Se 4 §. Såvitt gäller sanktioner som inte faller inom EG:s kompetens utgör regeringsformens (RF) bestämmelser om delegation den yttersta ramen för regeringens förordningar. Enligt RF 8:7 får regeringen ”meddela föreskrifter om förbud i förhållande till en blockerad stat i fråga om 1. utlänningars vistelse här i landet, 2. in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar, 3. tillverkning, 4. kommunikationer, 5. kreditgivning, 6. näringsverksamhet, 7. trafik, eller 8. undervisning och utbildning.” I NJA 2005 s. 33, ansåg Högsta domstolen att ett blankettstraffstadgan på miljöområdet stred mot delegationsreglerna i RF 8.
Hänvisas från p. 2 (s. 65)
1.Genom resolution 1267, som riktas mot terroristorganisationen AlQaida, skapade Säkerhetsrådet en sanktionskommitté som har upprättat en ”svartlista” över personer. Alla stater åläggs att frysa svartlistade personers ekonomiska tillgångar. Senare resolutioner har lagt till att stater skall förbjuda svartlistade personer att resa in eller ut ur landet. Underrättelsematerial ligger till grund för Al-Qaida-kommitténs lista. Emedan kommittén arbetar genom konsensus avslöjar det förslagsgivande landet i regel inte ”beviset” för svartlistande. Frysning betraktas av Säkerhetsrådet som en administrativ, och inte straffrättslig, åtgärd. Emellertid finns det en straffrättlig dimension genom att stater också åläggs att göra det straffbart för andra personer att överföra pengar till svartlistade personer. Inom EU har dessa AlQaida-sanktioner implementerats av gemensamma ståndpunkter enligt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) följt av förordningar, ursprungligen av kommissionsförordning 467/2001, senare ersatt av rådsförordning 881/2002. Rådet delegerar till kommissionen att uppdatera förordningen, i enlighet med FN:s sanktionskommittés nya listor, och förordning 881/2002 har ändrats många gånger, allteftersom nya namn läggs till och (mycket mer sällan) gamla tas bort.s. 65
2.De kriminaliserade gärningarna finns definierade i förordning 881/2002. Emedan EG:s straffrättsliga kompetens är föremål för mycket diskussion, har i dessa frågor kommissionen inte ansett att det finns kompetens för EG att genom förordningar kriminalisera brott mot sanktioner. I stället krävs det, i enlighet med EG:s lojalitetsplikt, att medlemsländerna ser till att det finns ”effektiva, avskräckande och proportionella” straffrättsliga påföljder. För Sveriges del finns dessa i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner. Denna blankettstrafflag stadgar att brott mot EG-förordningar kan medföra fängelse i högst fyra år.s. 65
3.Sett ur ett konstitutionellt och mänskliga rättigheters perspektiv, är det stora problemet med säkerhetsrådets Al-Qaida-sanktioner, och i princip alla FN:s riktade sanktioner, att det inte finns något sätt att rättsligt överpröva en sanktionskommittés beslut att uppta en viss person på en sanktionslista. Denna brist blev, som är välkänt, en rättsskandal i Sverige, eftersom tre svenska medborgare av somaliskt ursprung blev inkluderad vid en uppdatering av Al-Qaida-listan som skedde i november 2001. Dessa personer hade anknytning till ett informellt ”Hawala”-system för överföring av pengar mellan länder, AlBarakaat, för övrigt det enda någorlunda pålitliga sättet att flytta pengar till den havererade staten Somalia. Ett amerikanskt underrättelseorgan, Office of Foreign Assets Control (OFAC), som ligger bakom huvuddelen av namnen på Al-Qaida-listan, lär ha misstänkt att en del av Al-Barakaats avgifter för genomförande av överföringar hamnade i en bank i Förenade arabemiraten som OFAC misstänkte gav stöd åt Al-Qaida. Även den svenska föreningen Al-Barakaat