Stycket

3.I nästa steg bedömdes om brottsbalksbestämmelsen stred mot EKMR; så var inte fallet. I det sista steget bedömde Högsta domstolen om en fällande dom skulle utgöra ett brott mot Sveriges konventionsåtaganden med beaktande av Europadomstolens praxis. I detta avsnitt använde Högsta domstolen återkommande ordval som tyder på viss osäkerhet. Slutsatsen var att det ”är [---] sannolikt att Europadomstolen, vid en prövning av den inskränkning i Å.G:s rättighet att förkunna sin i bibeln [sic] grundade uppfattning som en fällande dom skulle utgöra, skulle finna att inskränkningen inte är proportionerlig och därmed skulle utgöra en kränkning av Europakonventionen.” Först därefter konstaterade Högsta domstolen följande. ”Uttrycket missaktning i bestämmelsen om hets mot folkgrupp kan inte anses ha en så entydig innebörd att en verklig lagkonflikt här uppkommer mellan Europakonventionen och BrB (jfr bet. 1993/94:KU24 s. 18 ff.). Av det förut anförda följer visserligen att det enligt förarbetena är avsett att yttranden av sådant slag som dem som riksåklagaren har åberopat i den justerade gärningsbeskrivningen skall anses ge uttryck för missaktning i bestämmelsens mening. Ett av skälen för att inkorporera Europakonventionen i svensk rätt har emellertid varit att skapa ett uttryckligt underlag att direkt tillämpa konventionen vid svensk domstol (se prop. 1993/94:117 s. 33). HD har också i flera avgöranden slagit fast att sådana uttalanden om en lagregels innebörd som har gjorts i lagförarbeten eller rättspraxis måste kunna frångås när detta krävs enligt den konventionstolkning som kommer till uttryck i Europadomstolens avgöranden (se senast NJA 2005 s. 462; jfr tidigare bl.a. rättsfallen NJA 1988 s. 572, 1991 s. 188, 1992 s. 532 och 2003 s. 414). Det anförda leder till att ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp i detta fall bör tolkas mera restriktivt än vad dess förarbeten ger vid handen för att en konventionsenlig tillämpning skall uppnås. Som nyss anförts får det antas att en sådan konventionsenlig tillämpning inte ger utrymme för en fällande dom mot Å.G. under de i målet aktuella omständigheterna.” I denna del kommer man åter till resonemangssättet i NJA 2005 s. 33. Liksom i det fallet är det inte fråga om en verklig lagkonflikt, och lagen skall tolkas enligt EKMR och dess praxis snarare än enligt förarbetena. I detta kan jag helt instämma, men varför kommer detta resonemang sist i domen och inte först? Varför gjorde inte Högsta domstolen vad NJA 2005 s. 33 antydde, nämligen omedelbart en helhetstolkning av 16 kap. 8 § brottsbalken i ljuset av EKMR och regeringsformen?s. 650