1.Hösten 2004 utspelades vid ett skolbygge i Vaxholm en arbetskonflikt som blev livligt uppmärksammad i offentlig debatt. Med stöd av EGrättens regler om fri rörlighet för tjänster, som efter östutvidgningen den 1 maj 2004 hade blivit tillämpliga i Sveriges relationer till de tio nya medlemsstaterna, hade ett gästande företag, det i Lettland registrerade bolaget Laval, kunnat åtaga sig entreprenad för bygget. Efter resultatlösa förhandlingar vidtog svenska fackföreningar omfattande blockadåtgärder, även sympatiåtgärder, i syfte att tvinga Laval att träffa kollektivavtal som skulle reglera anställningsvillkoren för företagets arbetare, vilka alla hade medförts från Lettland. Kraven gick ut på att Laval skulle acceptera det svenska kollektivavtalet för husbyggnadsbranschen och sålunda underkastas samma villkor som de som normalt avkrävs svenska företag inom branschen. Beträffande lön ställdes vid förhandlingar krav på att tidlön skulle utgå under hela entreprenadtiden med 145 kr/timme, vilket enligt byggnadsavtalet motsvarade genomsnittslönen i den region som Vaxholm tillhör.s. 553
2.Laval, som efter det att förhandlingar inletts med svensk fackförening hade passat på att träffa kollektivavtal med en lettisk fackförening, drog frågan om stridsåtgärdernas lovlighet till Arbetsdomstolen och påstod att åtgärderna stred mot EG-rättens regler om fri rörlighet för tjänster och dess förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. I diskrimineringsfrågan gjordes gällande att en regel i den svenska medbestämmandelagen (MBL), den s.k. lex Britannia i 42 § tredje stycket, var ogiltig enligt EG-rätten.s. 554
3.Efter det att ett yrkande om interimistiskt förbud mot åtgärderna hade avslagits (AD 2004 nr 111) samt Laval ansett sig tvingat att överge entreprenaden, ehuru rättegången fortsatte, beslöt Arbetsdomstolen i april 2005 att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen avseende två frågor som gällde stridsåtgärdernas förenlighet med regler i EG-fördraget och anslutande sekundärrätt om fri rörlighet för tjänster och med regler i fördraget om diskrimineringsförbud (AD 2005 nr 49). I den följande rättegången i EG-domstolen stödde den svenska regeringen (både före och efter regimskiftet 2006) arbetstagarsidans ståndpunkt att gemenskapsrätten inte hade kränkts.s. 554
4.EG-domstolen, som avgjorde målet i ”Grand Chamber”, meddelade dom den 18 december 2007. Domen går ut på att artikel 49 EG och artikel 3 i EG:s utstationeringsdirektiv skall tolkas så att de utgör hinder för att en fackförening, i en medlemsstat som saknar lagregler om minimilön och som i övrigt implementerat direktivet så som Sverige gjort, ges möjlighet att genom sådana stridsåtgärder som här förekommit försöka förmå gästande tjänsteföretag att inleda förhandlingar om den lön som de utstationerade arbetarna skall erhålla och att ansluta sig till ett kollektivavtal med sådana villkor som de i ärendet aktuella (se närmare nedan). Vidare fann domstolen lex Britannia strida mot diskrimineringsförbudet i artiklarna 49–50 i EG-fördraget.s. 554
5.Domen har av många bedömare ansetts överraskande och den har snabbt granskats och kritiserats i många inlägg i den internationella debatten. Kritiken har inte bara varit rättspolitisk utan har också avsett domstolens värdering av materialet i rättskällorna. Att domen har överraskat kan ses mot bakgrund av att många medlemsstater i sina yttranden till domstolen under rättegången stödde arbetstagarsidans och Sveriges ståndpunkt samt att generaladvokaten i sitt förslag i princip accepterade att den svenska s.k. avtalsmodellen användes som metod att implementera direktivet.s. 554
