1.Avgöranden från de nordiska länderna ger uttryck för en tydlig huvudregel. Yrkanden om jämkning med stöd av 36 § AvtL eller motsvarande regel har inte vunnit bifall även om borgensåtagandet omfattat mycket höga belopp. I detta sammanhang är framför allt de fall av intresse där borgensmannens privatekonomi varit starkt sammanlänkad och ibland rent av sammanvävd med ekonomin i det företag för vilket borgenslöftet ställts.s. 870
2.I det norska fallet Rt 1983 s. 716 (Johan Reksten) hade den verkställande direktören i R/A Trajan Johan Reksten skrivit under en handling som betecknades som ett statement. Mottagaren av handlingen var Norsk Garantiinstitutt for Skip og Borefartøyer A/S, GI, som i sin tur ställt säkerhet för R/A Trajans åtaganden. Høyesterett fann att handlingen var en garanti och att Reksten genom att skriva under handlingen åtagit sig ett ekonomiskt ansvar. Ansvaret kom att bli mycket stort och det framgår av domskälen att Reksten varit medveten om att ansvaret skulle kunna komma att uppgå till omkring 50 miljoner norska kronor. Reksten hävdade att hans ansvar inte kunde krävas ut även om handlingen uppfattades som en garanti och hänvisade till 31 och 33 §§ avtaleloven. Han åberopade även 8 § gjeldsbrevsloven och 18 § prisloven. Høyesterett ansåg emellertid inte att någon av dessa invändningar kunde grunda ogiltighet eller en jämkning och motiverade utgången i denna del på följande sätt: »Det gjelder en spekulasjonsartet forretningsvirksomhet, med sjanser for store gevinster, men også med risiko for store tap. I sitt yrke som skipsreder har Johan Reksten hatt minst like gode forutsetninger som GI for å vurdere de sjanser og den risiko som her var til stede. Verken avtalelovens regler eller gjeldsbrevlovens § 8 kan etter min mening bringes til anvendelse i et tilfelle som dette. Og jeg kan heller ikke finne prislovens § 18 anvendelig.« Utgången i fallet blev alltså att garantigivaren fick svara för ett mycket stort belopp. Det var utrett att garantigivaren inte hade någon möjlighet att betala ens en bråkdel av beloppet, men trots detta ansågs alltså inte jämkning kunna komma ifråga. Fallet kan jämföras med det svenska fallet NJA 2005 s. 44 (Vilgot Johansson). Kravet i anledning av borgensåtagandet kom att gälla 192 miljoner kronor. I både tingsrätt och hovrätt yrkade borgensmannen på jämkning med stöd av 36 § AvtL, men detta yrkande frånfölls i Högsta domstolen. Tingsrätten biföll delvis jämkningsyrkandet och ålade borgensmannen att betala 3 miljoner kronor. Hovrätten ansåg inte jämkning kunna komma ifråga och ålade borgensmannen att betala fullt belopp. Hovrätten motiverade denna ståndpunkt med att borgensmannen med sin kännedom om branschen hade väl så stor möjlighet att bedöma riskerna, att han inte intagit en underlägsen ställning gentemot borgenären och att han fullt ut bör ha förstått de ekonomiska verkningarna av att borgensåtagandet skulle behöva tas i anspråk. Inte heller senare omständigheter kunde grunda en jämkning av borgensmannens åtagande.s. 870
3.Som ett sista exempel på att även oväntat stora åtaganden inte jämkas, kan det danska fallet U 1991.330 H nämnas. I fallet hade en privatperson pantsatt värdepapper för tredje mans skuld. Utöver denna säkerhet gick pantsättaren även i beloppsobegränsad proprieborgen för samtliga åtaganden panterna skulle vara säkerhet för. Gäldenären var gift med borgensmannens syster då borgenslöftet avgavs, men krediten var i allt väsentligt kommersiell. Borgensmannen hade inte, så långt det kan utläsas av referatet, någon direkt egen vinning av att gå i borgen. Svågrarna förefaller emellertid ha gjort affärer med varandra i betydande omfattning och de hade även samma revisor. Huvudfrågan i Højesteret var vilka fordringar som omfattades av borgensåtagandet. Højesteret, som fastställde landsrettens dom, ålade slutligen borgensmannen att utge knappt 17 miljoner. Landsrätten motiverade utgången på följande sätt: »Det må lægges til grund, at sagsøgte har påtaget sig selvskyldnerkaution som led i et forretningsmæssigt mellemværende. Udformningen og indholdet af kautionserklæringerne, der må anses for at supplere hinanden, kan ikke anses for at være usædvanlig, ligesom de indtalte forpligtelser findes at ligge inden for, hvad sagsøgte efter det foreliggende måtte forudsætte.« Fallen tycks bekräfta antagandet att även mycket stora åtaganden förblir gällande när motparten vid tidpunkten för åtagandet kan anses ha haft väl så goda möjligheter att bedöma risken som kreditgivaren. Gemensamt för Rt 1983 s. 716, NJA 2005 s. 44 och U 1991.330 H är att senare omständigheter inte har spelat någon roll och att borgensmannen när åtagandet gjordes hade väl så god, om inte till och med bättre, möjlighet att bedöma riskerna som kreditgivaren. En jämkning skulle därmed tydligt ha förändrat den riskfördelning som förelåg. I både det norska och det svenska avgörandet handlade det dessutom om statligt understöd där borgensmannen i någon mening utnyttjade statens vilja att hålla tillgången på arbetstillfällen uppe.s. 871
4.I den praxis som hittills redovisats har i stort hänsyn till borgensmannens ekonomiska förhållanden hållits utanför. Det framskymtar på sina ställen att domstolarna tar sådana hänsyn, men att sådana fakta inte har haft någon direkt betydelse. En god illustration av detta ges i avgörandet av Högsta domstolen i Finland refererat i Nord. Domss. 1992 s. 33 (=FHD 1990:10). Fallet gällde två pensionärer med mycket låga inkomster som ändå ålades att solidariskt betala 500 000 mark. Den ena hade en månatlig pension på 1 441 mark och den andre 4 512 mark i månaden. Högsta domstolen uttalade trots detta att borgensmännens skuldbelopp visserligen var »betydande i förhållande till deras förmögenhetsställning, men med beaktande av att syftet med borgen är att säkerställa betalningen av huvudgälden leder en tillämpning av borgensförbindelsen till fullt belopp inte heller […] till oskälighet«.s. 872