Närliggande

2.I det norska fallet Rt 1983 s. 716 (Johan Reksten) hade den verkställande direktören i R/A Trajan Johan Reksten skrivit under en handling som betecknades som ett statement. Mottagaren av handlingen var Norsk Garantiinstitutt for Skip og Borefartøyer A/S, GI, som i sin tur ställt säkerhet för R/A Trajans åtaganden. Høyesterett fann att handlingen var en garanti och att Reksten genom att skriva under handlingen åtagit sig ett ekonomiskt ansvar. Ansvaret kom att bli mycket stort och det framgår av domskälen att Reksten varit medveten om att ansvaret skulle kunna komma att uppgå till omkring 50 miljoner norska kronor. Reksten hävdade att hans ansvar inte kunde krävas ut även om handlingen uppfattades som en garanti och hänvisade till 31 och 33 §§ avtaleloven. Han åberopade även 8 § gjeldsbrevsloven och 18 § prisloven. Høyesterett ansåg emellertid inte att någon av dessa invändningar kunde grunda ogiltighet eller en jämkning och motiverade utgången i denna del på följande sätt: »Det gjelder en spekulasjonsartet forretningsvirksomhet, med sjanser for store gevinster, men også med risiko for store tap. I sitt yrke som skipsreder har Johan Reksten hatt minst like gode forutsetninger som GI for å vurdere de sjanser og den risiko som her var til stede. Verken avtalelovens regler eller gjeldsbrevlovens § 8 kan etter min mening bringes til anvendelse i et tilfelle som dette. Og jeg kan heller ikke finne prislovens § 18 anvendelig.« Utgången i fallet blev alltså att garantigivaren fick svara för ett mycket stort belopp. Det var utrett att garantigivaren inte hade någon möjlighet att betala ens en bråkdel av beloppet, men trots detta ansågs alltså inte jämkning kunna komma ifråga. Fallet kan jämföras med det svenska fallet NJA 2005 s. 44 (Vilgot Johansson). Kravet i anledning av borgensåtagandet kom att gälla 192 miljoner kronor. I både tingsrätt och hovrätt yrkade borgensmannen på jämkning med stöd av 36 § AvtL, men detta yrkande frånfölls i Högsta domstolen. Tingsrätten biföll delvis jämkningsyrkandet och ålade borgensmannen att betala 3 miljoner kronor. Hovrätten ansåg inte jämkning kunna komma ifråga och ålade borgensmannen att betala fullt belopp. Hovrätten motiverade denna ståndpunkt med att borgensmannen med sin kännedom om branschen hade väl så stor möjlighet att bedöma riskerna, att han inte intagit en underlägsen ställning gentemot borgenären och att han fullt ut bör ha förstått de ekonomiska verkningarna av att borgensåtagandet skulle behöva tas i anspråk. Inte heller senare omständigheter kunde grunda en jämkning av borgensmannens åtagande.s. 870