6.Tankestrukturen i Laval-domen är inte helt lätt att följa och skall inte närmare analyseras här, utan uppsatsen inriktas på att beskriva de förhållningsregler som fackföreningar enligt domen har att iaktta beträffande stridsåtgärder mot gästande tjänsteföretag. I anslutning till den beskrivningen kommer att uppmärksammas också innehållet i en dom, som samma månad och med samma domaruppsättning meddelades i ett annat mål med nordisk anknytning, det s.k. Viking-målet, som i huvudsak gällde avvägning mellan rätten till fackliga stridsåtgärder och en annan ekonomisk frihet än i Laval-målet, nämligen den fria etableringsrätten enligt artikel 43 EG. Där var fråga om en av rederiet Viking Line av ekonomiska skäl planerad utflaggning av en färja från Finland till Estland eller annat land med lägre personalkostnader samt om tilltänkta stridsåtgärder med syfte att hindra utflaggningen eller dess effekter för de medlemmar av den angripande fackföreningen som var anställda på färjan. I tvisten stöddes fackföreningen genom åtgärder av Internationella transportarbetarfederationen (ITF).s. 555
7.Den till EG-domstolen i Laval-målet hänskjutna frågan om lex Britannia avskiljes i uppsatsen till behandling i särskild ordning, se nedan 11. 2 Fri tjänstehandel. Långsiktiga syften. Betungande omställningseffekter I centrum för Laval-domen står artikel 49 EG, som är den regel i fördraget som förbjuder inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen. Det förbudet är riktat först och främst till medlemsstaterna, och dess syfte och dess tillämpning på den nivån bör kortfattat redovisas som bakgrund till den följande beskrivningen av förhållandena för privata rättssubjekt.s. 555
8.Frihandel av tjänster liksom av varor är enligt fördraget en fundamental princip med de långsiktiga syftena att skapa en hög levnadsstandard och en god livskvalitet för befolkningen i alla medlemsstater. Den principen är grundad på uppfattningen att frihandel i det långa loppet innebär samhällsekonomiska vinster för alla deltagande länder. Förutsättningen är dock, såsom ekonomisk forskning visar, att varje land inriktar sig på den produktion där man relativt sett är mest effektiv. Med andra ord bör ett deltagande land koncentrera sin produktion till sektorer där man har vad ekonomerna kallar ”comparative advantages”. Fungerande frihandel förutsätter sålunda temporära omställningskostnader. Kapital och arbetskraft måste inte sällan flytta till nya verksamheter. Kompetensnivån måste höjas. För arbetstagarna i ett värdland kan konkurrens på tjänstemarknaden medföra åtminstone temporära välfärdsförluster i form av försämrad sysselsättning eller nedpressad nivå för löner och andra anställningsförmåner. 3 Restriktioner för fri tjänstehandel. EG-praxis. Utstationeringsdirektivet Sådana välfärdsförluster som nyss nämnts kan tänkas bli förhindrade eller begränsade på olika vägar. Redan att EG inför lagharmoniserande direktiv för arbetslivsfrågor, t.ex. arbetstidsdirektivet 93/104/EG, medför att gästande tjänsteföretag från annat medlemsland inte kan tillskansa sig konkurrensfördelar genom att tillämpa sämre villkor än direktivet stipulerar som minimum.s. 555
9.När det gäller åtgärder som en enskild medlemsstat kan vidta i egenskap av värdland är huvudregeln i artikel 49 EG, såsom nämnts, att restriktioner inte får uppställas för den fria tjänstehandeln. Emellertid har EG-domstolen sedan länge godtagit att en stat, med avsteg från huvudregeln, kan uppställa vissa hinder för den fria tjänsterörligheten, förutsatt att hindren är berättigade av tvingande hänsyn till allmänintresset och att de inte diskriminerar och inte sträcker sig längre än som är nödvändigt för att nå det åsyftade målet. Att skydda sysselsättningen för värdlandets arbetstagare mot särskilt aggressiv låglönekonkurrens är exempel på allmänintresse som erkänts som tvingande av EG-domstolen. I början av 1990-talet vitsordade domstolen sålunda att ett värdland kunde utsträcka tillämpningen av regler om minimilön i lag eller allmängiltigförklarade kollektivavtal till att gälla för gästande tjänsteföretag.s. 556
