Stycket

2.Högsta domstolen inledde sin dom med vad som kanske bäst kan beskrivas som en traditionell svensk brottmålsdom. 16 kap. 8 § brottsbalken, som handlar om hets mot folkgrupp, analyserades med utgångspunkt i främst lagförarbeten men också några rättsfall. Slutsatsen var: ”Enligt den innebörd av 16 kap. 8 § BrB som kommit till uttryck i motiven får uttalandena därför anses ha gett uttryck för missaktning av gruppen homosexuella.” Där kunde Högsta domstolen ha stannat — om inte regeringsformen och EKMR hade aktualiserats. Trots att Högsta domstolen hänvisade till NJA 2000 s. 132 och 2005 s. 33 talade domstolen om att tillämpning av brottsbalksbestämmelsen eventuellt skulle underlåtas om ”en sådan tillämpning skulle strida mot grundlag”. Formuleringen påminner alltså inte om den i NJA 2005 s. 33, där lagprövning inte aktualiserades utan där det var fråga om partiell icke-tillämpning, som utgjorde grundlagskonform tolkning. Högsta domstolen konkluderade att det var uppenbart att religionsfriheten inte hindrade en fällande dom, och att det inte var uppenbart att yttrandefriheten hindrade en fällande dom. Det tvivel som möjligen kunde finnas om brottsbalksbestämmelsens grundlagsenlighet var alltså inte tillräckligt starkt, och någon grundlagskonform tolkning aktualiserades inte ens. Grundlagen, tillämpad med dess uppenbarhetsrekvisit i 11 kap. 14 § regeringsformen, hindrade inte en fällande dom.s. 650