1.I AD 2007 nr 86 var frågan om det fanns skäl för avskedande av en anställd försäljare som hade tagit ut pengar för privat bruk med företagets betalkort. Arbetstagaren gjorde gällande att han hade rätt att förfara så som skett. Det skriftliga anställningsavtalet gav inte uttryck för någon sådan rätt. Enligt Arbetsdomstolen hade en sådan rätt däremot förelegat enligt tidigare i företaget tillämpad praxis och det hade inte klargjorts av arbetsgivaren att denna praxis skulle ha upphört i samband med ett ägarskifte i företaget.s. 572
2.Det i målet aktuella skriftliga anställningsavtalet, som träffades några månader efter ägarskiftet, innehöll en integrationsklausul. Klausulen föreskrev att det skriftliga avtalet innebar en fullständig reglering av avtalsförhållandet mellan parterna, att avtalet ersatte samtliga tidigare muntliga eller skriftliga åtaganden, överenskommelser och arrangemang och att ändringar skulle vara skriftliga.s. 572
3.Arbetsgivaren hävdade att klausulen innebar att eventuella tidigare anställningsförmåner som inte framgick av det skriftliga avtalet (t.ex. en rätt att använda företagskortet på det ifrågasatta sättet) inte kunde göras gällande.s. 572
4.Arbetsdomstolen noterar att integrationsklausuler typiskt sett har till syfte att eliminera eller i vart fall minska betydelsen av sådana muntliga och skriftliga uttalanden m.m. som kan ha gjorts under avtalsförhandlingarna samt att för framtiden klargöra att ändringar i avtalet måste göras i skriftlig form.s. 572
5.Arbetsdomstolen antecknar vidare att rättspraxis till belysning av betydelsen av integrationsklausuler inte synes föreligga. Domstolen anför därefter att en integrationsklausul har karaktären av en standardklausul, vars betydelse får bedömas mot bakgrund av att klausulen kanske inte alls har uppmärksammats av den part som inte själv har utformat avtalstexten. Arbetsdomstolen ansåg sig dock inte ha anledning att gå in på synpunkter av detta slag. Enligt domstolen uppkom i stället i första hand frågan om vad parterna kan ha avsett med klausulen. Bedömningen av den frågan borde enligt domstolen göras med ledning av sedvanliga avtalstolkningsprinciper, varvid även parternas faktiska handlingar måste tillmätas betydelse.s. 572
6.Arbetsdomstolen återknyter därvid till att det, enligt vad domstolen funnit, före ägarskiftet i företaget fanns en praxis som tillät användande av företagskortet för privata utgifter som sedan avräknades mot lönen. Vid den tiden hade den ifrågavarande arbetstagaren också vissa andra anställningsförmåner såsom mobiltelefon, hemdator m.m., vilka han behöll även efter det skriftliga anställningsavtalets träffande trots att förmånerna inte framgick därav. Domstolen noterar att parterna beträffande dessa övriga förmåner tydligtvis inte upprätthållit integrationsklausulen. Enligt domstolen hade det också i vissa andra fall, efter det skriftliga anställningsavtalets träffande, förekommit att arbetstagaren använt företagskortet för privatuttag, utan att arbetsgivaren invänt däremot.s. 573
7.Arbetsdomstolen drar mot denna bakgrund slutsatsen att integrationsklausulen inte har avsetts utsläcka vissa redan tidigare utgående anställningsförmåner som inte uttryckligen angetts i avtalsdokumentet, och att klausulen därför inte kunde tilläggas den betydelsen att arbetstagarens i målet aktuella användning av företagskortet hade varit i strid med de villkor som gällt för hans anställning.s. 573