10.Den rättspraxis som tidigt växte fram tycks dock ha ansetts svåröverskådlig, och år 1996 beslöts att frågorna om behandlingen av gästande tjänsteföretag skulle regleras i ett särskilt direktiv, det ovan redan nämnda direktivet 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster. Direktivet, som innefattar avsteg från de internationellt privaträttsliga reglerna i Romkonventionen 1980, införde en principiellt viktig nyhet såtillvida att det inte bara tillåter utan förpliktar varje värdstat att se till att arbetstagare som utstationeras till staten tillförsäkras de minimiförmåner som värdstatens lagar eller allmängiltigförklarade kollektivavtal föreskriver såvitt gäller vissa uppräknade, särskilt viktiga arbetsrättsliga ämnen (avseende arbetsmiljö, arbetstid, semester, minimilön, uthyrning av arbetskraft, skydd för kvinnor och barn samt diskriminering på olika grunder). Dessa ämnen som räknas upp i artikel 3.1 brukar sammanfattande kallas direktivets hårda kärna.s. 557
11.Eftersom institutet allmängiltigförklarade kollektivavtal inte finns i alla medlemsländer, öppnas i artikel 3.8 vissa möjligheter för en värdstat att nyttja alternativa regleringsformer som anknyter till kollektivavtal med verkligt dominerande ställning (ehuru kanske inte med 100-procentig täckning). Av särskilt intresse för svensk del skulle kunna vara den metod enligt 3.8 som kan betecknas som extensionsreglering av kollektivavtal som ”gäller allmänt”. Metoden, som förutsätter uttrycklig lagreglering, innefattar att alla gästande tjänsteföretag måste ge sina anställda det utsträckta kollektivavtalets minimiförmåner för hårda kärnan.s. 557
12.Beträffande ämnen som ligger utanför den hårda kärnan gäller en fakultativ regel (artikel 3.10) som innebär att medlemsstat är berättigad att, i enlighet med fördraget, ålägga gästande företag att tillämpa bestämmelser om ämnena, förutsatt att bestämmelserna rör sådana särskilt viktiga regleringar som i direktivet kallas ordre public.s. 557
13.Regleringen i utstationeringsdirektivet har tydlig prägel av kompromiss mellan motstående intressen, något som visar sig bland annat i att vad som sägs i preambeln inte alltid är lätt att förena med själva reglerna. Direktivet, som skulle genomföras senast den 16 december 1999, är sålunda delvis svårtolkat. Sverige implementerade direktivet genom lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare. Där uppräknas i 5 § de svenska lagbestämmelser som skall tillämpas av gästande tjänsteföretag, och den uppräkningen täcker direktivets hårda kärna med ett undantag. Ingenting sägs om minimilön. Som bekant saknas svensk lagstiftning om sådan lön. Av lagförarbetena framgår att reglering i lag anses onödig eftersom den funktion som regler om minimilön skall ha enligt direktivet kan fyllas av det svenska kollektivavtalssystemet. Tanken är tydligen att svenska fackföreningar genom förhandlingar och vid behov genom stridsåtgärder kan se till att gästande företag ger sina anställda lön enligt svensk standard. Med fog kan sägas att den svenske lagstiftaren överlämnade till landets fackföreningar att i denna del svara för att direktivets syfte att skydda arbetstagare uppnås. Det brukar påstås att Sverige använde sin särskilda avtalsmodell för att genomföra direktivet. I utstationeringslagen sägs dock ingenting om att gästande företag kan bli skyldiga att tilllämpa svenska kollektivavtal, bortsett från en erinran i 7 § andra stycket om den fredsplikt som följer av kollektivavtal. Allmängiltigförklaring eller extensionsreglering enligt artikel 3.8 har inte använts av Sverige.s. 557
14.Den möjlighet som direktivet ger åt medlemsstater att införa normer med karaktär av ordre public nyttjades av Sverige endast till att ålägga gästande företag att iaktta MBL:s regler om föreningsrätt och förhandlingsrätt (7 § 1 st.).s. 558