Olovlig fotografering

1.Kommittén ansåg att "smygfotografering" utgör en av de integritetskränkningar som det finns störst behov av att vidta lagstiftningsåtgärder mot. Man föreslog därför en ny bestämmelse om olovlig fotografering i brottsbalken. Enligt förslaget ska den som olovligen fotograferar någon som befinner sig på en plats dit allmänheten inte har insyn kunna straffas, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.s. 474

2.Att utforma en rimligt avvägd bestämmelse om olovlig fotografering är en svår uppgift och kommitténs förslag är inte invändningsfritt. Rekvisitet att kriminaliseringen gäller fall då någon fotograferar annan "som befinner sig på en plats dit allmänheten inte har insyn" är av resonemangen i betänkandet att döma uppfyllt både då den som fotograferar själv befinner sig på denna plats och då fotografering sker från annat ställe. Däremot är det inte avsett att gälla på andra platser, vilket betyder att "paparazzi-fotografering" av det närgångna, förföljande slaget inte omfattas. Det är en brist om intensivt närgången, ibland direkt fridsstörande fotografering på i och för sig allmänt tillgängliga platser lämnas helt utanför kriminaliseringen. Idag är det bara bestämmelsen om ofredande i brottsbalken som kan ge ett visst skydd gentemot sådana företeelser. I dess nuvarande lydelse är den dock otillräcklig. På denna punkt kunde straffansvaret alltså sträcka sig längre.s. 474

3.På andra sätt synes den föreslagna kriminaliseringen gå för långt. Förbudet är inte tänkt att vara begränsat till fotografering i smyg utan ska också kunna gälla fotografering som sker öppet och iakttagbart för den som blir fotograferad. Innebörden är att envar ska åtnjuta ett straffrättsligt sanktionerat skydd mot att bli fotograferad om vederbörande befinner sig på "en plats dit allmänheten inte har insyn". "Fotografering utan samtycke i privata miljöer blir i princip förbjudet", som det hette i kommitténs pressmeddelande. Att fotograferingen i sig är fridsstörande krävs inte; det räcker att den som kommer med på bilden inte vill. Exempel på platser där förbudet kan komma att åberopas är, förutom bostäder och tomtmark, kontor och andra arbetsplatser inklusive merparten av en normal myndighets lokaler, skolor, allmänna utrymmen i hotell etc.s. 474

4.Begränsningen gäller således platser dit allmänheten inte har insyn, vilket enligt betänkandet inte är detsamma som att inte ha tillträde. Av exemplifieringen framgår att fotograferingsförbudet ska gälla i en tågkupé då denna tillika är en övernattningsplats, men alltså inte annars och inte heller i trädgårdar och portuppgångar. Även om det framgår vad kommittén är ute efter — t.ex. när det heter att en simhall inte omfattas av förbudet men däremot de anslutande omklädningsrummen — synes det tveksamt om gränsdragningen är tillräckligt klar.s. 475

5.Kommitténs förslag innehåller ett ”försvarlighetsundantag”. Rekvisit av det slaget tillämpas i flera sammanhang, inte minst för att ge utrymme åt yttrandefrihetsrättsliga överväganden, vilket även här är tanken. Det spär dock på osäkerheten kring vad som ska vara förbjudet och vad som ska vara tillåtet. I betänkandet sägs att det i lagstiftningen måste finnas ”någon form av ventil för fall där det framstår som mindre angeläget eller över huvud taget inte motiverat att döma till ansvar för olovlig fotografering”. Det är enligt min mening en alltför allmänt hållen utgångspunkt för en ansvarsfrihetsgrund. De exempel på ”försvarlig olovlig fotografering” som ges i betänkandet illustrerar på ett bra sätt behovet av ”ventil”, men skingrar inte dimman över det straffbara områdets gräns. Det blir en aning av att ”olovlig fotografering är straffbar utom när den inte är det” över det hela.s. 475

6.Den här typen av invändningar — att gränsdragningen blir godtycklig och alltför osäker för att uppfylla rimliga krav på förutsebarhet — har rests mot flera genom åren framlagda förslag som gällt integritetsskydd och fotoförbud. Den grundläggande svårigheten är den som inledningsvis lyftes fram, nämligen att begreppet personlig integritet — alltså inte termen utan själva föreställningen — är otjänligt som juridiskt arbetsredskap; det är alltför diffust, situationsberoende och föränderligt. Även om begreppet inte används vid kommitténs behandling av det föreslagna fotoförbudet är det föreställningen om den enskildes rätt till skydd för sin integritet som ligger bakom tanken på att den enskilde själv ska bestämma när han eller hon vill bli fotograferad och att lagen ska straffa den som inte respekterar detta.s. 475

7.Jag tror att denna utgångspunkt är alltför allmän och delvis också orealistisk. Det vore lättare att nå resultat med mer avgränsade mål. I stället för att fråga sig vad som ska skyddas bör lagstiftaren fråga sig vad som bör förbjudas.s. 475

8.De fall i rättspraxis som tydligast påvisat en brist på integritetsskydd har gällt fotografering med sexuella inslag. Åtskilliga av kommitténs exempel på straffvärda kränkningar är också hämtade från den sfären. Dessa fall bör kunna kriminaliseras som sexuellt ofredande. BrB 6 kap. 10 § skulle kunna förses med ett andra stycke, enligt vilket den som med tekniska hjälpmedel olovligen avbildar någon i ett sexuellt eller på annat sätt intimt sammanhang kan straffas för detta brott. Det bör göras straffbart redan på försöksstadiet. Även spridning av sådana bilder bör vara straffbar. En sådan reglering skulle så vitt jag kan se fånga in företeelser vilkas straffrihet i dag uppfattas som den mest stötande bristen i skyddet för den enskildes privatliv. Några ”ventiler” eller förvarlighetsundantag skulle inte krävas.s. 476

