Närliggande

13.Det är visserligen inte så mycket att göra åt att konsumenttjänstlagens regel verkar för sträng, även om nu lagen skulle ses över. Enligt en oskriven regel kan lagstiftaren ju när det gäller konsumentskyddet aldrig ta ett steg tillbaka — varje politiker med självbevarelsedrift lär vilja undvika de protester från konsumentorganisationer och massmedia som det kan medföra. Rättsutvecklingen rör sig bara åt ett håll. Men i vart fall bör man vara försiktig när det gäller att utvidga området för regler som verkar så pass diskutabla och lättvindigt tillkomna, och ännu försiktigare bör man vara med analogier i sammanhanget. 4. Hur skall man alltså behandla ansvaret vid dessa andra typer av konsumenttjänster där särskilda skadeståndsregler saknas? Det är naturligt att utgå från allmänna kontraktsrättsliga grundsatser om skadestånd, men också dessa varierar ju i viss utsträckning med avtalstypen. Som redan framhållits är presumtionsansvar en allmän princip när någon tagit hand om annans egendom och den skadats, men om det utan vidare gäller i andra sammanhang är ganska diskutabelt. Det är ju också välkänt att man i vissa situationer kan läsa in underförstådda garantier i ett avtalsförhållande som t.o.m. kan leda till ett strikt ansvar — t.ex. för att överlåten eller upplåten egendom inte är lämplig att använda för det avsedda ändamålet. Det krävs alltså inte någon sådan särskild utfästelse som konsumenttjänstlagen (liksom konsumentköplagen) talar om. Här kan bl.a. hänvisas till det välkända dillodlingsfallet, NJA 1968 s. 285, där en rekommendation vid en kommersiell tjänst betraktats som en sorts tyst garanti. Möjligheterna borde vara ännu större vid avtal med konsumenter. Men reglerna om kontrollansvar är som sagt ännu strängare — det gäller oberoende av eventuella utfästelser. Det är bl.a. detta ansvar som skulle tilllämpas också utanför KtjL:s område.s. 267