Närliggande

10.Man kan fråga sig varför mäklaren inte hade rätt att självständigt bedöma vem av köparen och säljaren som var berättigad, om en felbedömning gjordes på mäklarens risk. Den berättigade skulle ju i sådant fall så gott som alltid ändå ha kvar sin ursprungliga fordran, alltså sin redovisningsfordran. Därmed skulle betalningen normalt inte heller leda till någon skada för borgenären. Om köparen, som det står i hovrättens domskäl, saknade en redovisningsfordran därför att det inte var utrett vem som var borgenären, följer därav att mäklaren måste ta ställning till om köparen styrkt sin rätt. Skada genom betalningen uppkommer endast i två fall. Det ena är att den berättigade gett mäklaren ett vilseledande besked om att den andra parten hade rätt till handpenningen med verkan att betalningen till fel person blir befriande (jfr 30 § skuldebrevslagen), men då blir mäklaren ändå inte skadeståndsskyldig eftersom borgenären själv vållat sin skada. Det andra fallet är att både mäklaren och betalningsmottagaren är insolventa, varför betalningen upphäver borgenärens sakrättsliga skydd till den hos mäklaren avskilda handpenningen utan att han får ett fullgott surrogat i form av en fullvärdig fordran hos den andra köpeavtalsparten. Skadeståndsfordringen blir då emellertid inte mer värd än den grundläggande redovisningsfordringen, varför borgenären lika väl kan bevaka sin redovisningsfordran som sin skadeståndsfordran i mäklarens konkurs; han kan naturligtvis inte bevaka båda. Deponentens intresse av att vara skyddad mot mäklarens insolvens kan dock vara en grund för att mäklaren inte bör ha en rätt att ens på egen risk betala innan det fastställts eller åtminstone är utrett att mottagaren har rätt till handpenningen, låt vara att plikten inte kan sanktioneras effektivt civilrättsligt utan bara straffrättsligt genom 10 kap. 4 § brottsbalken om olovligt förfogande och disciplinärt enligt reglerna om god mäklarsed.s. 950