38 kap. 1 § BrB och 8 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Jfr NJA 1981 s. 433 där fråga var om förklaringen var bindande p.g.a. bristande insikt om dess rättsverkan till följd av språksvårigheter.
Hänvisas från p. 23 (s. 359)
23.Vid förhandlingen skall den tilltalade förhålla sig till vad motparten anför om påstått brott och därvid antingen erkänna eller förneka vad som läggs honom eller henne till last för att klarlägga parternas positioner. Även om ett erkännande inte binder rätten anses det i mål om enkel kriminalitet utgöra fullt bevis om det inte motsägs av omständigheterna och har därmed i praktiken en verkan som en bindande processhandling. Den tilltalade kan vid fällande dom även avge nöjdförklaring, som i princip inte kan återtas, och disponerar därmed fritt över möjligheten att få ansvars- och påföljdsfrågor prövade på nytt i högre instans med en mer kvalificerad sammansättning. Sådana processhandlingar har en principiell bakgrund i att det står parten fritt att välja mellan att tiga eller tala, och som följer på partsställningen. Parts förhållningssätt i frågan och betydelsen av utsagan skall ses i ljuset av dennes intressekonflikt att tala sanning och därvid bidra till den egna lagföringen eller att ljuga av självbevarelsedrift. Oavsett hur 35 kap. 4 § RB bör tillämpas vid passivitet — som för övrigt innefattar annat och mera än att tilltalad helt eller delvis tiger — sätter bestämmelsen snarare tryck på den tilltalade att lämna information än att inte göra det. Rätten att tiga är delvis perforerad också av att uppgifter som tilltalad tidigare lämnat vid polisförhör kan föredras. För att tydliggöra och stärka partsställningen i förevarande hänseende borde de lege ferenda övervägas att efter yrkanden och sakframställning man först skulle höra målsägaren och övrig åklagarbevisning, därefter den tilltalade och av denne åberopad bevisning. Tilltalad kunde då bättre än nu bedöma förutsättningarna för att välja huruvida utsaga skall avges och rent av att avstå från bevisning i hopp om frikännande dom på kortare tid. Frågor om passivitet och uppgifter i polisprotokoll borde då aktualiseras i en mindre omfattning än nu. I de fall där tilltalad biträds av försvarare borde denne inleda huvudförhöret, därefter åklagaren hålla motförhör och försvaret sedan återförhör. Då part kan föra talan på egen hand kan rättens ingripande inte helt undvaras, som dock borde reserveras för dessa fall. En sådan ändring synes inte strida mot de åtaganden åklagaren har under rättegången.s. 359