9.Andra exempel på integritetskränkningar som lyfts fram i massmedia är fotografering in i privata miljöer, t.ex. en person som från sitt lägenhetsfönster filmade in i grannars lägenheter under lång tid. Detta täcks inte av dagens regel om ofredande. Om sådan fotografering sker för att fånga intimiteter, som mer eller mindre avklädda personer, skulle det emellertid gå in under den just föreslagna regeln om sexuellt ofredande. I övrigt kan det te sig som ett ”virtuellt hemfridsbrott”. BrB 4 kap. 6 § första stycket skulle i och för sig kunna förses med en andra mening: ”För hemfridsbrott döms även den som olovligen fotograferar in i sådan bostad”. Det skulle alltså gälla den som bildligt talat intränger i bostaden genom att fotografera in i densamma, men inte den som tar bilder när han eller hon lovligen befinner sig där.s. 476

10.Jag är för egen del inte säker på att behovet av en sådan kriminalisering är så stort. Den skulle uppenbarligen behöva avgränsas för att inte omfatta t.ex. fotografering av byggnader där privata bostadsmiljöer kan iakttas genom byggnadens fönster. Tomtmark, som ingår i begreppet bostad enligt BrB 4 kap. 6 §, måste också undantas; annars skulle det bli straffbart att fotografera en villafastighet. Invändningar av det slaget skulle kanske kunna hanteras genom att undantag gjordes för ringa fall, som exemplifierades i en författningskommentar. En ytterligare begränsning till undvikande av att icke straffvärda gärningar bestraffas kan åstadkommas genom att ett krav på angivelse från målsägande ställs upp som förutsättning för utredning och åtal.s. 476

11.Från mediehåll skulle protester mot en sådan kriminalisering säkerligen resas. Men det är svårt att se det yttrandefrihetsrättsliga behovet av att få fotografera in i människors bostäder, även om det rör sig om personer som är kända eller på något annat sätt tilldrar sig allmänhetens intresse. Tvärtom synes företeelser som pressfotografer vilka med hjälp av skylift fotograferar in i en lägenhet där ett medialt villebråd uppehåller sig — för att ta ett exempel ur verkligheten — straffvärda. Värt att väga in i sammanhanget är att mediernas etiska regler inte täcker journalistiska arbetsformer och att integritetskränkande fotografering inte faller under något sådant, verkningsfullt kontrollsystem.s. 476

12.Tanken med ett angreppssätt av det här slaget vore att fånga in det mest straffvärda men skära bort sådant som kan förutses leda till stora gränsdragningssvårigheter. Den enskildes intima sfär skulle således skyddas, liksom hans eller hennes bostad. Däremot skulle den enskilde inte i övrigt kunna bestämma över om han eller hon vill bli fotograferad. Kommitténs förslag är inte begränsat på det sättet utan gäller generellt ställen dit allmänheten inte har insyn. Det är således mycket mer vidsträckt, men måste å andra sidan också begränsas med hjälp av en hel del undantag.s. 477

13.Som nämnts innebär kommitténs förslag inget förbud som direkt riktar sig mot närgångna fotografer. Det som kan behöva regleras är dels direkt påträngande närgångenhet (förföljelse), dels smygfotografering av människor som sökt avskildhet. Påträngande fotografering borde enligt min mening kunna ses som en sådan fridsstörning som kriminaliseras i bestämmelsen om ofredande, BrB 4 kap. 7 §. När det gäller smygfotografering har Högsta domstolen relativt nyligen definitivt stängt dörren för av Europakonventionen påverkade ”fördragskonforma” tolkningar som utsträcker den bestämmelsens tilllämpningsområde utöver dess ordalydelse. Lagstiftaren är dock oförhindrad att ändra bestämmelsens lydelse så att den även omfattar för den enskilde dolda intrång i en privat sfär.s. 477

14.I det nyss nämnda fallet från Högsta domstolen hade den tilltalade riggat upp en jämförelsevis avancerad apparatur för inspelning av såväl ljud som bild. Det kan från integritetssynpunkt betraktas som något paradoxalt att han fälldes för ljudinspelningen (olovlig avlyssning enligt BrB 4 kap. 9a §) men inte för bildinspelningen; typiskt sett är ju ett hemligt avbildande minst lika kränkande som ett hemligt avlyssnande. Man kan se även den hemliga filmupptagningen som en form av ”buggning”. Det väcker frågan om inte vissa former av straffvärd fotografering borde kunna kriminaliseras enligt samma mönster som gäller för olovlig avlyssning. Man skulle i så fall få en bestämmelse med en lydelse av ungefär det här slaget: ”Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel för upptagning av bild hemligen avbildar människor i enrum där han inte själv befinner sig döms för olovlig bildupptagning …” Med en sådan bestämmelse skulle det nuvarande förbudet mot olovlig avlyssning utvidgas till att gälla även bildupptagning. Det ter sig som en enkel — kanske för enkel? — lösning på de mest akuta problemen med det nuvarande rättsläget.s. 477

15.Det som nu sagts är avsett som ”feedback” på kommittens överväganden och förslag. Alla lösningar på detta område, där avvägningarna är besvärliga, torde ha någon brist. Men det teoretiskt bästa får inte bli det godas fiende. Behovet av lagstiftningsåtgärder är påtagligt. Det är märkligt att så lång tid kunnat förflyta utan att något hänt. Med det arbete kommittén utfört återstår det strängt taget inte mer för Justitiedepartementet än att bestämma sig för vilken lösning man vill ha och genomföra den. Det finns ingen ursäkt för att vänta.s. 478