppstått till följd av en uppsåtlig brottslig gärning. Ett brottsligt handlande som leder till skada är således mer klandervärt än ett handlande som förvisso orsakar skada men dock inte är kriminaliserat. Huruvida skadan har orsakats uppsåtligen eller av oaktsamhet kan också ha betydelse. Ett uppsåtligt handlande torde i de allra flesta fall vara mer förkastligt än ett oaktsamt beteende, eftersom den uppsåtlige i större utsträckning är medveten om sitt handlande och dess konsekvenser än den oaktsamme. Följaktligen kan handlingens art bedömas enligt en glidande skala, varvid ett mindre klandervärt handlande, t.ex. ett oaktsamt skadeorsakande beteende som inte är brottsligt, kan motivera jämkning medan ett oaktsamt brottsligt beteende eller ett medvetet risktagande inte utgör ett fullt lika starkt skäl för jämkning och ett uppsåtligt brottsligt handlande så gott som utesluter jämkning.s. 845
4.En annan möjlig situation som kan aktualisera jämkning är att skadan har vållats av flera personer. Kan man i ett sådant fall jämka skadeståndet för den eller de personer som endast i ringa utsträckning medverkat till skadans uppkomst? En faktisk arbetsfördelning — manifesterad genom t.ex. en styrelses arbetsordning — som har betydelse för graden av olika personers vållande till en skada kan påverka fördelningen av ansvar. Av motiven till ABL:s jämkningsbestämmelse framgår emellertid att man också i jämkningsfrågan kan ta hänsyn till graden och typen av vållande i fall då flera personer har orsakat skadan. ”[D]å medverkan till samma skada föreligger från personer i olika organställning […] blir det av särskild betydelse att genom nedsättning av skadeståndet hänsyn kan tagas till graden och arten av de olika personernas medverkan.” Vidare underströk HD i NJA 2006 s. 136 att hänsyn vid en jämkningsbedömning enligt 29:5 ”kan tas till de plikter som åvilat var och en av de medverkande på grund av deras organställning och till graden och arten av de olika personernas medverkan”. Uttalandena nämner i och för sig att de medverkande är att hänföra till olika bolagsorgan, men ändamålsskäl talar för att detta resonemang är tillämpligt även när det finns flera skadevållare inom samma bolagsorgan. I skadeståndsfall där flera personer har medverkat till skadan kan således graden och arten av de olika personernas vållande utgöra jämkningsgrundande omständigheter. En sådan ordning svarar också mot huvudprincipen om att det är den som vållat skadan som skall ersätta den; om nedsättning av en skadevållandes skadestånd sker på grund av dennes ringa vållande har skadelidande en möjlighet att rikta sitt anspråk mot en annan, till skadan mer vållande, person.s. 846
5.Det är slutligen möjligt att rekvisitet handlingens art rymmer hänsynstaganden till organledamots och revisors uppdrag även när det bara finns en skadevållare. Vilka uppgifter en organledamot eller revisor har ålagts att utföra för bolagets räkning kan påverka huruvida handlingens art motiverar jämkning. Om t.ex. en styrelseledamot orsakar skada genom att begå ett misstag i ett ärende som han regelmässigt har att utföra i egenskap av styrelseledamot, är det inte osannolikt att detta misstag är en svagare grund för jämkning än om misstaget skulle ha uppstått i en för honom obekant, och med uppdraget avlägsen, situation. 4.2 ”Skadans storlek” En annan jämkningsgrund är att jämkning kan ske om det är skäligt med hänsyn till skadans storlek. Skadans storlek avser de verkningar en skada orsakar. I en aktiebolagsrättslig kontext torde det i de flesta fall handla om ren förmögenhetsskada.s. 847
