Stycket

86.Kommentar: Enligt 14 § ska Kronofogdemyndigheten alltid pröva om skuldsanering ska inledas. Om så inte sker ska ansökningen avvisas eller avslås. Processuellt är det alltså frågan om en sorts tidig förprövning av om det kan bli aktuellt med ett slutligt beviljande av skuldsanering eller inte. Ändamålet med denna reglering är processekonomisk. På ett tidigt stadium ska man kunna gallra bland inkomna ärenden och avföra dem där det framstår som mer eller mindre utsiktslöst att de skulle leda till ett slutligt beviljande (jfr NJA 1996 s. 543 och 1997 s. 229). Utredningsresurserna ska i stället koncentreras till de ärenden där det vid denna förprövning förefaller som om skuldsanering slutligen kan beviljas. Den bevismässiga regleringen för denna förprövning finns i 13 första stycket. Där anges att, ”om det framgår att gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 eller 5 § eller inte får beviljas skuldsanering på grund av 6 §”, så ska inledande inte ske. Det betyder att ordalydelsen kräver att det finns ett positivt stöd (”framgår”) i ärendet för att antingen kravet på kvalificerad insolvens eller kravet på skälighet inte är uppfyllt — och inte heller kan förväntas bli det under fortsatt utredning. Sådant positivt stöd ansågs inte finnas i NJA 1998 s. 698. Detsamma gäller NJA 1999 s. 718 där Högsta domstolen påtalade att den prövning som initialt ska göras får vara tämligen grov. Det kan tas som intäkt för att det måste finnas ett säkert positivt stöd för avslag redan vid inledandeprövningen. Förhållandet mellan de två prejudikaten i NJA 1996 s. 543 och 1997 s. 229 kan diskuteras. Jag har tillsammans med Trygve Hellners redovisat ett synsätt. Därutöver skulle man möjligen kunna säga följande. Det kan synas som Högsta domstolens uttalande i NJA 1997 s. 229, om att skuldsanering bör inledas endast om det framstår som förhållandevis säkert att gäldenärens obestånd kommer att bestå för all framtid, pekar i en annan riktning än vad som uttalas i NJA 1996 s. 543. Om detta kan följande sägas. För det första avser det uttalandet enbart prövningen av den ena delen av vad som prövas, nämligen frågan om kvalificerad insolvens. Det är svårt att finna något lagstöd för att prövningen av just denna frågan bevismässigt ska göras på något särskilt sätt som skiljer sig från vad som föreskrivs i 13 § första stycket. För det andra är uttalandet svårt att förena med uttalandet i NJA 1996 s. 543 och med lagtexten, i det att uttalandet i 1997 års fall närmast kan tolkas som att det krävs ett positivt stöd — inte för avslag — utan tvärtom för att inleda skuldsanering. Men man kan möjligen se uttalandet som att det för bifall till en ansökan krävs att det med säkerhet föreligger kvalificerad insolvens och att en ansökan alltså — e contrario — vid minsta osäkerhet i den frågan ska avslås. Och det redan direkt vid den initiala prövningen. Om det vid denna prövning saknas positivt stöd för ett slutligt beviljande kan det sägas framgå att gäldenären inte uppfyller villkoren för skuldsanering. Med detta synsätt skulle man för det tredje i stället kunna hävda att NJA 1996 s. 543 och 1997 s. 229 harmonierar med varandra och uttrycker samma sak; nämligen det som sägs i lagtexten. Under alla förhållanden torde det i praktiken vanligen vara så att det kvalificerade insolvensrekvisitet låter sig bedömas tämligen direkt. Man kan alltså redan vid den initiala bedömningen enligt 13 § första stycket göra en förhållandevis säker bedömning av detta kriterium. Och då upplöses den skillnad som eventuellt kan läsas ut ur de två rättsfallen. Om man väljer att se det så — vilket i allra högsta grad förefaller rimligt — skulle vi ha ett rättsläge där det för ett inledandebeslut krävs dels att det kan konstateras med en hög grad av säkerhet att kvalificerad insolvens är för handen, dels att det saknas mer säkra tecken på att en skuldsanering skulle vara oskälig. Ett sådant synsätt är väl förenligt med den processekonomiska gallringsfunktion som bär upp bestämmelsen i 13 § första stycket. Skuldsaneringshandläggningen och Europakonventionen Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1999 s. 602 uttalat att ett skuldsaneringsärende får anses röra sökandens (dvs. gäldenärens) civila rättigheter enligt Europakonventionen, vilket bl.a. innebär att sökanden har rätt till muntlig förhandling i åtminstone en instans. Detsamma har uttalats i RH 1996:59 och RH 1997:64. I det senare fallet sades att denna princip gäller även om prövningen är begränsad till rättsfrågor.s. 1002