Stycket

56.Kommentar: Bestämmelsen i 23 § första stycket innebär att fordringar som är okända i skuldsaneringsärendet prekluders, dvs. gäldenären befrias i och med skuldsaneringen från betalningsansvar för en sådan fordran. Men ordalydelsen i 23 § första stycket anger att detta inte gäller tvistiga fordringar, eftersom det där hänvisas till 7 § tredje stycket och där anges i femte punkten tvistiga fordringar. I sitt avgörande underkänner Högsta domstolen en tillämpning i enlighet med ordalydelsen i de båda angivna bestämmelserna. Hänvisningen i 23 § första stycket till 7 § tredje stycket 5 är enligt Högsta domstolen inadekvat och det är inte rimligt att tillämpa skuldsaneringslagen i detta avseende enligt lagens ordalydelse. Det innebär att bestämmelsen i 7 § tredje stycket 5 bara har relevans när det i ett skuldsaneringsärende finns en känd fordran som är tvistig. 23 § första stycket andra meningen ska alltså läsas ”Genom skuldsaneringen befrias gäldenären från ansvar för betalningen av fordringar som inte är kända i ärendet, om inte fordringen är sådan som avses i 7 § tredje stycket 1–4”. Högsta domstolens tillämpning har mer än väl fog för sig. Och även om man inte instämmer i det är det bara att konstatera att Högsta domstolen har slagit fast att angivna läsart ska tillämpas. 3.10 Kvittning I NJA 1999 s. 248 hade skuldsaneringsgäldenären per inledandedagen i februari 1995 en skatteskuld avseende väsentligen inkomståren 1993 och 1994 om 46 160 kr. I ärendet beräknades gäldenären få en skatteåterbäring avseende inkomståret 1995 om 22 030 kr. Medan ärendet handlades vid tingsrätten kvittade Skattemyndigheten genom ett beslut i augusti 1996 gäldenärens återbäringsfordran mot skattefordringen för 1993 och 1994. Skattemyndighetens fordran minskades följaktligen med 22 030 kr, varför statens skuldsaneringsfordran uppgick till 24 130 kr. Frågan om borgenärens rätt att i samband med en skuldsanering kvitta sin fordran mot en fordran som gäldenären har mot honom regleras inte i skuldsaneringslagen, trots propåer härom från Lagrådet. Frågan var alltså om Skattemyndigheten i skuldsaneringen skulle anses ha en fordran om 46 160 kr eller 24 130 kr. I det förra fallet skulle skuldsaneringsgäldenären ha en tillgång om 22 230 kr i det senare fallet skulle hon inte ha denna tillgång. En tillämpning enligt det förstnämnda sättet skulle gynna borgenärskollektivet på Skattemyndighetens bekostnad. Högsta domstolen valde det andra sättet, dvs. en tillämpning som gynnade Skattemyndigheten. Av betydelse för denna utgång var att avräkningen (kvittningen) hade skett innan skuldsaneringsbeslutet vunnit laga kraft.s. 994