6.Skadans storlek skall sannolikt sättas i relation till jämkningsgrunden handlingens art varvid man kan utröna huruvida skadans storlek som jämkningskriterium är uppfyllt. En mycket stor skada skulle i förhållande till handlingens kanske mindre klandervärda art utgöra ett skäl för jämkning. På motsatt vis skulle en mycket klandervärd handling som har lett till skada av mindre omfattning kunna tala mot jämkning. Denna slutledning illustrerar hur tätt förknippade rekvisiten handlingens art och skadans storlek är, hur svårt det är att diskutera det ena kravet utan att beröra det andra och hur de så att säga korsbefruktar varandra. 4.3 ”Omständigheterna i övrigt” Som tidigare nämnts, är man i brist på rättskällor som behandlar rekvisitet omständigheterna i övrigt hänvisad att snegla på de resonemang som förs beträffande tillämpningen av 6:2 SkL eftersom dessa två jämkningsbestämmelser i praktiken anses överensstämma.s. 847
7.En av de övriga omständigheter som skall beaktas vid jämkningsbedömningen är den skadevållandes ekonomiska förmåga. Viss vägledning för tolkningen finns i ett förarbetsuttalande till 1944 års ABL, som fastslår att den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden av sociala hänsyn utgör en jämkningsgrund. Underförstått torde avses att en skadevållande inte skall få hela sitt liv ödelagt till följd av ett skadestånd. I förarbeten och kommentarer till 6:2 SkL anges att skäl att jämka skadestånd finns om den skadeståndsskyldige måste sänka sin levnadsstandard, så att den kommer att väsentligen understiga en genomsnittsfamiljs eller om han tvingas sälja sitt hem, för att kunna betala skadeståndet. Detta ger vid handen att den skadeståndsskyldiges ekonomiska förmåga får betydelse för jämkningsfrågan om hans ekonomi är så pass svag att han inte kan förväntas klara av betalningen av skadeståndet utan mycket stora uppoffringar. Om en prognos emellertid tyder på att han kommer kunna betala skadeståndet — förvisso kanske med stora umbäranden men inte orimliga sådana — finns ingen anledning att jämka skadeståndet. Följden blir att endast riktigt stora skadestånd bör kunna jämkas, eftersom mindre skadeståndsbelopp inte borde innebära några betalningssvårigheter för den skadeståndsskyldige, oavsett om han har relativt dålig ekonomi eller inte. Resonemanget borde kunna överföras till en aktiebolagsrättslig kontext.s. 848
8.En annan omständighet som kan beaktas är den skadelidandes ekonomi. Om skadeståndet är viktigt för den skadelidandes ekonomi torde det med styrka tala mot jämkning. Med utgångspunkt i de resonemang som förs i förarbetena till 6:2 SkL kan man urskilja vissa argument sammankopplade med den skadelidandes ekonomiska förhållanden som kan utgöra skäl mot jämkning. Om den skadelidande har ett stort behov av skadeståndet talar denna omständighet mot jämkning. Detta kan motiveras dels mot bakgrund av skadeståndets reparativa funktion — den skadelidande kan ju ha en svag ekonomisk förmåga just till följd av den skada han har åsamkats — och dels med stöd i den allmänt vedertagna principen om jämkningsinstitutets undantagsvisa natur. Det är således inte rimligt att jämkning skall kunna ske enbart på den grunden att den skadelidande inte har behov av skadeståndet. En skadelidandes mycket välbärgade ställning utgör alltså inte ett skäl för jämkning. Om så vore fallet, riskerar skadeståndets preventiva funktion att försvagas, åtminstone beträffande skador som åsamkas ekonomiskt välbeställda skadelidande (t.ex. vissa bolag).s. 848
9.Vidare kan anföras att förekomsten av ansvarsförsäkring med styrka talar mot jämkning eftersom en sådan försäkring helt eller delvis täcker det yrkade ersättningsbeloppet och den skadeståndsskyldige därmed inte personligen får bära de ekonomiska effekterna av den skada han har orsakat (annat än i förlängningen i form av t.ex. höjd försäkringspremie). Ansvarsförsäkringens förhållande till jämkning ur ett rättspolitiskt perspektiv diskuteras i avsnitt 6 nedan.s. 849
