1.Om den nämnda förändringen för Lagrådets del måhända närmast kan beskrivas som en formell ändring vars reella betydelse ännu är svår att bedöma, så är förändringarna beträffande domstolarnas framtida normprövning mer av tydlig, principiell karaktär. Den nya normprövningsregeln i RF 11:14 föreslås således få följande lydelse: ”Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst.s. 315
2.Vid prövning enligt första stycket av en lag ska det särskilt beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag.” Här ser den på området någorlunda bevandrade läsaren snabbt att det s.k. uppenbarhetskravet avskaffats och att någon åtskillnad överhuvudtaget inte längre görs beträffande prövning mellan olika typer av föreskrifter (vilket bl.a. märks genom att uppenbarhetskravet således avskaffas helt och inte bara i förhållande till regeringsförordningar, som tidigare någon gång förordats i doktrinen). Det är också välgörande att GLU klart uttalar att detta står i samband med att svensk rätt sedan länge erkänner en normhierarki, i vilken föreskrifter på högre nivå helt enkelt måste ges företräde framför lägre sådana om rättssystemet ska kunna fungera. Självklara konstitutionella insikter av det slaget har nämligen inte direkt varit allmängods i det senaste seklets svenska konstitutionella debatt.s. 315
3.Det är ännu för tidigt att bedöma vilken effekt avskaffandet av uppenbarhetskravet kan komma att få i praxis, men det är väl troligt att det liksom flera andra faktorer under det senaste decenniet — varav Europarättens stärkta ställning naturligtvis är viktigast — kan bidra till en något ökad praxis på området. Av vad som nämndes vid presentationen av betänkandet i riksdagen den 17 december i fjol framgår också att utredningens ledamöter i princip tycks välkomna möjligheten till rättslig prövning inte minst av förmenta rättighetskränkningar vid svenska domstolar, i ett läge då de båda europeiska domstolarna i Luxemburg och Strasbourg inte visar någon mot det svenska uppenbarhetskravet svarande återhållsamhet. Detta torde också, ehuru detta är mindre klart uttalat eller antytt i betänkandet, innebära en viss nedgradering av äldre grundlagsmotiv enligt vilka riksdagens uppfattning om en lags grundlagsenlighet närmast är sakrosankta. Samtidigt framstår dock några rättsliga frågor som alltjämt olösta i sammanhanget; detta gäller t.ex. möjligheterna för domstolar att vägra tillämpa en av Lagrådet godkänd lag och Europakonventionens status i den svenska normhierarkin. Frågan om denna står över vanliga svenska lagar eller inte påverkar onekligen de praktiska möjligheterna till normprövning väsentligt, men har ännu inte fått sin definitiva, av grundlagstiftaren välsignade lösning. GLU föredrar här, synbarligen i den politiska enighetens namn, ett bibehållande av nuvarande ordning, samtidigt som praxis och doktrin ovanligt enstämmigt pekar mot att denna hållning är mer eller mindre förlegad. En tredje oklarhet gäller om all normprövning i framtiden bör ske under iakttagande av kriterierna i RF 11:14, eller om utflykter av HD och andra domstolar i nya marker liknande de som företagits i NJA 2005 s. 33 eller 2005 s. 809 bör vara tillåtna; GLU tycks hursomhelst inte ha funnit de senare domarna anmärkningsvärda.s. 316
4.Här ska dock en annan fråga behandlas, nämligen den närmare innebörden av det nya st. 2 i paragrafen. Vad innebär det egentligen att det vid prövning av en lag — men av lätt insedda skäl däremot inte vid andra normprövningsfall — skall beaktas dels att riksdagen är folkets främsta företrädare, men också att grundlag som det här uttrycks ”går före lag”? GLU:s eget resonemang antyder det som väl också i förstone i stort sett är vad som går att utläsa ur bestämmelsen, nämligen att den avser att ge uttryck både för en slags folksuveränitetsprincip, av samma slag som i RF 1:1 st. 1, och ett genom normhierarki uttryckt konstitutionellt ideal, vilket av utredningen själv anknyts till rättsstatens idé. Att avsikten med förändringen är att tydligare än i dag markera att grundlagsstridiga lagar inte skall kunna tillämpas tycks hursomhelst vara alldeles klart. Den domstol som i ett konkret fall kommer fram till att en sådan situation verkligen föreligger bör då rimligen inte kunna känna sig förhindrad att öppet konstatera hur landet ligger, oaktat att den samtidigt för ett ögonblick må beakta eller begrunda att riksdagen alltjämt kvarstår som ”folkets främsta företrädare”.s. 317