blev svartlistad, med innebörd att dess tillgångar blev frusna. Al-Barakaats bankkonto består, såvitt jag förstår, huvudsakligen av små summor deponerad av — antagligen mindre bemedlade — svenskar av somaliskt ursprung. Dessa pengar skulle ha överförts till — antagligen ännu fattigare — släktingar i Somalia. Alla dessa människor är — måhända i mindre skala — indirekta offer för ”kriget mot terrorism”. Det andra fallet som EG-domstolen slog samman med Al-Barakaat-fallet rör Kadi, en medborgare i Saudiarabien, tidigare bosatt i Storbritannien. Kadi är en förmögen affärsman som tidigare har haft omfattande kontakter med Usama bin Laden. Han påstår att han inte längre har någon kontakt med bin Laden. OFAC misstänker dock att han har finansierat en del av Al-Qaidas terrorverksamhet.s. 66
4.Något år senare lyckades den svenska regeringen, efter stora diplomatiska ansträngningar, ingå en överenskommelse med Förenta staterna att ta bort de tre svenska medborgarna från svartlistan. Det lär ha ingått i överenskommelsen att de berörda skulle skriva under ett erkännande att deras aktiviteter för Al-Barakaat främjade terrorism och en försäkran att de inte kommer att ha att göra med Al-Barakaat i framtiden. De lär också ha tvingats avsäga sig alla rättsanspråk mot den amerikanska regeringen om skadestånd för felaktig myndighetsutövning. Hittills har de berörda har inte fått någon ersättning för ekonomiska förluster eller skadan som har skett avseende deras rykten. Den svenska avdelningen av Al-Barakaat blev kvar på svartlistan.s. 67
5.Det är uppenbart att detta ”halv-straffrättsliga” förfarande, utan möjlighet till rättslig överprövning, i många länder skulle bryta mot konstitutionella bestämmelser till skydd för äganderätt, rättvis rättegång och tillträde till domstol. För europeiska länder finns det motsvarande bestämmelser i Europakonventionen om mänskliga rättigheter (EKMR), artikel 1, tilläggsprotokoll 1 och artikel 6. FN:s sanktionskommittéer är en blandning av lagstiftande och verkställande organ som i sig går emot grundläggande rättsstatsprinciper om maktdelning. Svartlistandet kan — med tanke på att ”kriget” mot terrorism är ett evigt krig — vara av obegränsad längd. Flera av personerna på 1267-listan är nu avlidna, men inte heller detta faktum har lett till att de har blivit borttagna från listan. Svartlistande har ett symboliskt värde (enligt somliga), men väldigt liten effekt som brottsbekämpande och brottsförebyggande metod. Alltsedan 2001 har Sverige, tillsammans med flera andra länder, försökt att på FN-nivå förmå säkerhetsrådet att förbättra rättssäkerheten i systemet. FN:s generalförsamling har också i Millenniumtoppmötets slutdokument krävt ett mer rättssäkert system. Motståndet från främst Förenta staterna och Storbritannien har varit stort. Vissa förbättringar har dock gjorts. Möjlighet till humanitära undantag har införts. Förbättrade kriterier för svartlistande infördes, men dessa är fortfarande mycket breda.. 1267kommittén skapade också rutiner för att ta emot klagomål från svartlistade enskilda förutsatt att staterna dessa var medborgare i, eller hade hemvist i, stödde deras klagomål. Det blev senare möjligt för enskilda att istället klaga direkt till en s.k. ”focal point”. Detta är dock en kosmetisk ändring. Det är en ”brevlåda” utan överprövningskompetens. Den senaste ändringen innebär att kommittén skall göra en översyn av hela listan.s. 67
6.Men efter alla dessa förändringar kvarstår grundproblemet: svartlistandet av terroristmisstänkta görs av ett politiskt organ, på grundval av underrättelsematerial av tveksamt värde, och utan möjlighet till överprövning i en opartisk judiciell instans.s. 68