10.En annan övrig omständighet är den skadevållandes personliga egenskaper. I NJA 1948 s. 489 frikände HD en snöskottande man från ansvar sedan han på grund av sin nedsatta hörsel hade missat en uppmaning från en förbipasserande kvinna att släppa förbi henne och därför råkat skada henne med snöskoveln. Grunden för ansvarsbefrielse var att mannen inte hade hört kvinnans uppmaning och därför inte kunde lastas för den skada han orsakat. Enligt prejudikatet tycks det finnas visst utrymme att ta hänsyn till nedsatta fysiska förmågor och eventuellt även andra personliga egenskaper vid en skadeståndsbedömning. Det är rimligt att denna ståndpunkt gäller även i aktiebolagsrättsliga sammanhang eftersom det skulle rimma illa med ändamålen bakom jämkningsregeln att aldrig beakta sådana omständigheter.s. 849
11.Det är vidare möjligt att den skadelidandes medvållande till skadan motiverar jämkning. Två relativt moderna rättsfall behandlar jämkning (av revisors ansvar) på grund av medvållande på den skadelidandes sida. I NJA 1998 s. 734 hade en bank tillfogats skada i sin kreditgivning till ett bolag. Bolaget hade beviljats kredit av banken tack vare sin årsredovisning, som revisorn hade godkänt. Årsredovisningen visade sig dock därefter vara missvisande då varulagret var felaktigt värderat. Banken förde talan mot revisorn och hävdade att han av oaktsamhet varit vållande till skadan. Revisorn å sin sida menade att skadeståndet skulle jämkas, då banken på grund av underlåtenhet att vidta erforderlig kreditprövning hade varit medvållande till skadan. HD konstaterade att revisorn hade varit oaktsam vad gällde värderingen av varulagret i de berörda årsredovisningarna och fastslog vidare att banken i och för sig brustit i sin kreditprövning men att denna oaktsamhet var av väsentligt lägre grad än revisorns försummelse. Då banken dessutom hade begränsat sin talan till att avse endast det belopp av skadan som täcktes av revisorns ansvarsförsäkring — ett belopp som var väsentligt lägre än den reella skadan — förelåg inga skäl för jämkning.s. 849
12.Även i det andra fallet, NJA 2006 s. 136, fann HD att jämkning inte skulle ske. En revisor orsakade ett bolag skada på grund av sin bristande granskning och kontroll av bolagets räkenskaper och förvaltning. HovR, vars dom i den del som avsåg revisorns skadeståndsskyldighet sedermera vann laga kraft, fann revisorn skadeståndsskyldig för de skador han åsamkat bolaget. HD meddelade prövningstillstånd i frågan huruvida revisorns skadestånd skulle jämkas. Revisorn anförde att hans skadeståndsansvar borde jämkas på grund av medvållande på bolagets sida till följd av styrelsens försumlighet. HD konstaterade att ett aktiebolag har ett ansvar för skada som vållas av en organledamot i dennes egenskap av organ för bolaget, s.k. organansvar. Organansvaret innebär att organledamotens vållande tillräknas bolaget som dess eget. HD påpekade vidare att ”[o]rganledamotens uppträdande kan därvid medföra att bolaget både kan bli skadeståndsskyldigt och få vidkännas jämkning av sin egen rätt till skadestånd till följd av medvållande”. Organansvaret aktualiseras emellertid bara när det finns ett tredje intresse involverat, dvs. när skada även har drabbat en tredje man, s.k. extern skada. När skadan enbart är intern och bolaget alltså är den enda skadelidande, inträder inget organansvar. HD fann således inget stöd för att jämka skadeståndet på grund av medvållande.s. 849
13.I NJA 2006 s. 136 fastslog HD att ytterligare en omständighet som bör kunna beaktas vid jämkningsbedömningen är möjligheten att rikta regresstalan mot andra ansvariga personer. Detta innebär att om styrelseledamöterna och bolagets revisor är solidariskt ansvariga för samma skada och styrelseledamöterna beviljas ansvarsfrihet av bolagsstämman, berövas inte revisorerna därigenom sitt regressanspråk mot styrelseledamöterna. En revisor skall alltså inte behöva bära hela ansvaret för en skada som har orsakats av fler än honom själv enbart på den grunden att övriga ansvariga beviljats ansvarsfrihet, utan i en sådan situation kan skäl för jämkning föreligga.s. 850