JB kap 5 handlar om återgång efter ”klander” och det hävdas att de därför inte skall vara direkt tillämpliga på hävningstalan, men väl i viss utsträckning analogt, se Grauers i Karnov lagkommentar. I prop. 1970:20 del B 1 s. 235–236 anges bl.a.; ”Med klander avses här en talan, som någon i uppgiven egenskap av ägare till fastigheten anställer mot en person, som härleder sin rätt från en annan fångesman än käranden. … Det kunde i och för sig ha varit lockande att låta kapitlet behandla alla fall av återgång eller hävande. I likhet med lagberedningen anser jag emellertid att detta inte är lämpligt. Såvitt gäller ägo- eller gränstvist kan de i förevarande kapitel föreslagna reglerna troligen i vissa hänseenden analogt tillämpas men de är inte generellt lämpliga. Detsamma gäller äganderättstvister som härflyter ur ett mellan parterna träffat avtal. I båda fallen får det överlämnas åt rättstillämpningen att med tillämpning av allmänna rättsgrundsatser och med ledning av bestämmelserna i förevarande kapitel avgöra hur parternas mellanhavanden skall regleras.” Jfr NJA 1987 s. 845 I och II.
Hänvisas från p. 5 (s. 679)
5.Den reglering som däremot finns i JB gäller återgång efter klander, d.v.s. återgång mellan andra än avtalsparter, såsom mellan A och C. Reglerna, JB 5 kap, är generella och fallet att A är avbetalningssäljare nämns inte särskilt. Utgångspunkten är att fastigheten ”avträds”, d.v.s. lämnas tillbaka till A.s. 679