Se NJA 2003 s. 37. Av NJA 1996 s. 624 följer att återvinningen kan begränsas till den del av rättshandlingen som varit till nackdel. Här var dock inte fråga om någon ekonomisk nackdel för konkursgäldenären, utan nackdelen avsåg fördelningen mellan borgenärerna.
Hänvisas från p. 1 (s. 650)
1.Övergår vi till den andra situationen, där konkursgäldenären köpt egendom till överpris, är min erfarenhet att konkursförvaltare inte påkallar återvinning om en värdestegring inträffat. Teoretiskt hade det varit möjligt att konkursboet skulle kunna erhålla kompensation för ett erlagt överpris genom jämkning av det värde konkursboet har att återlämna vid återgången. Konkursboet skulle få behålla egendomen och konkursboets återbäringsskyldighet skulle jämkas till en ersättningsskyldighet för det verkliga värdet vid överlåtelsen och återvinningssvaranden skulle ha att återbetala köpeskillingen. Jämkningsinstitutet är dock endast öppet för återvinningssvaranden eller tredje man, inte för konkursboet. Lagtextens utformning tyder på att analogislut inte är möjligt. Motsvarande resultat till en jämkning av ersättningsskyldigheten uppnås om värdetidpunkten för ersättningsskyldighet flyttas tillbaka i tiden till tidpunkten för rättshandlingens genomförande. Konkursboet skulle då som kompensation för att få behålla egendomen ha att utge ersättning till återvinningssvaranden som fastställs till egendomens värde vid överlåtelsen. HD har tidigarelagt värdetidpunkten i fall då återvinningssvaranden själv agerat så att egendomen minskat i värde.Ett skäl för valet av nämnda värdetidpunkt är att lösningen är förenlig med återvinningens syfte på så sätt att den återupprättar situationen som den skulle ha varit om inte nackdel förevarit i överlåtelsen. Valet av värdetidpunkt är också förenligt med principen att en skada skall bedömas vid tidpunkten då den inträffat.s. 650
2.Accepteras inte föreslagen lösning återstår frågan om konkursboet har möjlighet att erhålla kompensation för överprissättningen genom skadestånd från återvinningssvaranden. Om den vidtagna handlingen även omfattar en annan ansvarsgrund, till exempel brottslig gärning, kan sådan talan föras för sig. Återvinningssituationen utgör härvid inget hinder för konkursboet att påkalla ett skadeståndsansvar. Frågan är om återvinning i sig kan åberopas som grund för ett skadestånd. I 1921 års konkurslag fanns ett subsidiärt skadeståndsansvar i det fall egendomen inte fanns i behåll vid en återgång. Lagberedningen ansåg att det var oklart om återvinningsreglerna innefattade skadeståndsskyldighet vid sidan av återbäringsskyldigheten. Lennander utesluter inte denna möjlighet i de fall återvinningssvaranden är i ond tro om återgångsskyldigheten. Palmér/Savin har en mer restriktiv inställning och menar att ett skadeståndsansvar inte kan grundas enbart på återvinningsreglerna, utan bör stödja sig på annan grund som brottslig gärning eller culpöst handlande. Hjalmar Karlgren uppger att återbäringsskyldigheten är ett ersättningsansvar och inte ett skadeståndsansvar. Inte heller allmänna skadeståndsrättsliga principer ger något större utrymme för ett skadeståndsansvar. Kan konkursboet inte åberopa annan skadeståndsgrund, och då närmast brottslig gärning, torde konkursboet de lege lata sakna möjlighet att erhålla kompensation för den nackdel som överprisköpet orsakat.s. 651