Stycket

6.I NJA 2006 s. 678 går Högsta domstolen ett steg längre. Målet gällde om 6 § samäganderättslagen skulle anses vara analogt tillämplig på en samägd arrenderätt. I stället för att, såsom i NJA 1995 s. 487 och NJA 1998 s. 552, anknyta till och jämföra med egendomskategorier som omfattas av lagens tillämpningsområde, för Högsta domstolen en mera principiellt inriktad diskussion. I domskälen anförs: ”Samäganderättslagen fyller … framförallt ett konfliktlösningsbehov (se Walin, Samäganderätt, 2000 s. 109). Detta behov är inte begränsat till sådan egendom som nämns i 1 eller 20 §. Lagens konfliktlösningsmekanism kan komma till fruktbar användning även på egendom som inte omfattas av lagen. Så skulle kunna vara fallet inte bara i fråga om bostadsrätt och bostadsarrende, utan även i fråga om t.ex. andra nyttjanderätter och immaterialrätter. Med detta synsätt bör bestämmelserna i 6 § kunna tillämpas analogt på en samägd arrenderätt som den förevarande, där lagstiftningen inte tillhandahåller någon annan metod för att lösa konflikter mellan samägarna.” Högsta domstolen begränsar sig visserligen till 6 § samäganderättslagen men för beträffande den paragrafen ett generellt resonemang. Vid samägande finns det behov av en konfliktlösningsmekanism och det gäller oavsett om samäganderättslagen är direkt tillämplig eller inte. Tillhandahåller inte lagstiftningen någon sådan konfliktlösningsmekanism, bör den metod som anvisas i 6 § samäganderättslagen kunna tillämpas analogt. Tanken synes vara att när det inte finns förutsättningar för ett fortsatt samarbete mellan samägarna, är det bäst för alla inblandade att få till stånd en upplösning av samägandet och det kan ske genom att egendomen säljs.s. 280